Om natten är det inte längre bara kattugglan som dystert skorrar om sin frusenhet, storlommen ekar sina rop över sjön och tranorna är inte sena att fylla i framåt morgonkvisten. Vinterns sjungande tystnad är bruten och igår fräste stararna fram i ett ivrigt sjok till några träd lite längre bort.

Det var som att de allihop visste exakt när vårdagjämningen tippade över kanten och började göra dagarna längre. Från den dagen tog det fart både bland fåglar och växter.

Varje vår surar jag på bollvivan som nödvändigtvis måste börja blomma redan innan den börjat titta upp ur jorden ordentligt och långt innan nattkylan slutat hålla världen i ett krampartat grepp. Ändå överlever den alltid. Dessutom får jag nog erkänna att jag är litegrann likadan själv, det gäller att passa på och skjuta fart när tillfälle ges. Så jag förlåter den och krafsar försiktigt bort de torra och bruna fjolårslöven som gett den åtminstone ett ynkligt tunt täcke under vintern som gick.

Det här året har jag absolut inte hunnit med. Dagarna av sol har varit ljuvliga och tinat upp frusenheten, men när det sparkar igång så fort att jag knappt förstått att någonting blommar förrän det nästan är över vill jag slå i bromsen. Jag vill längta efter häggens ljusgröna skuggdoft, möta kvällsluftens råhet när den fräckt klär av dagen dess milda, försiktiga värme under mycket längre tid än några futtiga veckor. Övergången mellan vinter och vår när den är som ljuvligast. När allting är på väg att hända, men inte ännu hänt, som skiftet mellan natt och dag, där vill jag vara. Stanna upp, stanna kvar, hitta hjärtslag i stillheten.

Mina hjärtslag i vårsol. Som jublande fågelsång där de gnistrande vinterstjärnorna backat tillbaka in i mörkare djup för att vila. Snart glimmar pärlbandsrader av häggblomsknoppar i silverljuset före soluppgången och ingenting håller längre andan.

Den där påsken försvann i en blinkning i år och jag hängde inte riktigt med. Fast det gjorde ingenting att snön försvann i en rasande fart, eller att tjälen lika rasande försvann så att det nära på var stört omöjligt att ta sig fram på grusvägen hem till oss.

”Kör inte för långsamt och inte för fort” rådde jag några vänner som skulle hälsa på. Några andra vänner hade skrattat så de kiknat när de kört samma väg, berättade hon som kört, men inte varit lika road. Det hade varit lite som på Liseberg, jämförde hon, och berättade vidare att det inte varit helt enkelt att hålla sig kvar på den sliriga vägen och det skvätt upp vatten på vindrutan så att hon inte sett genom den.

Jo, jag vet vilket ställe hon menar. Det skvätter alltid upp ordentligt med vatten just där när det regnar riktigt mycket eller är snösmältning. Det där med att ha en ren och snygg bil…tja, du fattar…

Tänk ändå, att det bara är fyra veckor sedan jag stod och slet i handtagen runt om på bilen för att försöka öppna. Jag hade en tid att passa och hoppades innerligt på att jag skulle slippa att gå in och leta reda på värmepistolen för att frosta av åtminstone en dörr så pass att jag skulle kunna öppna den. Men jag kom in genom passagerardörren och kunde trycka upp de andra inifrån. Fast Vidar fick åka i baksätet första milen, det var en omöjlighet att få upp bakluckan.

Ingen var gladare än han när vi väl skulle åka hem igen ett och ett halvt dygn senare. Det är så roligt att utforska nya ställen, tycker han, men roligast är ändå att få komma hem. Lite oväntat, med tanke på att han alltid, alltid, alltid vill följa med överallt.

Så nu är vi där igen, där vi hamnar varje vår när snöfläckarna börjar lysa med sin frånvaro och vinterpälsen fortfarande inte riktigt ramlat av och jag själv inte har letat fram vårskor och tunnare jacka. Nämligen frånvaron av svalka.

Just den här dagen fick det bli bäcken som fick ersätta snöätandet. Inte för min egen del förstås, jag stod bara och tittade på och funderade på om jag skulle behöva duscha hela hunden efteråt eller om det skulle funka med att bara tvätta mage och ben. För efter ett sådant gyttjebad luktar hela hunden pyton och resten av huset har en distinkt lukt av tung, blöt päls en bra stund efteråt. Men jag har inte hjärta att neka honom det där rejäla klafsbadandet som han älskar.

Förra året slet vi med att få tillbaka honom på banan efter att han helt sonika lagt sig ner under en promenad och vägrade gå en meter till. Det visade sig att han hade rejält ont och det var några nervösa veckor innan behandlingar och övningar började göra verkan.

Nu är han visserligen ännu ett år äldre, men värken är borta och suget efter att springa är lika stort som förut. Långlånga promenader och spännande utflykter till nya ställen är alltid välkommet.

Tänk ändå, det blev vår i år också… Fast jag undrar litegrann när det hände. I en blink eller mellan två koppar té…

Virvelsnön är tillbaka, min förkylning likaså. Den hastigt glimtande våren gjorde uppehåll ungefär samtidigt som jag, Vidar och en vän styrde kosan ett par timmar söderut i bil, rakt in i de djupa skogarna i Småland. Inte för att Vidar tyckte att skogarna där var så mycket djupare än här hemma, men han tackar aldrig nej till att nos-nosa runt i vilken ny skog som helst.

Men vädret bjöd på flera minusgrader och en hård vind vräkte sig in från den intilliggande sjön så det var en frusen matte som stoppade in hunden i den delen av huset han skulle vara och själv gå vidare till timmerstugan, som var husdjursfri.

Mer än en gång skakade jag av köld då stugan inte var uppvärmd och jag tappade bort tankarna bland de vita krusningarna på sjöns vågor. De syntes tydligt genom de enorma fönstren på den lilla stugan.

Till slut tröttnade jag och gick därifrån. Hunden fick gå före all form av socialt sammanhang. Särskilt ett alldeles för kallt sammanhang. Jag hade inte alls räknat med den typen av kyla och inte under så lång tid.

Det är ungefär detsamma som jag alltid upptäcker, det är fantastiskt roligt att möta andra människor, höra deras historier, vad de brinner för och deras liv, men jag halkar alltid ut först genom dörren, har alltid svårt att samla ihop mig och gå tillbaka och tankarna vandrar alltsomoftast iväg. Jag undrade hur stor sjön var, hur det var under sommaren, om dofterna är som hemma, vart den där rådjursstigen ledde någonstans och på ett ungefär hur resten av dagen skulle bli medan de andra flödade obehindrat i samtal efter samtal och hittade namn på människor som lever och de som för längesedan verkat på platsen. Jag blev lite lätt yr i huvudet.

Dagen blev lång, så jag passade på att gå ytterligare en tur med vovven. Det var skönt att få röra på sig och bara få vara en stund bland träd och bumliga stenar. De pratar på ett annat sätt, sävligare, långsammare och mildare. De brusar i trädkronorna och vilar stilla bland mjukmossiga stenar. Vattendragens kvillrande porlande lugnar alltid oroliga tankar och lingonriset glänser i reflektion mot molnens silverkanter. Just här med ett tunt täcke av frostig snö.

Dagen efter besökte vi en mindre stad. De andra tog bilder på statyer, på maten och på sällskapet. Jag tittade krampartat på byggnader, människor och bilar medan Vidar försökte titta och nosa på precis allting samtidigt. Det var verkligen två lantisar som larvade runt i okända trakter!

Ovant tittade jag in genom ett skyltfönster på en söt klänning och mitt sällskap frågade snällt om jag skulle vilja gå in och titta.

– Nej, bevare mig väl! blev mitt spontana svar. Jag hade fått nog för länge sedan och ville helst gå tillbaka till bilen och köra till skogen igen.

Det var ungefär så det blev. Vi körde strax till skogen igen. Timmarna där ramlade på snabbt och eftermiddagen blev kväll. Jag hade lite funderingar på om det skulle bli ytterligare en natt till när min vän tittade på mig och sa att vi nog skulle tacka för oss. Jag kvicknade till i mitt soffhörn och travade iväg till mitt rum för att packa. Väl där råkade jag slänga ur mig till vovve att nu åker vi hem, varpå han genast rusade till ytterdörren, medan jag fnissade åt honom att vi faktiskt måste städa bort hans päls först. Men det rådde inget tvivel om att han redan tröttnat, för mycket längre sedan än vad jag själv gjort.

De dryga två timmarna hem kändes lätta att köra. Vi pratade mycket, skrattade ännu mer och sammanfattade det otroligt händelserika ett och ett halvt dygnet gång på gång med att det kändes som att det förflutit en hel helg.

Det gjorde ingenting att förkylningen bröt ut på natten, jag låg i min egen säng, med alla de välbekanta ljuden omkring mig och nära till makens hand att hålla i.

Det är roligt att upptäcka andra skogar, bumblingstenar och vårigt brusande bäckar, men skönast är det ändå hemma, med knastrande kakelugn och mjukaste yllefiltar om man behöver.

Jag hittade ett ynkligt fönster på ungefär femtio minuter av uppehåll i regnandet och konstaterade nöjt att solen värmde, koltrasten sjöng och fiskgjusen lät sitt ensamma piuuu högt uppe under molnen.

För det mulnade snabbt, och jag visste att det inte skulle dröja alldeles för länge innan regnet återigen skulle smattra mot marken.

Så vi pinnade på, jag med en lite löjlig iver att kunna nästan springa lite nu när det varken var snö eller alldeles sank-mjukt i gruset. Men jag var lite tvungen ändå, att stanna upp, plocka lite videkissgrenar från en redan snöknäckt gren och bygga en bukett av torkad rölleka runt om, ställde mig och fingrade lite på en renfanas svarta solar och suckade ännu en gång över att jag inte plockade dem när solarna lyste gula i sensommaren. Hann knappt släppa sucken förrän två tranor, som kom lågt flygande över ängen, ropade tå-tå-tåååå-la-moooood några gånger åt mig och jag insåg att alldeles snart kommer det att stuffa upp små lysande gula solar lite varstans där jag stod. Tidigaste tussilagon brukar ju glatt myllra där om vårarna.

Ändå har jag lite svårt att släppa att det har regnat helt gräsligt mycket i vinter, eller tja, det har varit väldigt mulet och väldigt blött. Fler än en gång har jag tänkt att det är faslig tur att hunden börjar bli gubbig. Tidigare hade det aldrig någonsin gått att hålla honom inomhus så mycket som jag har gjort just denna vintern och konstaterade lite fnissigt att han blivit nästan klen nu när jag lekte lite hårdare med honom under promenaden.

Nog för att han ser likadan ut, åtminstone på håll, som han alltid har gjort, men åldern börjar ändå märkas. Inte så mycket kanske, men den där hysteriskt outtröttliga energin som definierar en vallhund, eller en arbetshund, finns inte där längre. Han kan faktiskt slappna av ett par dagar i sträck numera. Det är någonting som jag aldrig någonsin trodde skulle hända. Inte den gången när han var tre år och jag snorig och febrig gick två kilometer, stod halvhuttrande vid en strand i en timme medan vovve ivrigt sprang fram och tillbaka och försökte få tag i så stora isblock som möjligt innan jag släpade med mig en ytterst motvillig och blöt snorvalp tillbaka hem igen bara för att han inte gick att ha i möblerade rum om han inte fick rusa av sig några timmar varje dag.

Eller den gången jag gick en mil med honom, pulsande i den nästan knädjupa snön, och han sprang som en kanin mellan mig och bollen bara för att han skulle ta det lite lugnare med sin kompis, som han skulle leka med på eftermiddagen. Det slutade med att labradorkompisen utmattat lade sig med slipstungan hängande låååångt ut medan Vidar fortsatte att studsa runt i en timme till, utan att bli trött.

Jag fick packa in honom i bilen och åka hem så att inte kompisen skulle bli helt färdig, stackarn…

Det är andra tider nu.

För två år sedan kämpade vi med att hitta vad felet var när han visade tydlig smärta när han helt plötsligt inte ville gå en meter till på promenaden och när han försökte gå uppför trappen där hemma, bland annat. Jag hade hjärtat i halsgropen och kände och tänkte lite för mycket innan allt föll på plats. Både laserbehandling, bassängträning, smärtstillande medicin och sjukgymnastiken gav effekt och han har inte ont längre. Men vila, det är en ny grej han har kommit på. Först på rygg i soffan, mot husses vilja, men såklart kunde vi inte neka honom, och numera i den ytterst lyxiga bädden med memory-foam.

Den får honom att se liten ut, så stor som den är, och numera är soffan helt ratad till förmån för den mjuka bädden.

Jag förstår honom. Det var ju förstås så att jag var tvungen att provligga den när den kom och det var inte utan att jag började fundera på om det där med memory-foam inte var så dumt ändå…

Men det är ändå annorlunda. Jag tänker mig för lite mer, spöregn, snöglopp och halvstorm är väder som kyler och en åldrande rygg behöver inte varken bli blöt eller kall. Så våra lång-långa promenader under vintern har mer förvandlats till mysdagar med sjukgymnastik, gos och sömn i bädden vid varmaste elementet.

Att gå från Skåne till Norrland är en dröm som jag packat ner i ryggsäcken och kanske aldrig packar upp igen, men det är därför det är så spännande att inte alltid helt bestämt följa sin ursprungliga riktning. Det var inte det vi skulle göra. Men att lyssna på tranornas rop över fälten, springa ikapp mellan buskarna i trädgården och mysa till knastret i kakelugnen är också en vardag som fungerar. Jag tror att vi gör det, medan vi väntar på att våren ska ange en lite mer bestämd riktning och börja vandra från söder till norr…

Vilken morgon!

Vi gick upp extra tidigt, jag tror inte ens att jag orkade öppna ögonen innan jag kom utanför ytterdörren och kylan fick mig att vakna till. Men anledningen var enkel, ett dygns oavbrutet snöande och vår lilla väg fram till den allmänna vägen var ofarbar, även att det fanns bilspår kvar sedan gårdagen på vissa ställen så var det mestadels trettio till fyrtio centimeter snö hela vägen.

Utrustade med snöskyffel och sopkvast gick vi på led, ja även Vidar travade på i husses hälar då han snabbt ledsnade på att pulsa.

Husse travade tryggt på, han var förutseende på kvällen innan och ställde bilen precis vid infarten. Han konstaterade ett par gånger att det absolut inte hade gått att komma fram med någon bil alls, medan jag kasade på bäst jag kunde, sist i ledet, och funderade på hur i hela världen jag ändå nånstans hade trott att det inte alls skulle bli så mycket snö. Jag hade alla gånger kört ända hem och känt mig superfånig när jag inte kommer mer än ett par meter dagen därpå. Det gick inte ens att se var vägen var någonstans borta hos oss.

Det tog ungefär en kvart efter att vi kommit fram innan maken kunde sätta sig i bilen och fara iväg till sitt jobb. Vovve och jag gick långsamt tillbaka. Det är bara fyrahundra meter, men nu fanns det ingen tid att passa och jag ville gärna se fullmånen glida ner bakom åsens rygg medan solen långsamt började färga ljuset från blått till gyllene.

Ända sedan jag jobbade natt älskar jag de tidiga mornarna, efter att ha varit vaken hela natten var promenaden hem en stund i stillhet. Inte många var ute ännu och inte sällan var även vinden för sömnig för att orka blåsa.

Idag mötte vi ingen alls på vägen hem, men det återstod lite skottning av fastubro före frukosten. Vidar tyckte att det där kunde vi göra någon annan gång och förstod inte alls poängen med att arbeta först och äta sedan.

Men vilken härlig morgon! Nöjd med insatsen myste vi i soffan, jag med mitt goda té och Vidar av värmen från solen som mer och mer började skina in genom fönstren. Härligt ändå med en riktig vårvintermorgon!

Ute virvlar disneysnön och ljuset falnar långsamt. Här hemma växer också mängden snö, fast på ett annat sätt. Vovve är som vanligt helt obekymrad över att han orsakar en helt annan typ av snöstorm när vinterpälsen ska fällas, men varje vår får jag lite panik för det verkar aldrig ta slut. Förra veckan hittade maken till och med en pälskorv på en hylla på sitt jobb. Vovve har aldrig ens varit innanför dörren på makens jobb… Men man ska ju dela med sig av sitt överflöd till andra, har jag hört.

Nåväl, om jag inte hade blivit förkyld så hade vi varit utomhus och virvlat tillsammans med snöflingorna idag. Nu blev det soffhäng och semla istället. Tja, inte till vovve, han bantar, men till oss andra.

Jag är otroligt sällan förkyld, men ett par dagar i rad har jag blivit riktigt svett utomhus och kanske tagit av mig lite för mycket kläder, hunnit bli kall och bara brytt mig om hästarna istället för mig själv. I min iver så glömmer jag lite bort det där.

När jag jobbar med en häst skulle jag så gärna vilja ha fler händer. Tänk att kunna ta en bild på när den går ifrån att vara helt uppspelt och okoncentrerad till att sänka huvudet, börja följa dig och fästa de där vackra ögonen på dig istället för allting som är långt borta. Tänk att få ta en bild på en avslappnad häst som jobbar tillsammans med dig, med sin styrka, i harmoni och rytm.

Inte än, men snart kanske jag kan ta de där bilderna jag längtar efter att ta.

Jag gjorde ändå ett försök… Det här är Conrad. Eller åtminstone hans mule. Han tycker om att pussas och när han blir stressad tar han små galoppsprång med bakbenen. Han är nästan lika hög som jag är lång så en liten stund fick jag nästan svindel när jag satt upp i sadeln. Men en sån härlig och snäll häst!

På det sättet gör det nästan ingenting att jag blev lite förkyld, jag har tankarna helt bland hästarna, det där ögonblicket när den vackraste hästen jag sett böjde nacken, slappnade av och gick lugnt bredvid mig. Det tog en stund och det varade ett ögonblick, men då vet jag att vi kommer att komma dit igen. Tänk, en dag kanske jag till och med kan rida honom. Vilken dröm att drömma!

Men än så länge är det jag som kurera snornäsan med massor med hett té och soffhäng.

De där gråa dagarna, som tyst sveper sig runt träden och stilla håller sig fast i tiden utan ett enda hjärtslag. De väntar, dämpar hastighetens puls och låter ingenting vara oberört. I sömnigheten är det lätt att vandra bort i tankarna och låta benen styra sina egna steg.

Jag virvlar i tankarna och andas nöjt den fuktiga luften. Minns min första överraskade stöt genom kroppen då jag upptäckte att det inte var dimma som fyllde mina lungor, det var moln. Som att molnen skulle ha verkat annorlunda i min kropp smakade jag långsamt på nästa andetag. Prövade några ord för att höra om ljudet kanske skulle vrängas, studsa dämpat tillbaka eller tunnas ut i en sällsam vibration.

Men ingenting var annorlunda. Molnen smakade vanlig dimma och ljudet från mina läppar hade den vanliga förmågan att lite märkligt höras både klarare och längre bort än genom torr luft.

Men jag minns hur molnet smakade.

Det finns långa dagar som bara väntar på nästa. Den här dagen var en sådan dag och för att fylla den med något annat än väntan snörde jag på mig skorna och traskade iväg.

Med ett plötsligt infall att inte bli kvar i en dimmig seghet och trist repetition klev vi av våra invanda spår, på upptäcktsfärd genom mjukmossan och mellan svampar som envist stretar på i dunklet mellan skyddande granar.

Högre upp och djupare in. Bokstavligen.

Det som från början kändes som en lätt och uppfriskande idé drog snart iväg tankarna till en annan värld. Dit, där man inte kan gå vilse, men molnen viskar om någonting som ingen tidigare hört. Ljud som färdats längre och det som är nära tonar ut i fjärran.

Jag kommer inte att hitta dit igen, inte just till de viskande molnen, de mumlande stammarna och de spröda svamparna som modigt trotsat både vinterns frostiga andedräkt, modiga snömängder och tunga regn. Inte just dit, men kanske väldigt nära.

Även Vidar var mossbelupen när vi väl trängt oss igenom till andra sidan. Dit där människor bott förut, men nu finns bara stentrappen kvar. Ingen undrar varför vi kommer ut ur tätaste skogen, hoppandes fram mellan tuvor i den alltmer sanka marken. Det är tecknet på att andra sidan är nådd, när marken återigen blir sank och gungande. Där tuvorna mer liknar små lurviga varelser med lintottehår och jag nästan vill be om ursäkt för att jag klampetiklampar med tunga kängor just där.

Men den här gången var det inte bara jag som tyckte att det varit ovanligt att gå fram på nya platser. Vidar hittade resterna efter en älg som legat länge, länge.

Värt att nosa på och undersöka nästan väldigt länge, länge där också.

Med tankarna spretande åt olika håll tillbaka på den trygga grusvägen undrade jag över vad som just hände.

Där molnen har andra planer än en själv, sveper tätt kring stammarna, risslar i grenar och vänder runt tiden verkar de kunna berätta om en helt annan värld, där mjukmossan inte blivit trampad till stig och inte alla spår har en tydlig början och ett förväntat slut.

Om natten kom stormen och nu sveper molnen stilla någon annanstans.

Jag väntar på att få höra resten av historien…

Isen under de djärva broddarna fräser till i ett ilsket krasande ljud där jag tuffar framåt med jämt rytmiska steg.

På körvägarna ligger isen tjock och ute i terrängen knastrar en minst lika tjock skare mellan träden. Det hade varit nästan omöjligt att gå utan de hysteriskt grova broddarna, men nu är mina steg trygga och stadiga.

Jag är tacksam för broddarna. De är lite otäcka och man behöver vara beslutsam och ha en bra taktik när man tar av och på dem. Det är något som Vidar intresserat följer på så nära håll som möjligt och jag får än mer hjärtat i halsgropen och vågar knappt ta ett steg innan vi kommit ut och har ett visst säkerhetsavstånd till varandra. Han är specialist på att kila in både tassar och svans under fötterna när man är inomhus. När han var liten skrek han så dramatiskt han kunde om man råkade sätta en stortå på någon del av hans päls ens och jag ryser lite av bara tanken på vad broddarna skulle kunna ställa till med på en liten tass.

Ändå fnissar jag lite åt minnet med hans ytterst känsliga päls medan vi fortsätter vår isiga promenad. Jag med lugna och stadiga kliv och han med lite stelare gång för att inte slinta. Det är också en egenskap han har, att gå där jag går även om det hade varit bekvämare för honom att tassa fram på något annat ställe.

Solen var både skarp och intensiv, men fick ändå ingen chans alls att värma ens en nästipp. Fast den övertygade några fåglar om att det snart ska bli vår och det kändes ljuvligt att höra något som var både sprödare och livfullare än stadigt stampande krasande ljud från mina steg.

Därute har min uppmärksamhet förändrats. När jag tidigare slappnat av och vandrat med tankarna fritt flödande har jag numera en uppmärksamhet på ett annat sätt. Det har förändrat mig att det finns minst tio vargar i närheten.

Jag vill gärna tänka att det säkert är som när jag började gå här i skogarna och vildsvinen var nya för mig, jag visste inte vad jag skulle förvänta mig och spratt för minsta lilla prassel så fort skymningen fallit.

Jag vill gärna tänka att det är precis som när jag gick alldeles, alldeles nära den där vargen som tassade intill mig och Vidar i ett par kilometer och det faktiskt inte hände mer än att vi försökte att undvika varandra. Eller alla de andra oräkneliga gånger jag böjt mig över spår för att tyda om det är från varg, hund eller lodjur.

Men det är inte så längre.

Nu är de så många fler, så mycket närmre och så mycket oftare.

Jag har ändrat mina steg.

De hörs så mycket mer. Jag pratar oftare högt, visslar och fulsjunger. Jag knäcker grenar under fötterna och stampelistampar något hopp då och då. Brötar, som man kanske skulle kalla det på västgötska, med ett ö långt bak i munnen. Allt medan blicken söker av terrängen. Ändå är det alltid Vidar som först skvallrar om att det är något mer än bara vi i skogen.

Idag var det fyra rådjur.

De svävade fram som solskenet mellan stammarna och tittade ibland tillbaka mot oss med sammetsnos och lugna blickar.

De andra lite mer spännande spåren som trängt igenom skaren var från tre älgar. Det är mer sällan nu, älgarna och doften från deras päls. Men ibland dyker de upp. Tja, inte där jag bodde förut, någon mil längre bort, där finns det inte längre några älgar kvar. De som jag brukade veta var de gick, var de sov och när de fått kalvar. De finns inte mer. Nu är det tassemarker istället.

Jag brötade vidare ännu ett slag. I den långa, långa backen silades solljuset och lovade varmare honungsljus så småningom. Men inte just idag. Skymningen kom med hårda snöflingor och ökande vind.

Så skönt att krypa ner under täcket och lyssna till alla de hemtama ljuden. Hit in når inte isvindar och ettriga snöflingor. Bara ljuden från husets övriga sömntutor, deras andetag och drömmiga rörelser. Vilken trygghet att vila i.

Vintern svepte in oss i några rejäla minusgrader över helgen och snön virvlade friskt runt knutar och trädens grenar. Det knäpper och knakar i husets vrår och rören till elementen har sina egna små ljud när de omsorgsfullt ändrar mängden varmvatten i flödet. Till och med golvet i köket blir varmt på vissa ställen.

Grannarna var ute och åkte pulka med sin lilla dotter och Vidar hade fullt upp med att spana och vakta så att inte deras lilla svarta hund skulle komma över och stjäla all uppmärksamhet eller något av veden som vi bar på.

Det gör han inte. Det enda han gör är att skälla frenetiskt och stå med stela ben så långt bort från Vidar som möjligt. Eller så springer han så fort han kan med sina små svarta tassar och lämnar en leksak hos oss när ingen ser.

Men man kan aldrig så noga veta, verkar Vidar tänka och morrmoffar lågt medan han försäkrar sig om att maken och jag är trygga. Jag skrattar mest åt hur tramsig han är och maken stampar snön från skorna innan han går ner i pannrummet och väljer ut nya vedklabbar att stoppa in i pannan. Det är tryggt och sprakande knastrigt att elda med ved om vintrarna. Men skönt att vara två om det.

Söndagen blev vilodag, men uppe på hästryggen.

Hon är en ganska ny bekantskap, vit och med snälla ögon. Men än så länge finns det inte utrymme för att ta någon bild när man sitter på hennes rygg. Det är en dam som vägrar att stå still och eftersom det mesta man går förbi kan vara livsfarligt, enligt henne, så släpper jag inte uppmärksamheten på henne för ett ögonblick.

Men hennes mamma, som lugnt knatar på bredvid, var det tydligen också betydligt mer riv i när hon var yngre.

Jag som har skogsmullat omkring på islandshästar i så många år att jag nästan glömt hur en häst ser ut hade hjärtat i halsgropen första gången jag satt upp. I mina ögon var hon gigantisk. Hennes mamma är mer lagom och hennes kompis är enorm och den före detta hingsten blev jag stel av i början.

Nu har jag vant mig. Den enorma hästkompisen har krympt till vanlig häststorlek och brukar stå med nosen i min nacke när vi är i stallet och följer intresserat allt som händer. Då går det ju inte att göra annat än att mjukna.

Idag var det dags för första galoppen. Jag kunde inte låta bli att le redan innan vi börjat trava. Det var en fin liten skogsväg, snön låg orörd framför oss och jag förväntade mig en rasande fart.

Så blev det inte. Hon rullade igång lite förvånat över att jag bad henne komma igång i galoppen och strax därpå sög uppförsbacken ordentligt i benen och av galoppen blev det inte många meter. Vi andra skrattade litegrann åt hennes ansträngning och pustande andhämtning. Det är visst inte bara jag som behöver få lite mer spring i benen…

Jag har pratat om att ta lite bilder på de vackra sagohästarna, men jag måste komma över min prestationsångest först. De är så vackra och så sagolika att jag är rädd att min klumpighet inte kommer att göra dem rättvisa. Jag vet att det är dumt att tänka så, men när jag står inför något jag tycker är fantastiskt vackert så vet jag att jag inte riktigt blir nöjd med bilden efteråt.

Men jo, jag ska försöka.

Jag ska till och med göra det.

För så sa en sjukgymnast till mig en gång för längesedan, man gör det eller så gör man det inte. Det finns ingenting där emellan.

Det skiftar. Nyanserna i ljuset ger nya toner åt färgerna och revan i det mörka molnet avslöjade spindlarnas färd ner till marken från granarnas isdroppsprydda grenar. Det skiftar till vårvinter.

Vi gick långsamt idag, Vidar och jag, krispande fram i den frasiga skaren. Minusgraderna gjorde luften hög och kontrasterna hårda. Det var ljuvligt. Efter en vinter med tjockt molntäcke och väldiga mängder regn är det balsam för själen att gå utan att fötterna suger sig fast och att i princip helt duscha hunden efter varje liten stund utomhus. Ni som har hund vet hur grusvägshund luktar efter en blöt promenad…

Nu gick fötter och tassar av sig själva. En ivrig nos i backen utforskade varje tänkbart nytt spår och det finns ingen tvekan om att det även var balsam för en liten vovvesjäl att få snufsa runt i god tid. Solen är uppe så mycket längre nu än i december och stressen att hinna hem innan mörkret sveper in omkring oss är som bortblåst.

Så härligt det ska bli att få hela februari att leka på. Kanske hinner vi ta fram sparken och se om vi kan hitta en bit väg att köra på. Just nu är det perfekt, just idag är det bara väldigt hårt packad snö och inte sandat, men i morgon kan det lika gärna vara slask igen. Åtminstone den här vintern… Men om vi har tur, om vintern vill vara vinter en stund till så hinner vi kanske med både spark och försvarets gamla hederliga Vita Blixten, de korta, breda skidorna som förhoppningsvis kommer att ta oss både snabbare och djupare in i skogen. Det finns mycket att upptäcka i skogarna här omkring. Välkommen efterlängtade februari!