Den där påsken försvann i en blinkning i år och jag hängde inte riktigt med. Fast det gjorde ingenting att snön försvann i en rasande fart, eller att tjälen lika rasande försvann så att det nära på var stört omöjligt att ta sig fram på grusvägen hem till oss.
”Kör inte för långsamt och inte för fort” rådde jag några vänner som skulle hälsa på. Några andra vänner hade skrattat så de kiknat när de kört samma väg, berättade hon som kört, men inte varit lika road. Det hade varit lite som på Liseberg, jämförde hon, och berättade vidare att det inte varit helt enkelt att hålla sig kvar på den sliriga vägen och det skvätt upp vatten på vindrutan så att hon inte sett genom den.
Jo, jag vet vilket ställe hon menar. Det skvätter alltid upp ordentligt med vatten just där när det regnar riktigt mycket eller är snösmältning. Det där med att ha en ren och snygg bil…tja, du fattar…
Tänk ändå, att det bara är fyra veckor sedan jag stod och slet i handtagen runt om på bilen för att försöka öppna. Jag hade en tid att passa och hoppades innerligt på att jag skulle slippa att gå in och leta reda på värmepistolen för att frosta av åtminstone en dörr så pass att jag skulle kunna öppna den. Men jag kom in genom passagerardörren och kunde trycka upp de andra inifrån. Fast Vidar fick åka i baksätet första milen, det var en omöjlighet att få upp bakluckan.
Ingen var gladare än han när vi väl skulle åka hem igen ett och ett halvt dygn senare. Det är så roligt att utforska nya ställen, tycker han, men roligast är ändå att få komma hem. Lite oväntat, med tanke på att han alltid, alltid, alltid vill följa med överallt.
Så nu är vi där igen, där vi hamnar varje vår när snöfläckarna börjar lysa med sin frånvaro och vinterpälsen fortfarande inte riktigt ramlat av och jag själv inte har letat fram vårskor och tunnare jacka. Nämligen frånvaron av svalka.
Just den här dagen fick det bli bäcken som fick ersätta snöätandet. Inte för min egen del förstås, jag stod bara och tittade på och funderade på om jag skulle behöva duscha hela hunden efteråt eller om det skulle funka med att bara tvätta mage och ben. För efter ett sådant gyttjebad luktar hela hunden pyton och resten av huset har en distinkt lukt av tung, blöt päls en bra stund efteråt. Men jag har inte hjärta att neka honom det där rejäla klafsbadandet som han älskar.
Förra året slet vi med att få tillbaka honom på banan efter att han helt sonika lagt sig ner under en promenad och vägrade gå en meter till. Det visade sig att han hade rejält ont och det var några nervösa veckor innan behandlingar och övningar började göra verkan.
Nu är han visserligen ännu ett år äldre, men värken är borta och suget efter att springa är lika stort som förut. Långlånga promenader och spännande utflykter till nya ställen är alltid välkommet.
Tänk ändå, det blev vår i år också… Fast jag undrar litegrann när det hände. I en blink eller mellan två koppar té…
Dit stigen leder 