I vinterljus

Ljuset, ljuset, ljuset!!!

Äntligen är ljuset här! Skiftande, hårt och brutalt och plötsligt mjukt bakom granar eller molnslöjor. Men det är här!

Natten bjöd på vinterns första tio minusgrader och egentligen skulle jag ha passat på att välkomna den spirande nymånen ute i den gnistrande snön, men lite naivt trodde jag nog att den skulle vara lika gnistrande även denna kvällen. Så blev det inte, men i morgon ska det komma ny snö så förhoppningsvis stannar vintern en stund till.

Jag visste inte att jag var så förtjust i vintern. Eller kanske mest i ljuset om vintern, men jag överträffar nog Vidar i lycka över allt som snön gjorde nu när den äntligen kom. Hela det dystra landskapet förändrades och blev mjukt, inbjudande och krispig på samma gång.

Fast jag äter inte upp den…

Vidar däremot, han älskar att äta alldeles för mycket snö så idag räckte det inte med att sätta på honom täcke. Han fick gå in och ligga under elvärmefilten i en halvtimme innan han slutade skallra tänder. Jag måste erkänna att jag blev litegrann orolig för så mycket brukar han inte frysa. Men nu har jag lärt mig det, ska jag skotta med skyffeln så får han stanna inne.

Jag har börjat lära mig folks rörelsemönster här omkring. Känner igen stövelavtryck, hundtassavtryck och bilar. Lite extra skönt är det nu när jakten på hare är över för den här gången och drevskallen har tystnat från ivriga hundar. Nu flyttas det åtelkameror fram och tillbaka och jag är övertygad om att det är jag och Vidar som fastnar allra mest på deras bilder.

Jag övar lite stelt på att le när jag går förbi dem, men allra helst skulle jag kanske vilja gå där ingen annan går, inte ens jägarna. Dit kanske jag hittar lite senare, när jag blivit ännu mer hemtam. Det tog ändå ganska lång tid att hitta de vackraste ställena vid mitt gamla hem.

Ett tag nu i mörkaste och blötaste vintern började jag i mitt missmod tänka att jag nog aldrig skulle kunna tycka om att gå i skogarna häromkring. Jag tänkte inte ens på att den största delen av tiden var jag tvungen att ha pannlampa på mig och ändå snavade oräkneligt antal gånger för att jag knappt ens såg handen framför mig. Eller så stormade det så mycket att jag bara vågade gå ut på tomten eller där det inte finns träd.

Men nu… Nu är det plötsligt enkelt att älska varje meter. Varje skiftning i ljuset gör landskapet alldeles underbart.

I går glömde jag att ta med mig kameran ut. Jag glömde till och med att ta med mig mobilen. Men jag är glad för det. Istället njöt jag av att pulsa i snön, höra mina andetag och skogens absoluta tystnad. Det brusade i mina öron. Inte bara drevskallen har tystnat, när vinden mojnar och snön dämpar alla andra ljud kan man bara höra trädens knäppande, iskristallers krispiga klingande när de rasar av grenar och enstaka svirranden av vingar. Jag kan lyssna i en evighet.

Äntligen, äntligen, äntligen kom ljuset och vintern. Som jag har längtat!

En glimt av vinter

Blå timmen vänder över i turkosa nyanser strax innan mörkret tätnar utanför. Snart kommer kattugglorna att börja hoa lite fruset och rådjuren högljutt bröla borta i skogsranden. Ibland skriker räven så att det skär genom märg och ben.

Här inne sprakar brasan och jag lutar mig lite djupare mot kuddarna. Äntligen har jag skottat klart så att jag kommer ut på vägen, som faktiskt är plogad nu också.

Det var lite knepigt att veta innan plogbilen kom hur mycket jag skulle skotta. Var går gränsen till vägen, funderade jag medan jag tog mer och mer. Tungt var det. Plusgraderna gjorde snön blytung och Vidar hjälpte ivrigt till vilket ledde till att jag ibland körde honom på snösläden också. Fyrtio kilo extremt lycklig hund som dundrar fram i snödrivorna. Det är livskvalitet.

Vintern har verkligen inte varit vinter i år. Det har varit extremt mycket stormar och regnat så galet mycket att jag började bli orolig för att kanske flyta bort. Det är fortfarande blött och klafsigt under snön, men att bara få den här pausen med lite mer ljus väckte liv i mina livsandar.

Om jag fick önska nu så ville jag gärna fortsätta med några minusgrader och sol under hela mars. Och vindstilla. Helt vindstilla.

Vi har varit otroligt begränsade av stormarna mer än av regnet, Vidar och jag. Träd har fallit och grenar knäckts i rasande fart och jag har förvånats över att andra människor verkar så obekymrade över vädret, tills jag inser att de inte är ute och går lika mycket som jag. De bor inte lika utsatt som jag och jag gissar att de därför inte märker av vädret på samma sätt.

Men även om det inte kommer att bli en ljuvligt vintrig mars så är i alla fall ljuset på väg tillbaka. Bara det är balsam för en vindpinad själ.

Ledsnade på kylan

Ljuset förtrollade mig idag, lekte fram starka färger av blått, isvitt och orange. Glittrade i kaskader av snöflingor och frostgranar. Det blev lättare igen. Den senaste stormen bedarrade långsamt och regnets piskande övergick nästan omärkligt till mjuka flingor. Vidar fick större ögon än någonsin när han lite trött hasade ut på kvällen för att kissa mot stubben innan läggdags. En sekund senare rusade han som en galning, hoppade och skuttade, kastade nedfallna grenar så högt han kunde i luften och nös med ljudliga frustanden.

Jag tror bestämt att Vidars favoritårstid är snö.


Det är märkligt hur blått ljuset blir ibland. Men det var som att hela jag blev blå. Mjuk.

Den här vintern har stressat mig, utan att jag har velat erkänna det och utan att jag har haft kontroll. Mesta delen av tiden har jag tänkt att det inte går att stressa, vissa saker måste få ta tid för att man ska lära sig och för att förstå.

När temperaturen i salen sjönk till tio grader plus och vintern utanför inte var kallare än minus sex förstod jag att min tanke med att elda för att få varmt inte skulle hålla. Jag eldade redan så mycket jag kunde, klädde mig med långkalsonger, ylletröjor och fårskinnstofflor. Det är inte ofta som temperaturen kryper ner till minus tjugo, men det händer. Minus fyra och storm visade sig räcka för mitt hus. Jag gav upp och ringde efter hjälp. Om jag har riktig tur så får jag en luftvärmepump installerad före jul.

Nu går jag inte längre och funderar över hur lång vintern blir i år. Nu går jag och njuter av gnistret, det blå, det vita och solens ljuvligt varma strålar.


När jag kommer hem efter en promenad kommer jag inte att behöva skynda mig att göra upp eld i kaminen eller oroa mig för hur mycket temperaturen sjunkit, jag kan lugnt gå och sätta på en kopp té och pyssla med bilderna lite först. Bara tanken gör mig varm och lycklig. Helt tvärtemot vad jag trodde. Men att elda begränsar mig, binder mig till mitt hem och gör mig ofri. Det är det sista jag vill ha av ett hem.

Lite i taget förändras saker här hemma. Till slut kommer det att bli bra, så som ett hem ska vara.


Plötsligt är det som att jag tänker att precis allting kommer att lösa sig till det bästa. Jag har fått hjälp att fälla några träd, förvandla en gammal trästege till klädhängare, laga trasiga element, sätta upp ett stängsel runt trädgården, byta ut min silvertejpade tvättmaskin (har ingen aning om varför någon ens tänkt tanken att laga en tvättmaskin med tejp) till en annan och så småningom börjar projektet med att fixa ett kök.

Det är ett annorlunda boende men det har visat mig att jag har alldeles underbara människor omkring mig. Det är få saker som gör mig så varm i kroppen som vetskapen om att de finns. Om det så bara är att höra att de hjälper mig med att bära ved.


Mitt järnvärde krånglar som vanligt och min plötsliga andfåddhet borde ha fått mig att förstå vad läkaren tydligen kunde sniffa sig till i luften. Men med lite järntabletter så hittar jag nog mer kraft igen, mer energi och mindre matthet. Det har inte sjunkt så lågt att jag behöver dropp den här gången som tur är.

Under tiden gosar vi in oss i eluppvärmda filten, djuren och jag, lyssnar på stormarna där utanför och knastret från elden. Om lite drygt en vecka vänder det, ljuset kommer att komma tillbaka och vinteräventyren väntar utanför dörren. Det kommer att bli ljuvligt underbart!

Snöljus

Iskristallerna klirrar när de faller sönder under mina fötter. Av ren glädje över ljudet drar jag fötterna lite extra i snön. Rimfrosten som bildades under natten glittrar vackert i den svaga vintersolens strålar. Men det är ljust ändå. Äntligen.

Jag trodde att det bara var jag som påverkats av den senaste månadens mörker, dimma och lågt krypande moln, men överallt publiceras jublande bilder och kommentarer om hur underbart skönt det är att ljuset äntligen är tillbaka. Jag håller fullständigt med. Det hade varit ljuvligt om det kunde vara så här resten av december. Några minusgrader, frostglittrande träd och lite snö på marken. Lite ny snö om några dagar så att det blir lättare att läsa av spåren igen. Nu har alla djuren gått huller om buller och i varandras spår så nu ser jag knappt längre vilka de senaste är. Men skönast är ändå känslan av genuin lycka. Lättnaden över att se solen svepa bort rimfrosten i de höga granarnas kronor, leka fram dimma över ängarna om kvällen och gnistra i kristallerna under morgonen när den sakta stiger upp över horisonten.

Vidars svans släpar inte längre längs med marken och han kör ner nosen i snön och drar så djupa andetag att han nyser. Upplivad av mina skratt rusar han iväg och gör nya fåniga saker och tycks vara lika road av att få mig att skratta som att upptäcka nya dofter.

De allra senaste nya doften är från lodjur. Det är riktigt längesedan jag såg lodjursspår nu så jag tittade lite extra bara för den skull. Men tyvärr var de i för dåligt skick för att vara något att fotografera.

Men kanske ser jag nya snart igen. Förvirrad som jag är ibland så gick jag en bra stund och tittade på Vidars spår och undrade vems hund som gått där, för de var ju pinfärska…

Tur att Vidar har koll på saker och ting, annars skulle jag väl gå vilse i min egen trädgård.

I trädgården ligger det numera kvistar och grenar och stockar och kluvna vedträn om vartannat. Jag har fått hjälp att fälla några mindre träd, men det är fortfarande mycket jobb kvar innan det blir färdig ved. Jag har hört andra sucka djupt över vilket jobb det är att elda med ved och nu börjar jag att förstå varför. Man måste älska att elda mer än vad man älskar att vara ute och gå och dit har jag inte kommit än.

För hur kan man vilja riskera att missa isformationer som man inte sett förut, fladdret från ivriga vingar mellan träden och den totala tystnaden som uppstår i stunden mellan stillheten och liv.

Jag drar djupa andetag, fyller lungorna så mycket det går med iskyla och krispighet. Fötterna bär mig vidare in i skogen, letar ännu fler nya vägar och hittar fäste där det förut varit halt och slipprigt.

Under tiden tänds stjärnorna i natten. En tunn skiva av månen letar sig tyst över trädkanten. Det är stilla igen.

I längtans vita vinter

Nattens vindar slet hårt i huset, till och med mössen i väggen tystnade tidigt. Efter en alltför lång tid med gråhet och regn var det en befrielse med förändringen. Kvällspromenaden kvällen innan hoppade jag över, surade över regnet som gjort allting plaskblött, skapat små insjöar och stora pölar där det förut varit torrt. Inte ens Vidar har klarat av att hålla humöret uppe och har släpat sig fram på promenaderna i så hög grad att jag blivit orolig.

Men så idag när jag öppnade ytterdörren för att han skulle ut och lyfta benet mot stubben ute på gräsmattan gick det att se hur han fylldes av sprittande glädje igen. Lättnaden för mig blev minst lika stor.

Det har varit en tuff period för honom efter flytten. Han hade en lång period när han kräktes ofta och mycket och när vi väl fått ordning på det så skadade han tassen och fick beordrad soffvila och omläggning av såret en gång om dagen av mig. Han har börjat vakta, vilket han inte gjort förut, så brevbäraren blir grundligt morrad och moffad på, katten kontrolleras tusen gånger om dagen och om nätterna ligger han så tätt inpå mig att jag nästan ramlar ur sängen ibland. Eller tja, jag bestämde från första början att hundar i sängen är strängeligen förbjudet så det där måste vara något jag drömt… Men om han har tagit det på sitt ansvar förut att se till att jag är trygg så gör han det ännu intensivare nu.

Hursomhelst så har det varit jobbigt för honom på många sätt så att se svansen börja vifta, att se den släpande gången förändras till trav med spänst i stegen och ett ivrigt ansiktsuttryck fick mig att spontant börja skratta. Tänk vad lite snö och sol kan göra!

Det var så att jag kände att skogen var vacker nu när jag kunde se den, plötsligt hördes småfåglarna tjirpa till varandra mellan grenarna och små knackande ljud mot stammarna när de letade mat. Jag kände mig som att jag glömt bort både ljuset och ljudet av smådjuren i skogen. Som att jag gått i ett mörker under en så lång tid att jag stelnat inombords. Nu fanns det gnistrande snö, levande varelsers ljud och en lycklig hund alldeles intill mig. Jag förundrades över hur snabbt stelheten släppte. In flödade all krispighet, nyfikenhet och suckar av lättnad.

Det kom fler moln under eftermiddagen, men det gjorde ingenting. De där timmarna av blek vintersol förändrade allt. Nu går det att vara här en stund till och om bara några veckor vänder det och blir ljusare igen. Det längtar jag efter så att det svider i bröstet.

Bakom tiden

The best place by the fire was kept for the Storyteller…

När dagarna blir än kortare och den mesta tiden fylld av regn har till och med min virvelvind slagit av på takten.

Mitt mellan gryning och skymning vilar vi i diset, skakar av regnet från päls och ytterkläder och lägger in mer ved på elden.

Bland de vita skuggorna i skogen glittrar fukten i mossa och stenar, dämpar ljud från knäckta grenar där djuren trampar fram. Det hörs på deras steg vilka de är, men glimmande ögon vill inte låta mig veta mer.

Där livet levdes annorlunda för bara hundra år sedan letar jag stigar där inga stigar finns. Går bland mjukmossa och tysta stammar, känner mig varsamt fram. Här finns så mycket mer än vad som är synligt, porlande bäckar viskar om förr, sten som lags på sten suckar om nödår och röta. Gläntor minns betande mular och knarrande seldon, låter vinden ruska droppar som en slöja över tiden. Här vilar historien medan naturen tog vid.

Äntligen!

Egentligen vet jag inte om den mest blev kvar i mitt sinne bara, dimman, eller om den har flödat lite fram och tillbaka utan avbrott. Det gråa har inte lämnat alltför många stunder i taget.

Jag har drabbats av hemlängtan, den skaver i bröstet och driver mig att gå fram och tillbaka över golven i huset. Till sist kom jag fram till att jag nog borde ta bilen bort till mina förra hemtrakter och vila själen bland det gamla invanda och älskade. Men det har jag inte hunnit än. Jag har varit tvungen att fara in till stan och umgås med folk i alldeles för hög grad. Men det bästa med att ha varit i stan var att jag fick köpt stolp och stängsel så nu finns det ett staket ut mot vägen och det är faktiskt helt underbart!

Jag har inte riktigt tänkt på hur mycket jag har spänt mig var gång som Vidar har varit ute i trädgården och det har kommit bilar eller andra djur. Men nu kan jag slappna av mycket mer. Vidar kan inte springa rakt ut i vägen och bilarna väljer förhoppningsvis att låta bli att köra in i mitt stängsel. Det finns lite kvar att göra, men det är detaljer som man kan vänta med tills man inte behöver skynda sig för att ljuset snart försvinner eller att man nästan spikar fast vantarna också eller vinden biter alltför hårt i naken hud eller in under jackan.

Vi hann i alla fall klart med det nödvändigaste innan regnet kom. För jag hade fin hjälp av min ridkompis. Vi slet tillsammans och det blev en hel del skratt. Ju fler stolpar vi bankade ner i jorden desto lyckligare blev jag. Tänk att ett staket kan göra så mycket för att det ska kännas mer hemtrevligt. Kanske sopades lite av min hemlängtan bort också. Nu blev det ju lite mer mitt hem, jag som satte lite prägel på det och jag kunde se en början på alla mina planer.

Nu hoppas jag bara på lite fint ljus och uppehåll så att jag kan ta lite bilder också. Det hann att mörkna innan jag blev klar.

Mörkret är så mycket mörkare här än där jag bodde förut. Men här finns betydligt fler stjärnor, starkare månsken och ännu mer gnistrande frost. Åtminstone när vädret tillåter.

När första snön kom, den som låg ett par dagar, kom jag på mig själv med att önska att det blev några minusgrader och ännu lite mer snö. Stillheten och ljuset som kommer då är förtrollande vackert.

Men jag gick med Vidar mellan höga granar och såg världen skifta från grått till en anings ljusare grått. Där fanns inte ens en liten hint om gnistrande vinterväder och i nästa andetag hade det smält bort.

Så eftersom reglerna har ändrats här hemma på det nya stället vi bor på, och Vidar plötsligt får vara i möblerna, knör vi ihop oss i soffan framför brasan och väntar på att vintern ska bli riktig vinter. Den kan komma nu. Jag är beredd.