Om natten är det inte längre bara kattugglan som dystert skorrar om sin frusenhet, storlommen ekar sina rop över sjön och tranorna är inte sena att fylla i framåt morgonkvisten. Vinterns sjungande tystnad är bruten och igår fräste stararna fram i ett ivrigt sjok till några träd lite längre bort.
Det var som att de allihop visste exakt när vårdagjämningen tippade över kanten och började göra dagarna längre. Från den dagen tog det fart både bland fåglar och växter.
Varje vår surar jag på bollvivan som nödvändigtvis måste börja blomma redan innan den börjat titta upp ur jorden ordentligt och långt innan nattkylan slutat hålla världen i ett krampartat grepp. Ändå överlever den alltid. Dessutom får jag nog erkänna att jag är litegrann likadan själv, det gäller att passa på och skjuta fart när tillfälle ges. Så jag förlåter den och krafsar försiktigt bort de torra och bruna fjolårslöven som gett den åtminstone ett ynkligt tunt täcke under vintern som gick.
Det här året har jag absolut inte hunnit med. Dagarna av sol har varit ljuvliga och tinat upp frusenheten, men när det sparkar igång så fort att jag knappt förstått att någonting blommar förrän det nästan är över vill jag slå i bromsen. Jag vill längta efter häggens ljusgröna skuggdoft, möta kvällsluftens råhet när den fräckt klär av dagen dess milda, försiktiga värme under mycket längre tid än några futtiga veckor. Övergången mellan vinter och vår när den är som ljuvligast. När allting är på väg att hända, men inte ännu hänt, som skiftet mellan natt och dag, där vill jag vara. Stanna upp, stanna kvar, hitta hjärtslag i stillheten.
Mina hjärtslag i vårsol. Som jublande fågelsång där de gnistrande vinterstjärnorna backat tillbaka in i mörkare djup för att vila. Snart glimmar pärlbandsrader av häggblomsknoppar i silverljuset före soluppgången och ingenting håller längre andan.
Dit stigen leder 