När världen är för stor

Jag satt stilla idag. Betraktade en älg som åt frukost på ett gärde. Lyssnade på tystnaden och lät vårkylan bita mig i kinderna.

Den märkte aldrig att jag var där och mumsade förnöjt vidare på nästan hörbart avstånd. Förmodligen tänkte den inte alls på att den gjorde precis som förra årets fjolårskalvar också gjorde när de stötts bort av sin mamma och förvirrade traskar omkring utan vett och sans.

Jag tog upp Vidars boll, stängde av mobilens kamera efter att jag surt konstaterat att jag inte hade med mig den riktiga kameran, reste mig och vandrade vidare. I tankar om älgkalven jag såg häromdagen och alla de andra rebelliska tonårsälgarna.

Jag trevade mig ut i världen en stund, ett försök att hitta balansen mellan mig och dem. Men jag snubblade i virrvarret av oskrivna regler och etiketter som jag aldrig lyckats tolka. Jag sitter hellre nära en älg tillsammans med min hund, som lyckligt ovetandes om att ljud kan skrämma andra djur på flykten, flåsar glatt med långt hängade tunga medan han väntar. Efter ett tag reser jag mig alltid igen och fortsätter längs stigarna, bland prassliga fjolårslöv och slokande blåsippor.

Det är vår nu. Men ibland biter den i kinderna, kilar sig rått in mellan tröja och bar hud i en fräck påminnelse om att det inte är dags att slappna av riktigt än.

Världen där ute är alldeles för stor och tusenmila, så jag stannar här där jag inte går vilse, inte snubblar på asfaltskanter eller missar någon oskriven regel.

Häggens doft nådde mig långt innan jag såg den. Mer berusande än något annat lät jag mig bäras bort av dess förtrollande kraft. Bland minnen, ljusa vårkvällar och stilla duggregn.

Att vara stilla på stigarna i skogen, låta luften silas mellan granarnas barr och spröda knoppar inför ett djupt andetag ger mig ett lugn som jag inte hittar någon annanstans.

Att långsamt bara vara där ingen annan går och inte ens en solnedgång lämnar en ensam i mörkret lindar bomull runt min själ. Jag kan andas igen. Fri från kvävande asfaltsångor och kallt stirrande fönster.

Världen är alldeles för stor och tusenmila, inte bara idag, så jag gör det jag är bra på, jag går stilla på mjuka stigar bland prassliga fjolårslöv och spirande vårblommor. Hittar nya tankar och andas skogens dofter.

Vildmarken runt husknuten

Det är inte ofta jag tänker på att jag bor på landet, ute i skogen. Det är desto oftare som jag längtar längre bort, till skogigare skog och mörkare tjärnar, färre människor och mjukare mossa.

De senaste dygnen har varit mer av allt.

För några dagar sedan traskade jag och Vidar längs med en skogsväg när jag kände det som att jag fick en spark i bröstet. När jag instinktivt lyfte blicken mötte den strax en mörkt stirrande älg som stod blickstilla under hela tiden det tog för oss att passera den.

Dagen efter var den där igen.

Jag har vant mig vid att inte se lika många djur i trakterna här omkring så jag har minskat min uppmärksamhet. Det händer förstås att vi står andlöst stilla och betraktar ett rådjur som stilla betar en bit längre bort, duvor som ljudligt lyfter från marken är inte heller ovanligt och de två tranorna som makligt går fram och tillbaka på gärdet utanför huset börjar kännas som mer än bekanta. Men jag saknade vinterns snö. Det blev inte många tillfällen att spåra djuren och bristen på variation blev också en besvikelse. Så älgarna blev ett välkommet avbrott. Nu tittade jag efter dem idag också, men det enda som skuttade iväg var den vita rumpen på ett rådjur.

Jag traskade vidare. Funderade över natten som var. Vid tvåtiden gick först Vidar iväg nedför trappen och strax därefter började katten att morra och hoppade ner från mitt bröst.

Jag följde med djuren och på väg ner till nedervåningen hörde jag en blandning av skrikande ljud och tydliga dunsar i golvet. Lite groggy och nyvaken undrade jag om det kommit in något djur i huset, men insåg snart att det kom utifrån.

Jag tog en ficklampa och med stigande irritation gick jag ut.

Mycket riktigt bekräftats mina misstankar i ljuset från ficklampan. I en liten öppning in under huset såg jag skymten av två mycket dammiga grävlingar som var inbegripna i ett vilt och ljudligt slagsmål.

De avbröt allt när de insåg att de inte var ensamma varpå den ena gav sig iväg i klumpig grävlingsgalopp med floppande päls så dammet yrde.

Den andre gömde sig lite längre in i skuggorna.

Det var inte lätt att somna om. Möss går det att sätta ut fällor till, men grävlingar är det värre med…

Jag grubblade länge.

Så när jag svängde runt kröken på den mjuka skogsvägen på kvällspromenaden blev jag mer än överraskad av att se att det satt ett djur ungefär hundra meter längre fram. Det hade ryggen mot mig och Vidar och eftersom han blivit lika överraskad som jag så stod vi blickstilla båda två.

Jag började fundera på om det möjligen var schäfern som vi mött häromdagen men insåg snabbt att den ju varit mindre. Mycket mindre än djuret jag just stod och tittade på.

Så vände den sig om.

Jag vågade plötsligt inte andas. Det var ett lodjur. Minst dubbelt så stor som Vidar och den tittade rakt på mig, satte sig mjukt och stilla utan att ta blicken från mig.

Det var allra första gången i mitt liv som jag såg ett lodjur och jag hade ingen aning om att de var så stora. Jag har spårat dem otaliga gånger i snö och tänkt att det är som med Vidar, stora tassar men inte lika stor kropp. Nu insåg jag att det är som med min katt, små tassar men desto större kropp.

Den här katten skulle kunna döda mig om den ville. Men den satt lugnt och stilla och tittade nyfiket på mig.

Jag väste så tyst jag kunde till Vidar att han också skulle sätta sig ner, men vågade inte röra mig själv, varken för att skrämmas eller för att försöka ta fram kameran.

Det blev ett hål i tiden. Så stilla frös ögonblicket tills dess att lodjuret reste sig och gick iväg, men det varade i en evighet.

Jag kan inte säga hur lång tid det tog innan mitt hjärta slutade rusa i bröstet och tuppskinnet lade sig, men mitt breda leende tog längst tid att lugna sig. Det här är absolut det häftigaste jag någonsin varit med om.

Plötsligt ser jag med andra ögon på platsen där jag bor. Vildsvinen har jag vant mig vid, rävar, grävlingar, rådjur, älg och rovfåglar är vardag, men lodjuret, det är något jag kommer att bära med mig länge.

Visst längtar jag efter skogigare skog och det mörka vattnet i en alldeles stilla och tyst tjärn, men jag kommer att gå med en annan spänst i steget och andas en anings tystare hädanefter. Kanske, kanske kommer jag att få se det igen.

I skuggornas ljus

Vinterns gråa skuggor dröjer sig kvar. Sveper bistert inuti. Spränger en isande frostig morgons andetag och klamrar sig runt tuvor och snår.

Den vill inte heller lämna, den isande och vräkande vinden. Den sliter upp jorden på den nysådda åkern i miniatyrtromber mot skogsranden, som glupande hungrigt sväljer den. Det är inga friska vårvindar, de är inte ystra och lekfulla. De är allt annat än det.

Vårregnet blir endast några blygsamma droppar innan solen smälter bort allt utom de skarpa skuggorna.

Jag trodde aldrig att vintern kunde vara så mörk, så grå och så rytande stormig. Jag trodde aldrig att den kunde dröja sig kvar så isande bistert i mitt sinne. Men den sög ut all levande märg ur mina ben, vävde sin blöta, gråa filt runt min panna och nu vägrar den att släppa sitt grepp.

Vi jagar genom skogarna, Vidar och jag. På cykel, till fots och med springskor. Över knastertorra lavar, genom leriga sumpmarker och nyfällda skogsområden där tallar ensamt stretar mot skyn i en kamp om bästa platsen som de vann, enbart för att de var av fel virke. Stympade och skadade av de fallande granarna som en gång stod runt omkring dem är de nu ensamma kvar i stormarna.

Det var inte förrän jag bestämde mig för att ta mig till mina gamla trakter och gå där som mina fötter hittade rytmen efter de vanliga tre kilometrarna. Där, bland de vänliga träden, mjuka stigarna och lekfulla vattnet började jag att andas.

Det var en av de lite mer stillsamma dagarna och fastän att tiden nästan kändes som att den inte rört sig sedan jag flyttade därifrån såg jag stora skillnader i landskapet. I de små detaljerna. Det är där jag hör hemma. Inte i det stora, grandiosa och spikraka, men med näsan nära marken, bland dofterna, fukten från mossan och en kvarglömd tår från nattens fukt på kronbladet på en blåsippa.

Jag blev förälskad i färgen. Efter allt det dystra grå var det som att varenda por i min kropp sög i sig lika girigt av livet som de första humlorna av nektarn i samma blomma.

Det har gått några dagar. Nästa storm ryter redan runt mitt hus och får granarna att släppa sina kottar med ett torrt dunsande medan fröna gör helikopterflygningar i en stillsam landning dit vinden för dem. Så talrika att de bildar ett dämpande täcke över stigarna.

Jag jagar igen. Genom marker som väntar på det mjuka vårregnet. Stillsamt droppande fukt mot vintertrött mark. Mjukt risslande mot fjolårslöv som knastertorrt väntar på att förmultna och döljas av mattor av vitsippor.

Jag vet inte vad jag jagar efter, men när jag hittar det ska jag äntligen vila. Invänta rytmen i stegen och de djupa, fria andetagen. Med skimrande vår omkring mig, lekfullt och varmt. Som de bultande hjärtslagen i en stor, mjuk famn.

Att vara med trädgård

Igår kom det en stor maskin långsamt stånkandes fram längs med vägen och det tog en stund innan jag insåg vad det var som pågick. Den saktade försiktigt in vid varje snöpinne och med en kloliknande arm rycktes pinnen upp och lades på ett flak bland en hel hög andra pinnar.

Hurraaaa!! skrek jag så högt att Vidar for på fötter och sprang och hämtade sin boll. Det är hans svar på allt. Om jag är ledsen så ger han mig bollen förtroendefullt, dammsuger jag så går han efter med bollen i munnen och är jag uppskruvad, som nu, så viftar han förhoppningsfullt på svansen och spottar ut bollen framför mig.

Det är våååår! hojtade jag vidare, helt obekymrad över Vidars försök att avstyra min uppmärksamhet från vägen där utanför.

Eftersom hela vintern har varit som en enda, stormig och mörk höst har jag inte riktigt litat på vare sig återvändande och kvittrande fåglar eller att blommorna har börjat spira så smått. Det kan lika gärna börja snöa igen, precis när som helst. Men snöpinnarna tycker jag är så fula att jag längtar efter att de ska tas bort ända från det att de sätts ner, även när det är vinter och fastän att jag vet att de behövs.

Förhoppningsvis kommer det ingen snö nu i april, förutom den som virvlande piskas mot mina fönster just idag. Ännu en storm sliter i huset, knuffar på väggarna så att huset knäpper och smäller. Men jag har det varmt och skönt tack vare luftvärmepumpen. När jag flyttade in spjärnade jag emot varje tanke på en dånande och blåsande elektrisk pryl i huset, men efter en stund resignerade jag och tänkte att jag helt enkelt fick lära mig att älska oljudet. Dit har jag inte riktigt kommit än, men det är en enorm lättnad att ha en jämn och go värme.

Jag är inte så strukturerad och ordningsam som jag skulle önska att jag var när jag tar mig för saker, inte så som jag skulle vilja vara, men jag har tur att det finns folk som vill hjälpa mig med sådant som jag absolut inte reder ut själv. Som att fälla träd, till exempel. Den här trädgården gjorde att allting liknade ett ödehus när jag flyttade in. På baksidan fanns så mycket sly att det var besvärligt att ta sig fram. En del av slyet hade fått växa upp till träd som stod oroväckande nära huset och det andra var hårt betat av älgar. När jag och mamma började röja bland det minsta slyet insåg jag att skadorna som älgarna orsakat gjorde att de flesta stammarna var drabbade av röta. Därför kändes det som att det var dags att ta ner det andra också. Det är inte roligt att få ett träd över huset.

Baksidan av huset
Baksidan av huset

Sådär såg det ut innan jag flyttade in. Nu är det förstås inte grönt och vackert ännu, men snart slår de träd ut som finns kvar. Jag har som sagt fått hjälp att röja, först av mamma, som gick loss på slyet av hjärtans lust och sedan av min bardomskompis föräldrar som tycker att det är kul att såga ner träd.

Själv står jag gärna en bit ifrån tills de har fallit. Det är lite läskigt även om just de här träden inte är så stora.

Någonstans börjar man kunna ana konturerna av en trädgård. Eller i alla fall det som kommer att bli en trädgård. Nu är det mest blåbärsris överallt och någon gräsmatta har det nog aldrig funnits där förut.

Det kommer att bli nästa utmaning, att se om jag kan göra en trädgård av det som tidigare bara har fått vara som det vill.

Så nu när stormen ryter i ännu lite mer än den gjorde för en stund sedan djupdyker jag i mina böcker om växter och trädgårdar och skissar och fantiserar om hur det till slut kommer att se ut. Jo, det blir lite kalt till att börja med, men sedan hoppas jag på att få en riktig sagoträdgård med doftande blommor och daggvått gräs.

Det känns ganska långt borta, ibland nästan ouppnåeligt, men jag har vänner och föräldrar som gärna delar med sig av växter från sina egna trädgårdar så det kanske går fortare än jag tror.

Nu har det slutat snöa, molnen har dragit förbi och solnedgångens strålar skapar mjuka skuggspel i mitt rum. Det är dags för en mugg té innan mörkret faller. En perfekt kväll att drömma drömmar om barfotadans i min doftande trädgård.

Gnistrande sol

Mina kinder blossar. Kanske av solen och vinden och hela dagen utomhus. Kanske av tröttheten och värmen från elfilten. Men vilken dag det har varit! Det är vååååår!! som min ridkompis jublande glatt sa medan hans häst som vanligt tog det hela som en ursäkt för att öka takten. Det är den enda häst jag träffat som det oavbrutet flödar av springlust i. Oavsett väder, årstid eller förmodligen även tid på dygnet. Men idag hördes rop från tranor lite överallt, ormvråkarna har kommit tillbaka och solen värmde. Det var ljuvligt! Dessutom är det nästan svårt att förstå kontrasten mellan gårdagen och idag. Snön som blött föll ymnigt som i mitten av december och vresiga vindar som släckte alla tankar på knoppande vårblommor.

Men idag. Idag ville jag inte gå in. Ville inte gå hem. Tänkte mig längre bort än jag brukar och fyllde lungorna med kraft. Rensade huvudet från allt som snurrat där den senaste tiden och hittade rytmen igen.

Inte ens upptäckten av ännu fler band som märker ut var det ska avverkas fick mitt humör att dala, även om det stack till lite i hjärtat. Ännu mer skog som ska sluta vara skog.

Lite stressad började jag att ta bilder, lite på måfå. Tänkte att jag skulle försöka hinna att njuta av allt det vackra innan det försvinner.

Sedan tittade jag på hunden som glatt ovetandes tuggade oavbrutet på sin nya boll, som redan fått ett liknande blött pysljud som den gamla, och så slappnade jag av. Det kommer att bli annorlunda, men det är kanske till och med bättre. Fast jag inte vet det än.

Jag traskade på, började njuta av ljuset igen och lämnade kilometer efter kilometer med spår efter mig. Fotspår och tasspår lite om vartannat. Ibland korsas våra spår av skogens djur, sådana som vi står länge och tittar på innan de upptäcker oss och ibland flyger fåglar nyfiket fram och tittar från en gren på betryggande höjd över oss.

Det är här jag vill vara. Här jag vill leva min historia. Bland mossiga stenar, föränderlig natur och porlande bäckar. Inte så hastigt och inte ens särskilt välplanerat, men med skogens alla ljud och ett lyckligt bultande hjärta.

Fredag med spänning

Jag bestämde att det inte skulle fortsätta att snöa hela förmiddagen och åkte till den lilla ardennern som behövde få komma ut en sväng. Hon själv tyckte att det var rasande otäckt med snöflingor och studsade fram på tvären. För min del bestod det hela mestadels av att sitta så mycket i balans som möjligt. En ardennerdam som bestämt sig för att hela världen vill ha henne till förmiddagsfika är inte helt lätt att övertala. Jag satt kvar under hela ritten, men jag kan inte säga att det var så mycket mer än så. Ardennerdamen var själv mycket nöjd med sin livräddande insats och gled sedan iväg med ett ljuvligt vackert steg i hagens böljande mjukhet. Hon tänkte inte stanna och riskera att behöva rädda mig en gång till. Någon måtta får det ändå vara på dumheterna…

Det slutade alltså inte att snöa. Inte förrän på eftermiddagen och då var det dags för mig att se om hunden ville tugga in sin nya boll. Den andre gamla trotjänaren har hängt med i några år nu och till slut gav den upp. Det lilla hålet som funnits i den väldigt länge blev plötsligt en stor reva och hela bollen blev full med snö.

Med tanke på att gårdagen inte bjudit på mer än fem stretande kilometer i motvind och snö på tvären var Vidar inte särskilt nödbedd. Han tog glatt emot bollen och inledde sitt vanliga, ivriga tuggande. Jag kom på mig själv med att sakna det lite våta pysljudet från den andra bollen.

Det var med lite blandade känslor jag började gå. Just här kommer inte träden att finnas mer än ett par dagar till. Sedan blir det bara trasig mark, grenar huller om buller och ingen mer vind mellan barr och vajande granar.

Den här vintern har varit så mörk och regnig att jag inte hunnit bekanta mig med dem så noga, jag har inte kunnat se dem! Ändå svider det lite. Det är just den där biten som jag tycker om. Den första vägen som leder in i skogen, de stora, mäktiga stammarna och tunga grenarna som dolt många vildsvin och grävlingar medan Vidar och jag tassat förbi.

Nu har avverkningen redan börjat och jag hann inte lära mig mer om träden, marken, fåglarna eller svamparna. De som stått där så länge får inte finnas mer.

Men vi fortsätter att gå, med tunga, klafsiga steg den här gången. Snön är blöt, kladdar ihop sig med leran och hänger sig som bruna istappar under Vidars mage. Han är glad ändå, och lite ivrig. I hans ögon är de här nya vägarna fortfarande sprillans nya och lika roliga som den allra första gången vi gick där.

Lite avundsjukt klafsar jag på bakefter den viftande svansen. Jag är inte lika övertygad om spänningen i promenaden, travar inte lika obesvärat över leran och njuter inte alls av att provsmaka texturen på snön som fallit ymnigt bara någon halvtimme tidigare.

Men jag njuter av solen. Ljuset som är på väg tillbaka har lockat fram en antydan till fräknar på min näsa och även om det drar ihop sig till ännu mer snö så blir det ändå inte lika mörkt som i vintras.

En tjäder flyger tungt och klumpigt iväg med sotsvarta fjädrar, en koltrast försöker tappert ta några trevande toner mellan snöflingorna och några korpar övar på att flyga upp och ner. Det är starka kontraster i naturen idag. Svartaste svarta fåglarna och vitaste snön. Långsamt blir jag också på bättre humör.

Här är skogen yngre, inte lika majestätiskt tung och kompakt. Den kommer säkert att få vara kvar i flera år till. Med viskande vind mellan grenar, prasslande steg mellan stammarna och en glatt viftande svans i mil efter mil. Japp, det blir bra.

I vinterljus

Ljuset, ljuset, ljuset!!!

Äntligen är ljuset här! Skiftande, hårt och brutalt och plötsligt mjukt bakom granar eller molnslöjor. Men det är här!

Natten bjöd på vinterns första tio minusgrader och egentligen skulle jag ha passat på att välkomna den spirande nymånen ute i den gnistrande snön, men lite naivt trodde jag nog att den skulle vara lika gnistrande även denna kvällen. Så blev det inte, men i morgon ska det komma ny snö så förhoppningsvis stannar vintern en stund till.

Jag visste inte att jag var så förtjust i vintern. Eller kanske mest i ljuset om vintern, men jag överträffar nog Vidar i lycka över allt som snön gjorde nu när den äntligen kom. Hela det dystra landskapet förändrades och blev mjukt, inbjudande och krispig på samma gång.

Fast jag äter inte upp den…

Vidar däremot, han älskar att äta alldeles för mycket snö så idag räckte det inte med att sätta på honom täcke. Han fick gå in och ligga under elvärmefilten i en halvtimme innan han slutade skallra tänder. Jag måste erkänna att jag blev litegrann orolig för så mycket brukar han inte frysa. Men nu har jag lärt mig det, ska jag skotta med skyffeln så får han stanna inne.

Jag har börjat lära mig folks rörelsemönster här omkring. Känner igen stövelavtryck, hundtassavtryck och bilar. Lite extra skönt är det nu när jakten på hare är över för den här gången och drevskallen har tystnat från ivriga hundar. Nu flyttas det åtelkameror fram och tillbaka och jag är övertygad om att det är jag och Vidar som fastnar allra mest på deras bilder.

Jag övar lite stelt på att le när jag går förbi dem, men allra helst skulle jag kanske vilja gå där ingen annan går, inte ens jägarna. Dit kanske jag hittar lite senare, när jag blivit ännu mer hemtam. Det tog ändå ganska lång tid att hitta de vackraste ställena vid mitt gamla hem.

Ett tag nu i mörkaste och blötaste vintern började jag i mitt missmod tänka att jag nog aldrig skulle kunna tycka om att gå i skogarna häromkring. Jag tänkte inte ens på att den största delen av tiden var jag tvungen att ha pannlampa på mig och ändå snavade oräkneligt antal gånger för att jag knappt ens såg handen framför mig. Eller så stormade det så mycket att jag bara vågade gå ut på tomten eller där det inte finns träd.

Men nu… Nu är det plötsligt enkelt att älska varje meter. Varje skiftning i ljuset gör landskapet alldeles underbart.

I går glömde jag att ta med mig kameran ut. Jag glömde till och med att ta med mig mobilen. Men jag är glad för det. Istället njöt jag av att pulsa i snön, höra mina andetag och skogens absoluta tystnad. Det brusade i mina öron. Inte bara drevskallen har tystnat, när vinden mojnar och snön dämpar alla andra ljud kan man bara höra trädens knäppande, iskristallers krispiga klingande när de rasar av grenar och enstaka svirranden av vingar. Jag kan lyssna i en evighet.

Äntligen, äntligen, äntligen kom ljuset och vintern. Som jag har längtat!