Vilken morgon!

Vi gick upp extra tidigt, jag tror inte ens att jag orkade öppna ögonen innan jag kom utanför ytterdörren och kylan fick mig att vakna till. Men anledningen var enkel, ett dygns oavbrutet snöande och vår lilla väg fram till den allmänna vägen var ofarbar, även att det fanns bilspår kvar sedan gårdagen på vissa ställen så var det mestadels trettio till fyrtio centimeter snö hela vägen.

Utrustade med snöskyffel och sopkvast gick vi på led, ja även Vidar travade på i husses hälar då han snabbt ledsnade på att pulsa.

Husse travade tryggt på, han var förutseende på kvällen innan och ställde bilen precis vid infarten. Han konstaterade ett par gånger att det absolut inte hade gått att komma fram med någon bil alls, medan jag kasade på bäst jag kunde, sist i ledet, och funderade på hur i hela världen jag ändå nånstans hade trott att det inte alls skulle bli så mycket snö. Jag hade alla gånger kört ända hem och känt mig superfånig när jag inte kommer mer än ett par meter dagen därpå. Det gick inte ens att se var vägen var någonstans borta hos oss.

Det tog ungefär en kvart efter att vi kommit fram innan maken kunde sätta sig i bilen och fara iväg till sitt jobb. Vovve och jag gick långsamt tillbaka. Det är bara fyrahundra meter, men nu fanns det ingen tid att passa och jag ville gärna se fullmånen glida ner bakom åsens rygg medan solen långsamt började färga ljuset från blått till gyllene.

Ända sedan jag jobbade natt älskar jag de tidiga mornarna, efter att ha varit vaken hela natten var promenaden hem en stund i stillhet. Inte många var ute ännu och inte sällan var även vinden för sömnig för att orka blåsa.

Idag mötte vi ingen alls på vägen hem, men det återstod lite skottning av fastubro före frukosten. Vidar tyckte att det där kunde vi göra någon annan gång och förstod inte alls poängen med att arbeta först och äta sedan.

Men vilken härlig morgon! Nöjd med insatsen myste vi i soffan, jag med mitt goda té och Vidar av värmen från solen som mer och mer började skina in genom fönstren. Härligt ändå med en riktig vårvintermorgon!

Ute virvlar disneysnön och ljuset falnar långsamt. Här hemma växer också mängden snö, fast på ett annat sätt. Vovve är som vanligt helt obekymrad över att han orsakar en helt annan typ av snöstorm när vinterpälsen ska fällas, men varje vår får jag lite panik för det verkar aldrig ta slut. Förra veckan hittade maken till och med en pälskorv på en hylla på sitt jobb. Vovve har aldrig ens varit innanför dörren på makens jobb… Men man ska ju dela med sig av sitt överflöd till andra, har jag hört.

Nåväl, om jag inte hade blivit förkyld så hade vi varit utomhus och virvlat tillsammans med snöflingorna idag. Nu blev det soffhäng och semla istället. Tja, inte till vovve, han bantar, men till oss andra.

Jag är otroligt sällan förkyld, men ett par dagar i rad har jag blivit riktigt svett utomhus och kanske tagit av mig lite för mycket kläder, hunnit bli kall och bara brytt mig om hästarna istället för mig själv. I min iver så glömmer jag lite bort det där.

När jag jobbar med en häst skulle jag så gärna vilja ha fler händer. Tänk att kunna ta en bild på när den går ifrån att vara helt uppspelt och okoncentrerad till att sänka huvudet, börja följa dig och fästa de där vackra ögonen på dig istället för allting som är långt borta. Tänk att få ta en bild på en avslappnad häst som jobbar tillsammans med dig, med sin styrka, i harmoni och rytm.

Inte än, men snart kanske jag kan ta de där bilderna jag längtar efter att ta.

Jag gjorde ändå ett försök… Det här är Conrad. Eller åtminstone hans mule. Han tycker om att pussas och när han blir stressad tar han små galoppsprång med bakbenen. Han är nästan lika hög som jag är lång så en liten stund fick jag nästan svindel när jag satt upp i sadeln. Men en sån härlig och snäll häst!

På det sättet gör det nästan ingenting att jag blev lite förkyld, jag har tankarna helt bland hästarna, det där ögonblicket när den vackraste hästen jag sett böjde nacken, slappnade av och gick lugnt bredvid mig. Det tog en stund och det varade ett ögonblick, men då vet jag att vi kommer att komma dit igen. Tänk, en dag kanske jag till och med kan rida honom. Vilken dröm att drömma!

Men än så länge är det jag som kurera snornäsan med massor med hett té och soffhäng.

De där gråa dagarna, som tyst sveper sig runt träden och stilla håller sig fast i tiden utan ett enda hjärtslag. De väntar, dämpar hastighetens puls och låter ingenting vara oberört. I sömnigheten är det lätt att vandra bort i tankarna och låta benen styra sina egna steg.

Jag virvlar i tankarna och andas nöjt den fuktiga luften. Minns min första överraskade stöt genom kroppen då jag upptäckte att det inte var dimma som fyllde mina lungor, det var moln. Som att molnen skulle ha verkat annorlunda i min kropp smakade jag långsamt på nästa andetag. Prövade några ord för att höra om ljudet kanske skulle vrängas, studsa dämpat tillbaka eller tunnas ut i en sällsam vibration.

Men ingenting var annorlunda. Molnen smakade vanlig dimma och ljudet från mina läppar hade den vanliga förmågan att lite märkligt höras både klarare och längre bort än genom torr luft.

Men jag minns hur molnet smakade.

Det finns långa dagar som bara väntar på nästa. Den här dagen var en sådan dag och för att fylla den med något annat än väntan snörde jag på mig skorna och traskade iväg.

Med ett plötsligt infall att inte bli kvar i en dimmig seghet och trist repetition klev vi av våra invanda spår, på upptäcktsfärd genom mjukmossan och mellan svampar som envist stretar på i dunklet mellan skyddande granar.

Högre upp och djupare in. Bokstavligen.

Det som från början kändes som en lätt och uppfriskande idé drog snart iväg tankarna till en annan värld. Dit, där man inte kan gå vilse, men molnen viskar om någonting som ingen tidigare hört. Ljud som färdats längre och det som är nära tonar ut i fjärran.

Jag kommer inte att hitta dit igen, inte just till de viskande molnen, de mumlande stammarna och de spröda svamparna som modigt trotsat både vinterns frostiga andedräkt, modiga snömängder och tunga regn. Inte just dit, men kanske väldigt nära.

Även Vidar var mossbelupen när vi väl trängt oss igenom till andra sidan. Dit där människor bott förut, men nu finns bara stentrappen kvar. Ingen undrar varför vi kommer ut ur tätaste skogen, hoppandes fram mellan tuvor i den alltmer sanka marken. Det är tecknet på att andra sidan är nådd, när marken återigen blir sank och gungande. Där tuvorna mer liknar små lurviga varelser med lintottehår och jag nästan vill be om ursäkt för att jag klampetiklampar med tunga kängor just där.

Men den här gången var det inte bara jag som tyckte att det varit ovanligt att gå fram på nya platser. Vidar hittade resterna efter en älg som legat länge, länge.

Värt att nosa på och undersöka nästan väldigt länge, länge där också.

Med tankarna spretande åt olika håll tillbaka på den trygga grusvägen undrade jag över vad som just hände.

Där molnen har andra planer än en själv, sveper tätt kring stammarna, risslar i grenar och vänder runt tiden verkar de kunna berätta om en helt annan värld, där mjukmossan inte blivit trampad till stig och inte alla spår har en tydlig början och ett förväntat slut.

Om natten kom stormen och nu sveper molnen stilla någon annanstans.

Jag väntar på att få höra resten av historien…

Isen under de djärva broddarna fräser till i ett ilsket krasande ljud där jag tuffar framåt med jämt rytmiska steg.

På körvägarna ligger isen tjock och ute i terrängen knastrar en minst lika tjock skare mellan träden. Det hade varit nästan omöjligt att gå utan de hysteriskt grova broddarna, men nu är mina steg trygga och stadiga.

Jag är tacksam för broddarna. De är lite otäcka och man behöver vara beslutsam och ha en bra taktik när man tar av och på dem. Det är något som Vidar intresserat följer på så nära håll som möjligt och jag får än mer hjärtat i halsgropen och vågar knappt ta ett steg innan vi kommit ut och har ett visst säkerhetsavstånd till varandra. Han är specialist på att kila in både tassar och svans under fötterna när man är inomhus. När han var liten skrek han så dramatiskt han kunde om man råkade sätta en stortå på någon del av hans päls ens och jag ryser lite av bara tanken på vad broddarna skulle kunna ställa till med på en liten tass.

Ändå fnissar jag lite åt minnet med hans ytterst känsliga päls medan vi fortsätter vår isiga promenad. Jag med lugna och stadiga kliv och han med lite stelare gång för att inte slinta. Det är också en egenskap han har, att gå där jag går även om det hade varit bekvämare för honom att tassa fram på något annat ställe.

Solen var både skarp och intensiv, men fick ändå ingen chans alls att värma ens en nästipp. Fast den övertygade några fåglar om att det snart ska bli vår och det kändes ljuvligt att höra något som var både sprödare och livfullare än stadigt stampande krasande ljud från mina steg.

Därute har min uppmärksamhet förändrats. När jag tidigare slappnat av och vandrat med tankarna fritt flödande har jag numera en uppmärksamhet på ett annat sätt. Det har förändrat mig att det finns minst tio vargar i närheten.

Jag vill gärna tänka att det säkert är som när jag började gå här i skogarna och vildsvinen var nya för mig, jag visste inte vad jag skulle förvänta mig och spratt för minsta lilla prassel så fort skymningen fallit.

Jag vill gärna tänka att det är precis som när jag gick alldeles, alldeles nära den där vargen som tassade intill mig och Vidar i ett par kilometer och det faktiskt inte hände mer än att vi försökte att undvika varandra. Eller alla de andra oräkneliga gånger jag böjt mig över spår för att tyda om det är från varg, hund eller lodjur.

Men det är inte så längre.

Nu är de så många fler, så mycket närmre och så mycket oftare.

Jag har ändrat mina steg.

De hörs så mycket mer. Jag pratar oftare högt, visslar och fulsjunger. Jag knäcker grenar under fötterna och stampelistampar något hopp då och då. Brötar, som man kanske skulle kalla det på västgötska, med ett ö långt bak i munnen. Allt medan blicken söker av terrängen. Ändå är det alltid Vidar som först skvallrar om att det är något mer än bara vi i skogen.

Idag var det fyra rådjur.

De svävade fram som solskenet mellan stammarna och tittade ibland tillbaka mot oss med sammetsnos och lugna blickar.

De andra lite mer spännande spåren som trängt igenom skaren var från tre älgar. Det är mer sällan nu, älgarna och doften från deras päls. Men ibland dyker de upp. Tja, inte där jag bodde förut, någon mil längre bort, där finns det inte längre några älgar kvar. De som jag brukade veta var de gick, var de sov och när de fått kalvar. De finns inte mer. Nu är det tassemarker istället.

Jag brötade vidare ännu ett slag. I den långa, långa backen silades solljuset och lovade varmare honungsljus så småningom. Men inte just idag. Skymningen kom med hårda snöflingor och ökande vind.

Så skönt att krypa ner under täcket och lyssna till alla de hemtama ljuden. Hit in når inte isvindar och ettriga snöflingor. Bara ljuden från husets övriga sömntutor, deras andetag och drömmiga rörelser. Vilken trygghet att vila i.

Vintern svepte in oss i några rejäla minusgrader över helgen och snön virvlade friskt runt knutar och trädens grenar. Det knäpper och knakar i husets vrår och rören till elementen har sina egna små ljud när de omsorgsfullt ändrar mängden varmvatten i flödet. Till och med golvet i köket blir varmt på vissa ställen.

Grannarna var ute och åkte pulka med sin lilla dotter och Vidar hade fullt upp med att spana och vakta så att inte deras lilla svarta hund skulle komma över och stjäla all uppmärksamhet eller något av veden som vi bar på.

Det gör han inte. Det enda han gör är att skälla frenetiskt och stå med stela ben så långt bort från Vidar som möjligt. Eller så springer han så fort han kan med sina små svarta tassar och lämnar en leksak hos oss när ingen ser.

Men man kan aldrig så noga veta, verkar Vidar tänka och morrmoffar lågt medan han försäkrar sig om att maken och jag är trygga. Jag skrattar mest åt hur tramsig han är och maken stampar snön från skorna innan han går ner i pannrummet och väljer ut nya vedklabbar att stoppa in i pannan. Det är tryggt och sprakande knastrigt att elda med ved om vintrarna. Men skönt att vara två om det.

Söndagen blev vilodag, men uppe på hästryggen.

Hon är en ganska ny bekantskap, vit och med snälla ögon. Men än så länge finns det inte utrymme för att ta någon bild när man sitter på hennes rygg. Det är en dam som vägrar att stå still och eftersom det mesta man går förbi kan vara livsfarligt, enligt henne, så släpper jag inte uppmärksamheten på henne för ett ögonblick.

Men hennes mamma, som lugnt knatar på bredvid, var det tydligen också betydligt mer riv i när hon var yngre.

Jag som har skogsmullat omkring på islandshästar i så många år att jag nästan glömt hur en häst ser ut hade hjärtat i halsgropen första gången jag satt upp. I mina ögon var hon gigantisk. Hennes mamma är mer lagom och hennes kompis är enorm och den före detta hingsten blev jag stel av i början.

Nu har jag vant mig. Den enorma hästkompisen har krympt till vanlig häststorlek och brukar stå med nosen i min nacke när vi är i stallet och följer intresserat allt som händer. Då går det ju inte att göra annat än att mjukna.

Idag var det dags för första galoppen. Jag kunde inte låta bli att le redan innan vi börjat trava. Det var en fin liten skogsväg, snön låg orörd framför oss och jag förväntade mig en rasande fart.

Så blev det inte. Hon rullade igång lite förvånat över att jag bad henne komma igång i galoppen och strax därpå sög uppförsbacken ordentligt i benen och av galoppen blev det inte många meter. Vi andra skrattade litegrann åt hennes ansträngning och pustande andhämtning. Det är visst inte bara jag som behöver få lite mer spring i benen…

Jag har pratat om att ta lite bilder på de vackra sagohästarna, men jag måste komma över min prestationsångest först. De är så vackra och så sagolika att jag är rädd att min klumpighet inte kommer att göra dem rättvisa. Jag vet att det är dumt att tänka så, men när jag står inför något jag tycker är fantastiskt vackert så vet jag att jag inte riktigt blir nöjd med bilden efteråt.

Men jo, jag ska försöka.

Jag ska till och med göra det.

För så sa en sjukgymnast till mig en gång för längesedan, man gör det eller så gör man det inte. Det finns ingenting där emellan.

Det skiftar. Nyanserna i ljuset ger nya toner åt färgerna och revan i det mörka molnet avslöjade spindlarnas färd ner till marken från granarnas isdroppsprydda grenar. Det skiftar till vårvinter.

Vi gick långsamt idag, Vidar och jag, krispande fram i den frasiga skaren. Minusgraderna gjorde luften hög och kontrasterna hårda. Det var ljuvligt. Efter en vinter med tjockt molntäcke och väldiga mängder regn är det balsam för själen att gå utan att fötterna suger sig fast och att i princip helt duscha hunden efter varje liten stund utomhus. Ni som har hund vet hur grusvägshund luktar efter en blöt promenad…

Nu gick fötter och tassar av sig själva. En ivrig nos i backen utforskade varje tänkbart nytt spår och det finns ingen tvekan om att det även var balsam för en liten vovvesjäl att få snufsa runt i god tid. Solen är uppe så mycket längre nu än i december och stressen att hinna hem innan mörkret sveper in omkring oss är som bortblåst.

Så härligt det ska bli att få hela februari att leka på. Kanske hinner vi ta fram sparken och se om vi kan hitta en bit väg att köra på. Just nu är det perfekt, just idag är det bara väldigt hårt packad snö och inte sandat, men i morgon kan det lika gärna vara slask igen. Åtminstone den här vintern… Men om vi har tur, om vintern vill vara vinter en stund till så hinner vi kanske med både spark och försvarets gamla hederliga Vita Blixten, de korta, breda skidorna som förhoppningsvis kommer att ta oss både snabbare och djupare in i skogen. Det finns mycket att upptäcka i skogarna här omkring. Välkommen efterlängtade februari!

Ute piskar pilträdet sina grenar i den bistra vinden. När ljuset inte längre orkade hålla sig kvar kröp jag ner i sängen. En vilsam söndag, absolut, men något ofrivillig då huvudvärken förstörde planerna för dagen.

Men det gör ingenting. Det var inte väldigt många planer och då finns mer tid för massor med hundgos och planlöst prat med maken.

Igår tog maken med mig till skjutbanan. Jag hade vaknat på fel sida och muttrade surt i kudden med en inte alltför ljus syn på tillvaron. Men han packade in både mig och gevär i bilen efter en stadig frukost och efter att själv ha skjutit en serie av fem skott var det min tur. Jo, jag har egna gevär också, men just det här är speciellt. Det är ett Remington rollingblock 1867 års modell, kaliber 12.7x44R och det både smäller högt och krutröken ligger kvar en lång stund efter skottet.

Han vet hur han ska få mig på gott humör, min fina make.

Det var ett skönt sätt att förvandla en grå och trist lördag till något mycket, mycket bättre. Jag konstaterade att jag borde ha legat ner, då träffbilden blev en aning låg, men jag är nöjd ändå. Egentligen vill jag inte erkänna det, men det sparkar en del så det är därför jag bara sköt fem skott. Axeln blir helt enkelt lite för öm…

I bilen på vägen hem osar det en blandning av ruttet ägg och nåt annat mer metalliskt. Det är så det blir med svartkrut, eller egentligen ersättningen för svartkrut (pyrodex), som inte är lika lättantändligt och gör att jag kan sova på nätterna utan att vara rädd för att explodera. Ibland är jag lite harig…

Lite fnissiga har vi tänkt tillbaka på lördagen gång på gång under dagen idag. Det är av någon anledning väldigt roligt att få ladda ett så gammalt gevär, rikta in sig och konstatera att det fungerar precis som det ska efter över 200 år. Jag tänker alltid att det måste ha varit en rejäl stress innan man fått i nästa skott, men maken påminner om att den här modellen ju var modern, föregångaren var mynningsladdad. Sedan var man också höljd i ett illaluktande moln en bra stund efter, så fienden fick ett svårt jobb att sikta. Det fick väl ta lite tid, det mesta förr i världen.

Huvudvärken då? Jo, den höll i sig hela söndagen. Tur då att det var ruggigt väder hela dagen och att det går bra att ligga i sängen och med ett halvt öga vara med när maken tålmodigt laddar nya patroner. Han har gjutit kulor själv, men än stämmer inte riktigt storleken. Han är duktig på att hitta lösningar och jag är övertygad om att han till slut lyckas med den där tionde millimetern, som också surar lika mycket som jag gjorde på morgonen innan jag fick mycket mer spännande saker att tänka på. Sedan kan vi bolma, jag menar skjuta vidare på måltavlorna ännu fler gånger. Jag själv är redan mer än laddad…

Snön smälte bort för några dagar sedan, jag minns inte riktigt hur många. Den här vintern är lite ambivalent och ganska grå. Men i natt gnistrar stjärnorna klara, en liten månskära har rivit ett kommatecken i himlavalvet och fotstegen krispar i gräsets frost.

I skuggorna anar jag de välkända siluetterna, trevar fötter mot hemkär mark. Även med klumpiga fulskorna är jag trygg mot gångens grus. Lyssnar efter rävens skrik eller en frusen kattuggla, men mörkret är tyst mot himlen. Mitt nattliga uppdrag är över och med fulskorna klampar jag över tröskeln in på det knarrande golvet i hallen.

I morgon hoppas jag på en gnutta sol, så som eftermiddagen var, solgnuttig, hoppfull efter det tjocka molntäcket.

I eftermiddags var jag hos mina föräldrar. En heldag tillsammans med dem och i ett flödande samtal. Men i en liten stund av tystnad ställde mamma en enkel fråga. Om pappa pratat om det där han ville säga.

Han harklar sig, tar liksom sats och funderar på sin formulering. Under tiden kliar jag hunden förstrött i pälsen, som gärna faller av i riklig mängd.

Jo, säger han till sist, jag saknar din blogg, Dit stigen leder.

Inte visste han att jag sneglat åt datorn till och funderat på om jag skulle göra ett försök att formulera några ord. Bara lite sådär på prov.

Men det var klurit av honom, det var ju faktiskt hans födelsedag och vem är jag att neka min pappa en födelsedagspresent…

Så nu när nattens timmar bjöd på en liten vaken stund tog jag tag i saken. Jag vet fortfarande inte vart stigen leder, men det ska bli spännande att upptäcka den tillsammans.

Doften av pors, surjordsväxter och en mörk, spegelblank yta på en tjärn mitt i skogen fick mig att sjunka ner alldeles stilla på en nedfallen trädstam.

Där fanns plötsligt sommaren, lugnet och stillheten som jag jagat fram mellan stammar och över stenar efter. Där fanns dofterna som jag ständigt längtar efter, solvarma, fuktiga och svulstiga. Det är de första, förälskade minnena från en tid alltför längesen, då sommaren aldrig tog slut och nätternas skylande mörker inte kunde dölja nakenheten i vattnets famntag.

Där tog mina stapplande steg slut.

Åh, jag vet så väl att det inte bara är jag som går dit, det finns spår av andra, men jag tror inte att det finns någon som blivit lika förälskad som jag. Kanske att någon tänkt att det nog skulle vara fint att åka skridskor där en riktigt kall och klar vinterdag, kanske har någon besvärat sig med att se till att det finns fiskar där i, men jag tvivlar på att någon låtit sig ta så djupa andetag som jag och berusat låtit sig hänföras av dess svala beröring medan näckrosorna guppat försiktigt när jag brutit vattnets stillhet.

Jag tror inte att någon lika svartsjukt som jag velat behålla den för mig själv, velat utplåna vetskapen om den från kartor och andras minnen av den, men ändå, i samma sekund, velat visa hela världen vilken underbar juvel som gömmer sig därinne bland mossor, träd och blåbärsris.

Plötsligt började jag att gå på ett nytt sätt, med en nyfikenhet som jag tidigare saknat och med en ovilja att någonsin komma tillbaka till bebyggelse igen. Det är fåfängt, här finns alldeles för mycket människor för tätt inpå, men jag lät mig bäras iväg av tanken, glädjeruset och viljan att få vara vilse en stund i en annan värld än den som jag aldrig lär mig att hitta rätt i.

Lika ogenerat som jag gett mig hän i mina känslor, lika lysande och övertygande fanns plötsligt ett hjortron med röda kinder, sedan ett till och ännu ett.

Jag rös av lycka. Många mil har jag traskat i skogarna häromkring och många, många hjortronblad har jag sett, men aldrig fler än tre hjortron.

Nu satt jag glatt på huk i en bubblande, sugande och plaskande gungfly och log. De är inte många, inte alls, de räcker inte ens till en väldigt liten burk med sylt, men de var så vackra och näpna där i allt som blev mig så varmt om hjärtat. Som små pärlor i allt det gröna, vackrare än alla skatter på jorden.

Nu längtar jag plötsligt ut igen, varje stund som jag är någon annanstans bultar mitt hjärta av vetskapen om att jag kommer att möta dess blanka yta med min blick snart igen. Att bli mottagen precis så som jag är, oavsett hur jag är, när jag än vill.

Omkring mig risslade ett stilla regn, fuktade mossor och stenar. Lika nyckfullt som i fjällen byter vädret humör. Ena stunden sol och värme, stillhet och disig fuktighet medan i nästa andetag rasar en slitande kastvind bland grenar och fallande löv. Kort därefter vräker regnet ner, kastar sig dånande ned mot marken och häver sig en god bit upp igen av ren våldsamhet.

Granarnas täthet ger gott skydd och låter bara någon mjuk droppe landa då och då på brättet på min hatt.

Sommaren är annorlunda i år.

Vi har börjat vandra igen. Så smått, med trevande steg och långsammare än förut, men fortfarande bland mjuka mossor och doftande träd.

Förra helgen snöade och haglade det, men igår gick jag i shorts och förvånades över hur ”vintergrå” är en alldeles egen nyans av min hud när den för första gången inte täcks av ett tjockt lager kläder. Värmen lockade mig till en sen joggingtur, dock med långa byxor för att inte skrämma ihjäl eventuella mötande. Det hade jag inte behövt oroa mig över för på min 5.6 km runda mötte jag bara ett par glada cykelturister.

Jag brukar jubla när ljuset kommer tillbaka, men det här året är det som att jag vill krypa in i det, suga det närmre och fylla varje por med ljuv grönska och solljus som silas mellan nyutspruckna blad och blomdoft. Jag får inte nog och vill helst att det ska vara ljust dygnet runt. Jag älskar att gå och lägga mig när solen leker sömnigt över mitt sovrumsgolv och vakna av en lojt böljande gardin i en morgonbris kryddad med honungsljus. Där vill jag stanna, i stunden mellan sommarnatt och morgon. När nattens drömmar fortfarande gör allting möjligt och morgonen lovar en bättre dag än den förra.

De tvära kasten mellan snö, frost och gräsklippning gör att jag nästan förundras när körsbärsblommornas blad virvlar vita i luften. De är snart överblommade. Maskrosorna sade ”poff” i natt och förvandlade sig till fjuniga bollar medan midsommarblomstren knakelibrakade sig ännu en decimeter högre ovan jord.

Jag hann att få en liten burk med flytande solljus innan maskrosorna tyckte att det var dags att vinka farväl för den här gången.

Kossorna kom till hagen utanför mitt hus i förrgår och jag bara satt och satt på en sten och tittade på dem med ett fånigt leende på läpparna.  Det är sommar när kossorna kommer ut på bete. Sommar på riktigt. De tog god tid på sig att hoppa runt, stånga varandra och springa fram och tillbaka innan de började äta av gräset. Det fanns tid att komma fram till mig med och titta nyfiket på vem jag kunde tänkas vara, men bäst var nog ändå gräset.

Det är något alldeles speciellt med mörka moln och solljus. Som en älskad melodi som plötsligt gör sig påmind, men som man trott att man glömt bort.

Jag vill tro att det inte ska snöa mer nu, att frosten inte biter mer om nätterna och att värmen kommer mjukt och stilla. Så mjukt att man inte blir överrumplad och rädd att den ska ta över och fara fram alltför illa utan låter blommorna få tid att vara färggranna, doftande i skymningen och ljuvliga en lite längre stund.

Egentligen vill jag inte gå in, men kvällen spelar sitt ljus i sal och rum här också och väggarna har ständigt nya konstverk i nya kulörer och kontraster.

En kopp té och en mjuk doft av försommar genom ett öppet fönster gör kvällsljuset välkommet även idag.

En skön kväll önskar jag dig.