Att vara med trädgård

Igår kom det en stor maskin långsamt stånkandes fram längs med vägen och det tog en stund innan jag insåg vad det var som pågick. Den saktade försiktigt in vid varje snöpinne och med en kloliknande arm rycktes pinnen upp och lades på ett flak bland en hel hög andra pinnar.

Hurraaaa!! skrek jag så högt att Vidar for på fötter och sprang och hämtade sin boll. Det är hans svar på allt. Om jag är ledsen så ger han mig bollen förtroendefullt, dammsuger jag så går han efter med bollen i munnen och är jag uppskruvad, som nu, så viftar han förhoppningsfullt på svansen och spottar ut bollen framför mig.

Det är våååår! hojtade jag vidare, helt obekymrad över Vidars försök att avstyra min uppmärksamhet från vägen där utanför.

Eftersom hela vintern har varit som en enda, stormig och mörk höst har jag inte riktigt litat på vare sig återvändande och kvittrande fåglar eller att blommorna har börjat spira så smått. Det kan lika gärna börja snöa igen, precis när som helst. Men snöpinnarna tycker jag är så fula att jag längtar efter att de ska tas bort ända från det att de sätts ner, även när det är vinter och fastän att jag vet att de behövs.

Förhoppningsvis kommer det ingen snö nu i april, förutom den som virvlande piskas mot mina fönster just idag. Ännu en storm sliter i huset, knuffar på väggarna så att huset knäpper och smäller. Men jag har det varmt och skönt tack vare luftvärmepumpen. När jag flyttade in spjärnade jag emot varje tanke på en dånande och blåsande elektrisk pryl i huset, men efter en stund resignerade jag och tänkte att jag helt enkelt fick lära mig att älska oljudet. Dit har jag inte riktigt kommit än, men det är en enorm lättnad att ha en jämn och go värme.

Jag är inte så strukturerad och ordningsam som jag skulle önska att jag var när jag tar mig för saker, inte så som jag skulle vilja vara, men jag har tur att det finns folk som vill hjälpa mig med sådant som jag absolut inte reder ut själv. Som att fälla träd, till exempel. Den här trädgården gjorde att allting liknade ett ödehus när jag flyttade in. På baksidan fanns så mycket sly att det var besvärligt att ta sig fram. En del av slyet hade fått växa upp till träd som stod oroväckande nära huset och det andra var hårt betat av älgar. När jag och mamma började röja bland det minsta slyet insåg jag att skadorna som älgarna orsakat gjorde att de flesta stammarna var drabbade av röta. Därför kändes det som att det var dags att ta ner det andra också. Det är inte roligt att få ett träd över huset.

Baksidan av huset
Baksidan av huset

Sådär såg det ut innan jag flyttade in. Nu är det förstås inte grönt och vackert ännu, men snart slår de träd ut som finns kvar. Jag har som sagt fått hjälp att röja, först av mamma, som gick loss på slyet av hjärtans lust och sedan av min bardomskompis föräldrar som tycker att det är kul att såga ner träd.

Själv står jag gärna en bit ifrån tills de har fallit. Det är lite läskigt även om just de här träden inte är så stora.

Någonstans börjar man kunna ana konturerna av en trädgård. Eller i alla fall det som kommer att bli en trädgård. Nu är det mest blåbärsris överallt och någon gräsmatta har det nog aldrig funnits där förut.

Det kommer att bli nästa utmaning, att se om jag kan göra en trädgård av det som tidigare bara har fått vara som det vill.

Så nu när stormen ryter i ännu lite mer än den gjorde för en stund sedan djupdyker jag i mina böcker om växter och trädgårdar och skissar och fantiserar om hur det till slut kommer att se ut. Jo, det blir lite kalt till att börja med, men sedan hoppas jag på att få en riktig sagoträdgård med doftande blommor och daggvått gräs.

Det känns ganska långt borta, ibland nästan ouppnåeligt, men jag har vänner och föräldrar som gärna delar med sig av växter från sina egna trädgårdar så det kanske går fortare än jag tror.

Nu har det slutat snöa, molnen har dragit förbi och solnedgångens strålar skapar mjuka skuggspel i mitt rum. Det är dags för en mugg té innan mörkret faller. En perfekt kväll att drömma drömmar om barfotadans i min doftande trädgård.

Gnistrande sol

Mina kinder blossar. Kanske av solen och vinden och hela dagen utomhus. Kanske av tröttheten och värmen från elfilten. Men vilken dag det har varit! Det är vååååår!! som min ridkompis jublande glatt sa medan hans häst som vanligt tog det hela som en ursäkt för att öka takten. Det är den enda häst jag träffat som det oavbrutet flödar av springlust i. Oavsett väder, årstid eller förmodligen även tid på dygnet. Men idag hördes rop från tranor lite överallt, ormvråkarna har kommit tillbaka och solen värmde. Det var ljuvligt! Dessutom är det nästan svårt att förstå kontrasten mellan gårdagen och idag. Snön som blött föll ymnigt som i mitten av december och vresiga vindar som släckte alla tankar på knoppande vårblommor.

Men idag. Idag ville jag inte gå in. Ville inte gå hem. Tänkte mig längre bort än jag brukar och fyllde lungorna med kraft. Rensade huvudet från allt som snurrat där den senaste tiden och hittade rytmen igen.

Inte ens upptäckten av ännu fler band som märker ut var det ska avverkas fick mitt humör att dala, även om det stack till lite i hjärtat. Ännu mer skog som ska sluta vara skog.

Lite stressad började jag att ta bilder, lite på måfå. Tänkte att jag skulle försöka hinna att njuta av allt det vackra innan det försvinner.

Sedan tittade jag på hunden som glatt ovetandes tuggade oavbrutet på sin nya boll, som redan fått ett liknande blött pysljud som den gamla, och så slappnade jag av. Det kommer att bli annorlunda, men det är kanske till och med bättre. Fast jag inte vet det än.

Jag traskade på, började njuta av ljuset igen och lämnade kilometer efter kilometer med spår efter mig. Fotspår och tasspår lite om vartannat. Ibland korsas våra spår av skogens djur, sådana som vi står länge och tittar på innan de upptäcker oss och ibland flyger fåglar nyfiket fram och tittar från en gren på betryggande höjd över oss.

Det är här jag vill vara. Här jag vill leva min historia. Bland mossiga stenar, föränderlig natur och porlande bäckar. Inte så hastigt och inte ens särskilt välplanerat, men med skogens alla ljud och ett lyckligt bultande hjärta.

Fredag med spänning

Jag bestämde att det inte skulle fortsätta att snöa hela förmiddagen och åkte till den lilla ardennern som behövde få komma ut en sväng. Hon själv tyckte att det var rasande otäckt med snöflingor och studsade fram på tvären. För min del bestod det hela mestadels av att sitta så mycket i balans som möjligt. En ardennerdam som bestämt sig för att hela världen vill ha henne till förmiddagsfika är inte helt lätt att övertala. Jag satt kvar under hela ritten, men jag kan inte säga att det var så mycket mer än så. Ardennerdamen var själv mycket nöjd med sin livräddande insats och gled sedan iväg med ett ljuvligt vackert steg i hagens böljande mjukhet. Hon tänkte inte stanna och riskera att behöva rädda mig en gång till. Någon måtta får det ändå vara på dumheterna…

Det slutade alltså inte att snöa. Inte förrän på eftermiddagen och då var det dags för mig att se om hunden ville tugga in sin nya boll. Den andre gamla trotjänaren har hängt med i några år nu och till slut gav den upp. Det lilla hålet som funnits i den väldigt länge blev plötsligt en stor reva och hela bollen blev full med snö.

Med tanke på att gårdagen inte bjudit på mer än fem stretande kilometer i motvind och snö på tvären var Vidar inte särskilt nödbedd. Han tog glatt emot bollen och inledde sitt vanliga, ivriga tuggande. Jag kom på mig själv med att sakna det lite våta pysljudet från den andra bollen.

Det var med lite blandade känslor jag började gå. Just här kommer inte träden att finnas mer än ett par dagar till. Sedan blir det bara trasig mark, grenar huller om buller och ingen mer vind mellan barr och vajande granar.

Den här vintern har varit så mörk och regnig att jag inte hunnit bekanta mig med dem så noga, jag har inte kunnat se dem! Ändå svider det lite. Det är just den där biten som jag tycker om. Den första vägen som leder in i skogen, de stora, mäktiga stammarna och tunga grenarna som dolt många vildsvin och grävlingar medan Vidar och jag tassat förbi.

Nu har avverkningen redan börjat och jag hann inte lära mig mer om träden, marken, fåglarna eller svamparna. De som stått där så länge får inte finnas mer.

Men vi fortsätter att gå, med tunga, klafsiga steg den här gången. Snön är blöt, kladdar ihop sig med leran och hänger sig som bruna istappar under Vidars mage. Han är glad ändå, och lite ivrig. I hans ögon är de här nya vägarna fortfarande sprillans nya och lika roliga som den allra första gången vi gick där.

Lite avundsjukt klafsar jag på bakefter den viftande svansen. Jag är inte lika övertygad om spänningen i promenaden, travar inte lika obesvärat över leran och njuter inte alls av att provsmaka texturen på snön som fallit ymnigt bara någon halvtimme tidigare.

Men jag njuter av solen. Ljuset som är på väg tillbaka har lockat fram en antydan till fräknar på min näsa och även om det drar ihop sig till ännu mer snö så blir det ändå inte lika mörkt som i vintras.

En tjäder flyger tungt och klumpigt iväg med sotsvarta fjädrar, en koltrast försöker tappert ta några trevande toner mellan snöflingorna och några korpar övar på att flyga upp och ner. Det är starka kontraster i naturen idag. Svartaste svarta fåglarna och vitaste snön. Långsamt blir jag också på bättre humör.

Här är skogen yngre, inte lika majestätiskt tung och kompakt. Den kommer säkert att få vara kvar i flera år till. Med viskande vind mellan grenar, prasslande steg mellan stammarna och en glatt viftande svans i mil efter mil. Japp, det blir bra.

I vinterljus

Ljuset, ljuset, ljuset!!!

Äntligen är ljuset här! Skiftande, hårt och brutalt och plötsligt mjukt bakom granar eller molnslöjor. Men det är här!

Natten bjöd på vinterns första tio minusgrader och egentligen skulle jag ha passat på att välkomna den spirande nymånen ute i den gnistrande snön, men lite naivt trodde jag nog att den skulle vara lika gnistrande även denna kvällen. Så blev det inte, men i morgon ska det komma ny snö så förhoppningsvis stannar vintern en stund till.

Jag visste inte att jag var så förtjust i vintern. Eller kanske mest i ljuset om vintern, men jag överträffar nog Vidar i lycka över allt som snön gjorde nu när den äntligen kom. Hela det dystra landskapet förändrades och blev mjukt, inbjudande och krispig på samma gång.

Fast jag äter inte upp den…

Vidar däremot, han älskar att äta alldeles för mycket snö så idag räckte det inte med att sätta på honom täcke. Han fick gå in och ligga under elvärmefilten i en halvtimme innan han slutade skallra tänder. Jag måste erkänna att jag blev litegrann orolig för så mycket brukar han inte frysa. Men nu har jag lärt mig det, ska jag skotta med skyffeln så får han stanna inne.

Jag har börjat lära mig folks rörelsemönster här omkring. Känner igen stövelavtryck, hundtassavtryck och bilar. Lite extra skönt är det nu när jakten på hare är över för den här gången och drevskallen har tystnat från ivriga hundar. Nu flyttas det åtelkameror fram och tillbaka och jag är övertygad om att det är jag och Vidar som fastnar allra mest på deras bilder.

Jag övar lite stelt på att le när jag går förbi dem, men allra helst skulle jag kanske vilja gå där ingen annan går, inte ens jägarna. Dit kanske jag hittar lite senare, när jag blivit ännu mer hemtam. Det tog ändå ganska lång tid att hitta de vackraste ställena vid mitt gamla hem.

Ett tag nu i mörkaste och blötaste vintern började jag i mitt missmod tänka att jag nog aldrig skulle kunna tycka om att gå i skogarna häromkring. Jag tänkte inte ens på att den största delen av tiden var jag tvungen att ha pannlampa på mig och ändå snavade oräkneligt antal gånger för att jag knappt ens såg handen framför mig. Eller så stormade det så mycket att jag bara vågade gå ut på tomten eller där det inte finns träd.

Men nu… Nu är det plötsligt enkelt att älska varje meter. Varje skiftning i ljuset gör landskapet alldeles underbart.

I går glömde jag att ta med mig kameran ut. Jag glömde till och med att ta med mig mobilen. Men jag är glad för det. Istället njöt jag av att pulsa i snön, höra mina andetag och skogens absoluta tystnad. Det brusade i mina öron. Inte bara drevskallen har tystnat, när vinden mojnar och snön dämpar alla andra ljud kan man bara höra trädens knäppande, iskristallers krispiga klingande när de rasar av grenar och enstaka svirranden av vingar. Jag kan lyssna i en evighet.

Äntligen, äntligen, äntligen kom ljuset och vintern. Som jag har längtat!

En glimt av vinter

Blå timmen vänder över i turkosa nyanser strax innan mörkret tätnar utanför. Snart kommer kattugglorna att börja hoa lite fruset och rådjuren högljutt bröla borta i skogsranden. Ibland skriker räven så att det skär genom märg och ben.

Här inne sprakar brasan och jag lutar mig lite djupare mot kuddarna. Äntligen har jag skottat klart så att jag kommer ut på vägen, som faktiskt är plogad nu också.

Det var lite knepigt att veta innan plogbilen kom hur mycket jag skulle skotta. Var går gränsen till vägen, funderade jag medan jag tog mer och mer. Tungt var det. Plusgraderna gjorde snön blytung och Vidar hjälpte ivrigt till vilket ledde till att jag ibland körde honom på snösläden också. Fyrtio kilo extremt lycklig hund som dundrar fram i snödrivorna. Det är livskvalitet.

Vintern har verkligen inte varit vinter i år. Det har varit extremt mycket stormar och regnat så galet mycket att jag började bli orolig för att kanske flyta bort. Det är fortfarande blött och klafsigt under snön, men att bara få den här pausen med lite mer ljus väckte liv i mina livsandar.

Om jag fick önska nu så ville jag gärna fortsätta med några minusgrader och sol under hela mars. Och vindstilla. Helt vindstilla.

Vi har varit otroligt begränsade av stormarna mer än av regnet, Vidar och jag. Träd har fallit och grenar knäckts i rasande fart och jag har förvånats över att andra människor verkar så obekymrade över vädret, tills jag inser att de inte är ute och går lika mycket som jag. De bor inte lika utsatt som jag och jag gissar att de därför inte märker av vädret på samma sätt.

Men även om det inte kommer att bli en ljuvligt vintrig mars så är i alla fall ljuset på väg tillbaka. Bara det är balsam för en vindpinad själ.

Ledsnade på kylan

Ljuset förtrollade mig idag, lekte fram starka färger av blått, isvitt och orange. Glittrade i kaskader av snöflingor och frostgranar. Det blev lättare igen. Den senaste stormen bedarrade långsamt och regnets piskande övergick nästan omärkligt till mjuka flingor. Vidar fick större ögon än någonsin när han lite trött hasade ut på kvällen för att kissa mot stubben innan läggdags. En sekund senare rusade han som en galning, hoppade och skuttade, kastade nedfallna grenar så högt han kunde i luften och nös med ljudliga frustanden.

Jag tror bestämt att Vidars favoritårstid är snö.


Det är märkligt hur blått ljuset blir ibland. Men det var som att hela jag blev blå. Mjuk.

Den här vintern har stressat mig, utan att jag har velat erkänna det och utan att jag har haft kontroll. Mesta delen av tiden har jag tänkt att det inte går att stressa, vissa saker måste få ta tid för att man ska lära sig och för att förstå.

När temperaturen i salen sjönk till tio grader plus och vintern utanför inte var kallare än minus sex förstod jag att min tanke med att elda för att få varmt inte skulle hålla. Jag eldade redan så mycket jag kunde, klädde mig med långkalsonger, ylletröjor och fårskinnstofflor. Det är inte ofta som temperaturen kryper ner till minus tjugo, men det händer. Minus fyra och storm visade sig räcka för mitt hus. Jag gav upp och ringde efter hjälp. Om jag har riktig tur så får jag en luftvärmepump installerad före jul.

Nu går jag inte längre och funderar över hur lång vintern blir i år. Nu går jag och njuter av gnistret, det blå, det vita och solens ljuvligt varma strålar.


När jag kommer hem efter en promenad kommer jag inte att behöva skynda mig att göra upp eld i kaminen eller oroa mig för hur mycket temperaturen sjunkit, jag kan lugnt gå och sätta på en kopp té och pyssla med bilderna lite först. Bara tanken gör mig varm och lycklig. Helt tvärtemot vad jag trodde. Men att elda begränsar mig, binder mig till mitt hem och gör mig ofri. Det är det sista jag vill ha av ett hem.

Lite i taget förändras saker här hemma. Till slut kommer det att bli bra, så som ett hem ska vara.


Plötsligt är det som att jag tänker att precis allting kommer att lösa sig till det bästa. Jag har fått hjälp att fälla några träd, förvandla en gammal trästege till klädhängare, laga trasiga element, sätta upp ett stängsel runt trädgården, byta ut min silvertejpade tvättmaskin (har ingen aning om varför någon ens tänkt tanken att laga en tvättmaskin med tejp) till en annan och så småningom börjar projektet med att fixa ett kök.

Det är ett annorlunda boende men det har visat mig att jag har alldeles underbara människor omkring mig. Det är få saker som gör mig så varm i kroppen som vetskapen om att de finns. Om det så bara är att höra att de hjälper mig med att bära ved.


Mitt järnvärde krånglar som vanligt och min plötsliga andfåddhet borde ha fått mig att förstå vad läkaren tydligen kunde sniffa sig till i luften. Men med lite järntabletter så hittar jag nog mer kraft igen, mer energi och mindre matthet. Det har inte sjunkt så lågt att jag behöver dropp den här gången som tur är.

Under tiden gosar vi in oss i eluppvärmda filten, djuren och jag, lyssnar på stormarna där utanför och knastret från elden. Om lite drygt en vecka vänder det, ljuset kommer att komma tillbaka och vinteräventyren väntar utanför dörren. Det kommer att bli ljuvligt underbart!

Snöljus

Iskristallerna klirrar när de faller sönder under mina fötter. Av ren glädje över ljudet drar jag fötterna lite extra i snön. Rimfrosten som bildades under natten glittrar vackert i den svaga vintersolens strålar. Men det är ljust ändå. Äntligen.

Jag trodde att det bara var jag som påverkats av den senaste månadens mörker, dimma och lågt krypande moln, men överallt publiceras jublande bilder och kommentarer om hur underbart skönt det är att ljuset äntligen är tillbaka. Jag håller fullständigt med. Det hade varit ljuvligt om det kunde vara så här resten av december. Några minusgrader, frostglittrande träd och lite snö på marken. Lite ny snö om några dagar så att det blir lättare att läsa av spåren igen. Nu har alla djuren gått huller om buller och i varandras spår så nu ser jag knappt längre vilka de senaste är. Men skönast är ändå känslan av genuin lycka. Lättnaden över att se solen svepa bort rimfrosten i de höga granarnas kronor, leka fram dimma över ängarna om kvällen och gnistra i kristallerna under morgonen när den sakta stiger upp över horisonten.

Vidars svans släpar inte längre längs med marken och han kör ner nosen i snön och drar så djupa andetag att han nyser. Upplivad av mina skratt rusar han iväg och gör nya fåniga saker och tycks vara lika road av att få mig att skratta som att upptäcka nya dofter.

De allra senaste nya doften är från lodjur. Det är riktigt längesedan jag såg lodjursspår nu så jag tittade lite extra bara för den skull. Men tyvärr var de i för dåligt skick för att vara något att fotografera.

Men kanske ser jag nya snart igen. Förvirrad som jag är ibland så gick jag en bra stund och tittade på Vidars spår och undrade vems hund som gått där, för de var ju pinfärska…

Tur att Vidar har koll på saker och ting, annars skulle jag väl gå vilse i min egen trädgård.

I trädgården ligger det numera kvistar och grenar och stockar och kluvna vedträn om vartannat. Jag har fått hjälp att fälla några mindre träd, men det är fortfarande mycket jobb kvar innan det blir färdig ved. Jag har hört andra sucka djupt över vilket jobb det är att elda med ved och nu börjar jag att förstå varför. Man måste älska att elda mer än vad man älskar att vara ute och gå och dit har jag inte kommit än.

För hur kan man vilja riskera att missa isformationer som man inte sett förut, fladdret från ivriga vingar mellan träden och den totala tystnaden som uppstår i stunden mellan stillheten och liv.

Jag drar djupa andetag, fyller lungorna så mycket det går med iskyla och krispighet. Fötterna bär mig vidare in i skogen, letar ännu fler nya vägar och hittar fäste där det förut varit halt och slipprigt.

Under tiden tänds stjärnorna i natten. En tunn skiva av månen letar sig tyst över trädkanten. Det är stilla igen.