Vintern svepte in oss i några rejäla minusgrader över helgen och snön virvlade friskt runt knutar och trädens grenar. Det knäpper och knakar i husets vrår och rören till elementen har sina egna små ljud när de omsorgsfullt ändrar mängden varmvatten i flödet. Till och med golvet i köket blir varmt på vissa ställen.
Grannarna var ute och åkte pulka med sin lilla dotter och Vidar hade fullt upp med att spana och vakta så att inte deras lilla svarta hund skulle komma över och stjäla all uppmärksamhet eller något av veden som vi bar på.
Det gör han inte. Det enda han gör är att skälla frenetiskt och stå med stela ben så långt bort från Vidar som möjligt. Eller så springer han så fort han kan med sina små svarta tassar och lämnar en leksak hos oss när ingen ser.
Men man kan aldrig så noga veta, verkar Vidar tänka och morrmoffar lågt medan han försäkrar sig om att maken och jag är trygga. Jag skrattar mest åt hur tramsig han är och maken stampar snön från skorna innan han går ner i pannrummet och väljer ut nya vedklabbar att stoppa in i pannan. Det är tryggt och sprakande knastrigt att elda med ved om vintrarna. Men skönt att vara två om det.
Söndagen blev vilodag, men uppe på hästryggen.
Hon är en ganska ny bekantskap, vit och med snälla ögon. Men än så länge finns det inte utrymme för att ta någon bild när man sitter på hennes rygg. Det är en dam som vägrar att stå still och eftersom det mesta man går förbi kan vara livsfarligt, enligt henne, så släpper jag inte uppmärksamheten på henne för ett ögonblick.
Men hennes mamma, som lugnt knatar på bredvid, var det tydligen också betydligt mer riv i när hon var yngre.
Jag som har skogsmullat omkring på islandshästar i så många år att jag nästan glömt hur en häst ser ut hade hjärtat i halsgropen första gången jag satt upp. I mina ögon var hon gigantisk. Hennes mamma är mer lagom och hennes kompis är enorm och den före detta hingsten blev jag stel av i början.
Nu har jag vant mig. Den enorma hästkompisen har krympt till vanlig häststorlek och brukar stå med nosen i min nacke när vi är i stallet och följer intresserat allt som händer. Då går det ju inte att göra annat än att mjukna.
Idag var det dags för första galoppen. Jag kunde inte låta bli att le redan innan vi börjat trava. Det var en fin liten skogsväg, snön låg orörd framför oss och jag förväntade mig en rasande fart.
Så blev det inte. Hon rullade igång lite förvånat över att jag bad henne komma igång i galoppen och strax därpå sög uppförsbacken ordentligt i benen och av galoppen blev det inte många meter. Vi andra skrattade litegrann åt hennes ansträngning och pustande andhämtning. Det är visst inte bara jag som behöver få lite mer spring i benen…
Jag har pratat om att ta lite bilder på de vackra sagohästarna, men jag måste komma över min prestationsångest först. De är så vackra och så sagolika att jag är rädd att min klumpighet inte kommer att göra dem rättvisa. Jag vet att det är dumt att tänka så, men när jag står inför något jag tycker är fantastiskt vackert så vet jag att jag inte riktigt blir nöjd med bilden efteråt.
Men jo, jag ska försöka.
Jag ska till och med göra det.
För så sa en sjukgymnast till mig en gång för längesedan, man gör det eller så gör man det inte. Det finns ingenting där emellan.
Dit stigen leder 