Snöljus

Iskristallerna klirrar när de faller sönder under mina fötter. Av ren glädje över ljudet drar jag fötterna lite extra i snön. Rimfrosten som bildades under natten glittrar vackert i den svaga vintersolens strålar. Men det är ljust ändå. Äntligen.

Jag trodde att det bara var jag som påverkats av den senaste månadens mörker, dimma och lågt krypande moln, men överallt publiceras jublande bilder och kommentarer om hur underbart skönt det är att ljuset äntligen är tillbaka. Jag håller fullständigt med. Det hade varit ljuvligt om det kunde vara så här resten av december. Några minusgrader, frostglittrande träd och lite snö på marken. Lite ny snö om några dagar så att det blir lättare att läsa av spåren igen. Nu har alla djuren gått huller om buller och i varandras spår så nu ser jag knappt längre vilka de senaste är. Men skönast är ändå känslan av genuin lycka. Lättnaden över att se solen svepa bort rimfrosten i de höga granarnas kronor, leka fram dimma över ängarna om kvällen och gnistra i kristallerna under morgonen när den sakta stiger upp över horisonten.

Vidars svans släpar inte längre längs med marken och han kör ner nosen i snön och drar så djupa andetag att han nyser. Upplivad av mina skratt rusar han iväg och gör nya fåniga saker och tycks vara lika road av att få mig att skratta som att upptäcka nya dofter.

De allra senaste nya doften är från lodjur. Det är riktigt längesedan jag såg lodjursspår nu så jag tittade lite extra bara för den skull. Men tyvärr var de i för dåligt skick för att vara något att fotografera.

Men kanske ser jag nya snart igen. Förvirrad som jag är ibland så gick jag en bra stund och tittade på Vidars spår och undrade vems hund som gått där, för de var ju pinfärska…

Tur att Vidar har koll på saker och ting, annars skulle jag väl gå vilse i min egen trädgård.

I trädgården ligger det numera kvistar och grenar och stockar och kluvna vedträn om vartannat. Jag har fått hjälp att fälla några mindre träd, men det är fortfarande mycket jobb kvar innan det blir färdig ved. Jag har hört andra sucka djupt över vilket jobb det är att elda med ved och nu börjar jag att förstå varför. Man måste älska att elda mer än vad man älskar att vara ute och gå och dit har jag inte kommit än.

För hur kan man vilja riskera att missa isformationer som man inte sett förut, fladdret från ivriga vingar mellan träden och den totala tystnaden som uppstår i stunden mellan stillheten och liv.

Jag drar djupa andetag, fyller lungorna så mycket det går med iskyla och krispighet. Fötterna bär mig vidare in i skogen, letar ännu fler nya vägar och hittar fäste där det förut varit halt och slipprigt.

Under tiden tänds stjärnorna i natten. En tunn skiva av månen letar sig tyst över trädkanten. Det är stilla igen.

I längtans vita vinter

Nattens vindar slet hårt i huset, till och med mössen i väggen tystnade tidigt. Efter en alltför lång tid med gråhet och regn var det en befrielse med förändringen. Kvällspromenaden kvällen innan hoppade jag över, surade över regnet som gjort allting plaskblött, skapat små insjöar och stora pölar där det förut varit torrt. Inte ens Vidar har klarat av att hålla humöret uppe och har släpat sig fram på promenaderna i så hög grad att jag blivit orolig.

Men så idag när jag öppnade ytterdörren för att han skulle ut och lyfta benet mot stubben ute på gräsmattan gick det att se hur han fylldes av sprittande glädje igen. Lättnaden för mig blev minst lika stor.

Det har varit en tuff period för honom efter flytten. Han hade en lång period när han kräktes ofta och mycket och när vi väl fått ordning på det så skadade han tassen och fick beordrad soffvila och omläggning av såret en gång om dagen av mig. Han har börjat vakta, vilket han inte gjort förut, så brevbäraren blir grundligt morrad och moffad på, katten kontrolleras tusen gånger om dagen och om nätterna ligger han så tätt inpå mig att jag nästan ramlar ur sängen ibland. Eller tja, jag bestämde från första början att hundar i sängen är strängeligen förbjudet så det där måste vara något jag drömt… Men om han har tagit det på sitt ansvar förut att se till att jag är trygg så gör han det ännu intensivare nu.

Hursomhelst så har det varit jobbigt för honom på många sätt så att se svansen börja vifta, att se den släpande gången förändras till trav med spänst i stegen och ett ivrigt ansiktsuttryck fick mig att spontant börja skratta. Tänk vad lite snö och sol kan göra!

Det var så att jag kände att skogen var vacker nu när jag kunde se den, plötsligt hördes småfåglarna tjirpa till varandra mellan grenarna och små knackande ljud mot stammarna när de letade mat. Jag kände mig som att jag glömt bort både ljuset och ljudet av smådjuren i skogen. Som att jag gått i ett mörker under en så lång tid att jag stelnat inombords. Nu fanns det gnistrande snö, levande varelsers ljud och en lycklig hund alldeles intill mig. Jag förundrades över hur snabbt stelheten släppte. In flödade all krispighet, nyfikenhet och suckar av lättnad.

Det kom fler moln under eftermiddagen, men det gjorde ingenting. De där timmarna av blek vintersol förändrade allt. Nu går det att vara här en stund till och om bara några veckor vänder det och blir ljusare igen. Det längtar jag efter så att det svider i bröstet.

Bakom tiden

The best place by the fire was kept for the Storyteller…

När dagarna blir än kortare och den mesta tiden fylld av regn har till och med min virvelvind slagit av på takten.

Mitt mellan gryning och skymning vilar vi i diset, skakar av regnet från päls och ytterkläder och lägger in mer ved på elden.

Bland de vita skuggorna i skogen glittrar fukten i mossa och stenar, dämpar ljud från knäckta grenar där djuren trampar fram. Det hörs på deras steg vilka de är, men glimmande ögon vill inte låta mig veta mer.

Där livet levdes annorlunda för bara hundra år sedan letar jag stigar där inga stigar finns. Går bland mjukmossa och tysta stammar, känner mig varsamt fram. Här finns så mycket mer än vad som är synligt, porlande bäckar viskar om förr, sten som lags på sten suckar om nödår och röta. Gläntor minns betande mular och knarrande seldon, låter vinden ruska droppar som en slöja över tiden. Här vilar historien medan naturen tog vid.

Äntligen!

Egentligen vet jag inte om den mest blev kvar i mitt sinne bara, dimman, eller om den har flödat lite fram och tillbaka utan avbrott. Det gråa har inte lämnat alltför många stunder i taget.

Jag har drabbats av hemlängtan, den skaver i bröstet och driver mig att gå fram och tillbaka över golven i huset. Till sist kom jag fram till att jag nog borde ta bilen bort till mina förra hemtrakter och vila själen bland det gamla invanda och älskade. Men det har jag inte hunnit än. Jag har varit tvungen att fara in till stan och umgås med folk i alldeles för hög grad. Men det bästa med att ha varit i stan var att jag fick köpt stolp och stängsel så nu finns det ett staket ut mot vägen och det är faktiskt helt underbart!

Jag har inte riktigt tänkt på hur mycket jag har spänt mig var gång som Vidar har varit ute i trädgården och det har kommit bilar eller andra djur. Men nu kan jag slappna av mycket mer. Vidar kan inte springa rakt ut i vägen och bilarna väljer förhoppningsvis att låta bli att köra in i mitt stängsel. Det finns lite kvar att göra, men det är detaljer som man kan vänta med tills man inte behöver skynda sig för att ljuset snart försvinner eller att man nästan spikar fast vantarna också eller vinden biter alltför hårt i naken hud eller in under jackan.

Vi hann i alla fall klart med det nödvändigaste innan regnet kom. För jag hade fin hjälp av min ridkompis. Vi slet tillsammans och det blev en hel del skratt. Ju fler stolpar vi bankade ner i jorden desto lyckligare blev jag. Tänk att ett staket kan göra så mycket för att det ska kännas mer hemtrevligt. Kanske sopades lite av min hemlängtan bort också. Nu blev det ju lite mer mitt hem, jag som satte lite prägel på det och jag kunde se en början på alla mina planer.

Nu hoppas jag bara på lite fint ljus och uppehåll så att jag kan ta lite bilder också. Det hann att mörkna innan jag blev klar.

Mörkret är så mycket mörkare här än där jag bodde förut. Men här finns betydligt fler stjärnor, starkare månsken och ännu mer gnistrande frost. Åtminstone när vädret tillåter.

När första snön kom, den som låg ett par dagar, kom jag på mig själv med att önska att det blev några minusgrader och ännu lite mer snö. Stillheten och ljuset som kommer då är förtrollande vackert.

Men jag gick med Vidar mellan höga granar och såg världen skifta från grått till en anings ljusare grått. Där fanns inte ens en liten hint om gnistrande vinterväder och i nästa andetag hade det smält bort.

Så eftersom reglerna har ändrats här hemma på det nya stället vi bor på, och Vidar plötsligt får vara i möblerna, knör vi ihop oss i soffan framför brasan och väntar på att vintern ska bli riktig vinter. Den kan komma nu. Jag är beredd.

I mjuka linjer

Det svepte in en dimma som blev kvar. Nakna grenar skakar fukten i tunga droppar, faller blött mot stumma marken.

Färgerna är borta. I tystnaden sveper dimmorna i klunga förbi stammar och stenar. Här bland det nya kisar jag mot något att fästa blicken vid, en fast och hemtam punkt. Men granarna tiger still.

De väntar väl de också, väntar och tiger still. Där dimman sveper vilsamt är det lätt att gå vill.

Den där dimman, som dansar bort i klunga, den verkar vilja stanna. Ger tidigt mörker, mjukare linjer och tunga droppar bland kala grenar.

Jag tror jag gör som dimman, väntar och tiger still. Lutar pannan mot varma barken, andas mjuka luften och vilar i det skimrande gråa. Ännu ett litet tag till.

I mjuk galopp

Ännu mer skog. Jag är förundrad över att det djupnar och viskar om träden i en längre tid än någonstans jag varit förut. Ändå finns det miltals av skogsvägar här. Mil efter mil efter mil.

Jag knastrar fram på grus, på slippriga stigar och över mossklädda stenar.

Här är vildsvinen närmre, tjädrarna flyger tungt mellan träden och rävarna slinker undan i en hukande trav. Det är mer av allt här, och fullständigt annorlunda.

Allra härligast ändå var att få gå rakt in på gårdsplanen och stå mitt ibland hus från 1700-talet. Jag blev så tagen av atmosfären att jag fullständigt glömde bort att ens försöka ta någon bild. Inte ens på den rotmosfärgade katten som låg på stenen utanför dörren.

Men jag var inte där för att ta bilder, vilket jag hoppas att jag kan göra en annan gång, utan för att hälsa på hos en ardenner. Hon är tretton år och rund och go och med kloka, snälla ögon.

Jag blev blixtförälskad. Visserligen har jag sällan svårt för att bli förälskad i djur, men det gick bra mycket fortare än jag tänkt mig. Särskilt ston brukar jag tycka är lite svåra.

Men inte den här damen. Hon är stor och tung, men smidig som en dansös och älskar att jobba. Inte riden så särskilt mycket dock, så det blir spännande att se hur vi utvecklas. För om allt går bra så kommer den alldeles underbart härliga galoppen som hon bjöd på idag att följas av många, många fler.

Jag blev lycklig ända ut i mina stelfrusna tår, log mot den bländande solen som svepte bort den frasande frosten medan vi utforskade nya vägar tillsammans. Underbara häst.

Väl hemma fortsatte solen och dagen att göra min dag till en underbar dag, en sån som man stoppar in i minnet och drar fram en annan dag när det inte känns lika bra.

Solen lekte både länge och väl med ångan från min temugg.

Själv satt jag lika länge och väl och njöt. Fortfarande med ridkläderna på.

In i höstdimmorna

Jag väntade. Vaknade varje morgon med pirr i kroppen och öppnade ögonen med en känsla av att det var födelsedag, sådär som när man var liten. Kikade ut genom fönstret på träden där utanför och gissade vad klockan var.

Men varje morgon flöt sedan förbi utan att det blev just en sån där höstdag som jag väntade på och längtade efter. Den blev inte alls så perfekt som på en alldeles perfekt födelsedag.

Nu när luften börjar lukta vinter kom jag på mig själv med att inte vara beredd. Jag väntar fortfarande på höstsolen bland brinnande löv, en färgkaskad utan dess like med gnistrande pärlor av frost i håret och stigande ånga ifrån sjön. Jag är inte beredd.

Gissar att flytten stökade till det för mig. Mitt i min favoritmånad när jag brukar andas in solnedgångar som aldrig vill ta slut och tempot dras ner till en mjukhet som gör stegen lättare att gå fick jag öka mitt tempo istället.

Jag stod med näsan i flyttlådor och undrade vad jag gett mig in på när jag för hundrafemtioelfte gången vaknade av mössen som slogs inne i väggen. Min katt gav upp och gick och lade sig någon annanstans för att få lugn och ro. Proppar löste ut, element gick sönder och ved skulle staplas. Jag stod plötsligt bara och snurrade runt på hälen utan att få någonting gjort.

Men så, för någon dag sedan när dimman lade sig tätare kring träden, kvittrade småfåglarna som tokar kring rönnbären och flög riktigt nära utan att verka bry sig om att de fått sällskap. Då andades jag ut.

Det var grått, löven har rivits av under helgens storm och jag gav till slut upp min längtan efter brittsommar, guldljus och streck över himlen av flyttande fåglar. Om det hände så var det när jag gjorde annat. Somliga år är inte som andra.

Jag förberedde mig på en tung dag då dimman aldrig lättar, förlikade mig med tanken på att jag inte skulle koka någon rönnbärsmarmelad så som jag tänkt och fokuserade på nuet.

Nuet kändes lite väl dramatiskt den där dagen, kanske med ett stråk av hopplöshet, och till och med älgtornet såg extra sorgligt ut. Den klafsiga leran påminde mig om att mina skor börjat sjunga på sista versen och Vidar, som skurit sig på en sten stoppade förhoppningsfullt ner sin omlagda tass i de djupaste pölarna han kunde hitta för att bli av med förbandet. Jag gick nöjt bakom och konstaterade att jag äntligen lärt mig ett vettigt sätt att hålla såriga tassar rena och torra.

Men så, när skogen vi just passerat öppnade upp sig för fält och hagar värmde plötsligt solen lite mer. Den bröt igenom dimman och på nästan bara ett ögonblick skingrades dimmorna och gled bort.

Vidar uttryckte sin frustration över det långsamma tempot med sin vanliga övertydlighet, men har man skadat sin tass får man finna sig i att ta det lugnt.

Så medan dimmorna virvlade bort ägnade han sig åt att låtsas som att jag inte var där. Själv sög jag i mig guldet från solen, sorgsenheten som varit där alldeles nyss hade smugit sig bort och lurade inte ens bland skuggorna.

Det blev en annorlunda höst, inte alls som jag tänkt mig, men äntligen känns det rätt. Jag har fortfarande flyttlådor kvar att packa upp, massor med saker som ska lösas, mer ved behövs läggas in i skjulet och jag tror nog att det andra löser sig med tiden. Äntligen tror jag på det. Kanske inte lika lätt som när solen löste upp dimmorna, men kanske nästan på samma sätt.