Virvelsnön är tillbaka, min förkylning likaså. Den hastigt glimtande våren gjorde uppehåll ungefär samtidigt som jag, Vidar och en vän styrde kosan ett par timmar söderut i bil, rakt in i de djupa skogarna i Småland. Inte för att Vidar tyckte att skogarna där var så mycket djupare än här hemma, men han tackar aldrig nej till att nos-nosa runt i vilken ny skog som helst.
Men vädret bjöd på flera minusgrader och en hård vind vräkte sig in från den intilliggande sjön så det var en frusen matte som stoppade in hunden i den delen av huset han skulle vara och själv gå vidare till timmerstugan, som var husdjursfri.
Mer än en gång skakade jag av köld då stugan inte var uppvärmd och jag tappade bort tankarna bland de vita krusningarna på sjöns vågor. De syntes tydligt genom de enorma fönstren på den lilla stugan.
Till slut tröttnade jag och gick därifrån. Hunden fick gå före all form av socialt sammanhang. Särskilt ett alldeles för kallt sammanhang. Jag hade inte alls räknat med den typen av kyla och inte under så lång tid.
Det är ungefär detsamma som jag alltid upptäcker, det är fantastiskt roligt att möta andra människor, höra deras historier, vad de brinner för och deras liv, men jag halkar alltid ut först genom dörren, har alltid svårt att samla ihop mig och gå tillbaka och tankarna vandrar alltsomoftast iväg. Jag undrade hur stor sjön var, hur det var under sommaren, om dofterna är som hemma, vart den där rådjursstigen ledde någonstans och på ett ungefär hur resten av dagen skulle bli medan de andra flödade obehindrat i samtal efter samtal och hittade namn på människor som lever och de som för längesedan verkat på platsen. Jag blev lite lätt yr i huvudet.
Dagen blev lång, så jag passade på att gå ytterligare en tur med vovven. Det var skönt att få röra på sig och bara få vara en stund bland träd och bumliga stenar. De pratar på ett annat sätt, sävligare, långsammare och mildare. De brusar i trädkronorna och vilar stilla bland mjukmossiga stenar. Vattendragens kvillrande porlande lugnar alltid oroliga tankar och lingonriset glänser i reflektion mot molnens silverkanter. Just här med ett tunt täcke av frostig snö.
Dagen efter besökte vi en mindre stad. De andra tog bilder på statyer, på maten och på sällskapet. Jag tittade krampartat på byggnader, människor och bilar medan Vidar försökte titta och nosa på precis allting samtidigt. Det var verkligen två lantisar som larvade runt i okända trakter!
Ovant tittade jag in genom ett skyltfönster på en söt klänning och mitt sällskap frågade snällt om jag skulle vilja gå in och titta.
– Nej, bevare mig väl! blev mitt spontana svar. Jag hade fått nog för länge sedan och ville helst gå tillbaka till bilen och köra till skogen igen.
Det var ungefär så det blev. Vi körde strax till skogen igen. Timmarna där ramlade på snabbt och eftermiddagen blev kväll. Jag hade lite funderingar på om det skulle bli ytterligare en natt till när min vän tittade på mig och sa att vi nog skulle tacka för oss. Jag kvicknade till i mitt soffhörn och travade iväg till mitt rum för att packa. Väl där råkade jag slänga ur mig till vovve att nu åker vi hem, varpå han genast rusade till ytterdörren, medan jag fnissade åt honom att vi faktiskt måste städa bort hans päls först. Men det rådde inget tvivel om att han redan tröttnat, för mycket längre sedan än vad jag själv gjort.
De dryga två timmarna hem kändes lätta att köra. Vi pratade mycket, skrattade ännu mer och sammanfattade det otroligt händelserika ett och ett halvt dygnet gång på gång med att det kändes som att det förflutit en hel helg.
Det gjorde ingenting att förkylningen bröt ut på natten, jag låg i min egen säng, med alla de välbekanta ljuden omkring mig och nära till makens hand att hålla i.
Det är roligt att upptäcka andra skogar, bumblingstenar och vårigt brusande bäckar, men skönast är det ändå hemma, med knastrande kakelugn och mjukaste yllefiltar om man behöver.
Dit stigen leder 