Ute virvlar disneysnön och ljuset falnar långsamt. Här hemma växer också mängden snö, fast på ett annat sätt. Vovve är som vanligt helt obekymrad över att han orsakar en helt annan typ av snöstorm när vinterpälsen ska fällas, men varje vår får jag lite panik för det verkar aldrig ta slut. Förra veckan hittade maken till och med en pälskorv på en hylla på sitt jobb. Vovve har aldrig ens varit innanför dörren på makens jobb… Men man ska ju dela med sig av sitt överflöd till andra, har jag hört.

Nåväl, om jag inte hade blivit förkyld så hade vi varit utomhus och virvlat tillsammans med snöflingorna idag. Nu blev det soffhäng och semla istället. Tja, inte till vovve, han bantar, men till oss andra.

Jag är otroligt sällan förkyld, men ett par dagar i rad har jag blivit riktigt svett utomhus och kanske tagit av mig lite för mycket kläder, hunnit bli kall och bara brytt mig om hästarna istället för mig själv. I min iver så glömmer jag lite bort det där.
När jag jobbar med en häst skulle jag så gärna vilja ha fler händer. Tänk att kunna ta en bild på när den går ifrån att vara helt uppspelt och okoncentrerad till att sänka huvudet, börja följa dig och fästa de där vackra ögonen på dig istället för allting som är långt borta. Tänk att få ta en bild på en avslappnad häst som jobbar tillsammans med dig, med sin styrka, i harmoni och rytm.
Inte än, men snart kanske jag kan ta de där bilderna jag längtar efter att ta.

Jag gjorde ändå ett försök… Det här är Conrad. Eller åtminstone hans mule. Han tycker om att pussas och när han blir stressad tar han små galoppsprång med bakbenen. Han är nästan lika hög som jag är lång så en liten stund fick jag nästan svindel när jag satt upp i sadeln. Men en sån härlig och snäll häst!
På det sättet gör det nästan ingenting att jag blev lite förkyld, jag har tankarna helt bland hästarna, det där ögonblicket när den vackraste hästen jag sett böjde nacken, slappnade av och gick lugnt bredvid mig. Det tog en stund och det varade ett ögonblick, men då vet jag att vi kommer att komma dit igen. Tänk, en dag kanske jag till och med kan rida honom. Vilken dröm att drömma!
Men än så länge är det jag som kurera snornäsan med massor med hett té och soffhäng.
Jag gillar att läsa om dina stigar. Fortsätt så.
GillaGillad av 1 person
Tack! Det går lite trögt för tillfället, men när ringrostigheten släpper så kommer det säkert att gå lättare att skriva.
GillaGilla