De där gråa dagarna, som tyst sveper sig runt träden och stilla håller sig fast i tiden utan ett enda hjärtslag. De väntar, dämpar hastighetens puls och låter ingenting vara oberört. I sömnigheten är det lätt att vandra bort i tankarna och låta benen styra sina egna steg.
Jag virvlar i tankarna och andas nöjt den fuktiga luften. Minns min första överraskade stöt genom kroppen då jag upptäckte att det inte var dimma som fyllde mina lungor, det var moln. Som att molnen skulle ha verkat annorlunda i min kropp smakade jag långsamt på nästa andetag. Prövade några ord för att höra om ljudet kanske skulle vrängas, studsa dämpat tillbaka eller tunnas ut i en sällsam vibration.
Men ingenting var annorlunda. Molnen smakade vanlig dimma och ljudet från mina läppar hade den vanliga förmågan att lite märkligt höras både klarare och längre bort än genom torr luft.
Men jag minns hur molnet smakade.
Det finns långa dagar som bara väntar på nästa. Den här dagen var en sådan dag och för att fylla den med något annat än väntan snörde jag på mig skorna och traskade iväg.
Med ett plötsligt infall att inte bli kvar i en dimmig seghet och trist repetition klev vi av våra invanda spår, på upptäcktsfärd genom mjukmossan och mellan svampar som envist stretar på i dunklet mellan skyddande granar.
Högre upp och djupare in. Bokstavligen.
Det som från början kändes som en lätt och uppfriskande idé drog snart iväg tankarna till en annan värld. Dit, där man inte kan gå vilse, men molnen viskar om någonting som ingen tidigare hört. Ljud som färdats längre och det som är nära tonar ut i fjärran.
Jag kommer inte att hitta dit igen, inte just till de viskande molnen, de mumlande stammarna och de spröda svamparna som modigt trotsat både vinterns frostiga andedräkt, modiga snömängder och tunga regn. Inte just dit, men kanske väldigt nära.
Även Vidar var mossbelupen när vi väl trängt oss igenom till andra sidan. Dit där människor bott förut, men nu finns bara stentrappen kvar. Ingen undrar varför vi kommer ut ur tätaste skogen, hoppandes fram mellan tuvor i den alltmer sanka marken. Det är tecknet på att andra sidan är nådd, när marken återigen blir sank och gungande. Där tuvorna mer liknar små lurviga varelser med lintottehår och jag nästan vill be om ursäkt för att jag klampetiklampar med tunga kängor just där.
Men den här gången var det inte bara jag som tyckte att det varit ovanligt att gå fram på nya platser. Vidar hittade resterna efter en älg som legat länge, länge.
Värt att nosa på och undersöka nästan väldigt länge, länge där också.
Med tankarna spretande åt olika håll tillbaka på den trygga grusvägen undrade jag över vad som just hände.
Där molnen har andra planer än en själv, sveper tätt kring stammarna, risslar i grenar och vänder runt tiden verkar de kunna berätta om en helt annan värld, där mjukmossan inte blivit trampad till stig och inte alla spår har en tydlig början och ett förväntat slut.
Om natten kom stormen och nu sveper molnen stilla någon annanstans.
Jag väntar på att få höra resten av historien…
Dit stigen leder 