En obestämd riktning

Jag hittade ett ynkligt fönster på ungefär femtio minuter av uppehåll i regnandet och konstaterade nöjt att solen värmde, koltrasten sjöng och fiskgjusen lät sitt ensamma piuuu högt uppe under molnen.

För det mulnade snabbt, och jag visste att det inte skulle dröja alldeles för länge innan regnet återigen skulle smattra mot marken.

Så vi pinnade på, jag med en lite löjlig iver att kunna nästan springa lite nu när det varken var snö eller alldeles sank-mjukt i gruset. Men jag var lite tvungen ändå, att stanna upp, plocka lite videkissgrenar från en redan snöknäckt gren och bygga en bukett av torkad rölleka runt om, ställde mig och fingrade lite på en renfanas svarta solar och suckade ännu en gång över att jag inte plockade dem när solarna lyste gula i sensommaren. Hann knappt släppa sucken förrän två tranor, som kom lågt flygande över ängen, ropade tå-tå-tåååå-la-moooood några gånger åt mig och jag insåg att alldeles snart kommer det att stuffa upp små lysande gula solar lite varstans där jag stod. Tidigaste tussilagon brukar ju glatt myllra där om vårarna.

Ändå har jag lite svårt att släppa att det har regnat helt gräsligt mycket i vinter, eller tja, det har varit väldigt mulet och väldigt blött. Fler än en gång har jag tänkt att det är faslig tur att hunden börjar bli gubbig. Tidigare hade det aldrig någonsin gått att hålla honom inomhus så mycket som jag har gjort just denna vintern och konstaterade lite fnissigt att han blivit nästan klen nu när jag lekte lite hårdare med honom under promenaden.

Nog för att han ser likadan ut, åtminstone på håll, som han alltid har gjort, men åldern börjar ändå märkas. Inte så mycket kanske, men den där hysteriskt outtröttliga energin som definierar en vallhund, eller en arbetshund, finns inte där längre. Han kan faktiskt slappna av ett par dagar i sträck numera. Det är någonting som jag aldrig någonsin trodde skulle hända. Inte den gången när han var tre år och jag snorig och febrig gick två kilometer, stod halvhuttrande vid en strand i en timme medan vovve ivrigt sprang fram och tillbaka och försökte få tag i så stora isblock som möjligt innan jag släpade med mig en ytterst motvillig och blöt snorvalp tillbaka hem igen bara för att han inte gick att ha i möblerade rum om han inte fick rusa av sig några timmar varje dag.

Eller den gången jag gick en mil med honom, pulsande i den nästan knädjupa snön, och han sprang som en kanin mellan mig och bollen bara för att han skulle ta det lite lugnare med sin kompis, som han skulle leka med på eftermiddagen. Det slutade med att labradorkompisen utmattat lade sig med slipstungan hängande låååångt ut medan Vidar fortsatte att studsa runt i en timme till, utan att bli trött.

Jag fick packa in honom i bilen och åka hem så att inte kompisen skulle bli helt färdig, stackarn…

Det är andra tider nu.

För två år sedan kämpade vi med att hitta vad felet var när han visade tydlig smärta när han helt plötsligt inte ville gå en meter till på promenaden och när han försökte gå uppför trappen där hemma, bland annat. Jag hade hjärtat i halsgropen och kände och tänkte lite för mycket innan allt föll på plats. Både laserbehandling, bassängträning, smärtstillande medicin och sjukgymnastiken gav effekt och han har inte ont längre. Men vila, det är en ny grej han har kommit på. Först på rygg i soffan, mot husses vilja, men såklart kunde vi inte neka honom, och numera i den ytterst lyxiga bädden med memory-foam.

Den får honom att se liten ut, så stor som den är, och numera är soffan helt ratad till förmån för den mjuka bädden.

Jag förstår honom. Det var ju förstås så att jag var tvungen att provligga den när den kom och det var inte utan att jag började fundera på om det där med memory-foam inte var så dumt ändå…

Men det är ändå annorlunda. Jag tänker mig för lite mer, spöregn, snöglopp och halvstorm är väder som kyler och en åldrande rygg behöver inte varken bli blöt eller kall. Så våra lång-långa promenader under vintern har mer förvandlats till mysdagar med sjukgymnastik, gos och sömn i bädden vid varmaste elementet.

Att gå från Skåne till Norrland är en dröm som jag packat ner i ryggsäcken och kanske aldrig packar upp igen, men det är därför det är så spännande att inte alltid helt bestämt följa sin ursprungliga riktning. Det var inte det vi skulle göra. Men att lyssna på tranornas rop över fälten, springa ikapp mellan buskarna i trädgården och mysa till knastret i kakelugnen är också en vardag som fungerar. Jag tror att vi gör det, medan vi väntar på att våren ska ange en lite mer bestämd riktning och börja vandra från söder till norr…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s