Ispromenad

Isen under de djärva broddarna fräser till i ett ilsket krasande ljud där jag tuffar framåt med jämt rytmiska steg.

På körvägarna ligger isen tjock och ute i terrängen knastrar en minst lika tjock skare mellan träden. Det hade varit nästan omöjligt att gå utan de hysteriskt grova broddarna, men nu är mina steg trygga och stadiga.

Jag är tacksam för broddarna. De är lite otäcka och man behöver vara beslutsam och ha en bra taktik när man tar av och på dem. Det är något som Vidar intresserat följer på så nära håll som möjligt och jag får än mer hjärtat i halsgropen och vågar knappt ta ett steg innan vi kommit ut och har ett visst säkerhetsavstånd till varandra. Han är specialist på att kila in både tassar och svans under fötterna när man är inomhus. När han var liten skrek han så dramatiskt han kunde om man råkade sätta en stortå på någon del av hans päls ens och jag ryser lite av bara tanken på vad broddarna skulle kunna ställa till med på en liten tass.

Ändå fnissar jag lite åt minnet med hans ytterst känsliga päls medan vi fortsätter vår isiga promenad. Jag med lugna och stadiga kliv och han med lite stelare gång för att inte slinta. Det är också en egenskap han har, att gå där jag går även om det hade varit bekvämare för honom att tassa fram på något annat ställe.

Solen var både skarp och intensiv, men fick ändå ingen chans alls att värma ens en nästipp. Fast den övertygade några fåglar om att det snart ska bli vår och det kändes ljuvligt att höra något som var både sprödare och livfullare än stadigt stampande krasande ljud från mina steg.

Därute har min uppmärksamhet förändrats. När jag tidigare slappnat av och vandrat med tankarna fritt flödande har jag numera en uppmärksamhet på ett annat sätt. Det har förändrat mig att det finns minst tio vargar i närheten.

Jag vill gärna tänka att det säkert är som när jag började gå här i skogarna och vildsvinen var nya för mig, jag visste inte vad jag skulle förvänta mig och spratt för minsta lilla prassel så fort skymningen fallit.

Jag vill gärna tänka att det är precis som när jag gick alldeles, alldeles nära den där vargen som tassade intill mig och Vidar i ett par kilometer och det faktiskt inte hände mer än att vi försökte att undvika varandra. Eller alla de andra oräkneliga gånger jag böjt mig över spår för att tyda om det är från varg, hund eller lodjur.

Men det är inte så längre.

Nu är de så många fler, så mycket närmre och så mycket oftare.

Jag har ändrat mina steg.

De hörs så mycket mer. Jag pratar oftare högt, visslar och fulsjunger. Jag knäcker grenar under fötterna och stampelistampar något hopp då och då. Brötar, som man kanske skulle kalla det på västgötska, med ett ö långt bak i munnen. Allt medan blicken söker av terrängen. Ändå är det alltid Vidar som först skvallrar om att det är något mer än bara vi i skogen.

Idag var det fyra rådjur.

De svävade fram som solskenet mellan stammarna och tittade ibland tillbaka mot oss med sammetsnos och lugna blickar.

De andra lite mer spännande spåren som trängt igenom skaren var från tre älgar. Det är mer sällan nu, älgarna och doften från deras päls. Men ibland dyker de upp. Tja, inte där jag bodde förut, någon mil längre bort, där finns det inte längre några älgar kvar. De som jag brukade veta var de gick, var de sov och när de fått kalvar. De finns inte mer. Nu är det tassemarker istället.

Jag brötade vidare ännu ett slag. I den långa, långa backen silades solljuset och lovade varmare honungsljus så småningom. Men inte just idag. Skymningen kom med hårda snöflingor och ökande vind.

Så skönt att krypa ner under täcket och lyssna till alla de hemtama ljuden. Hit in når inte isvindar och ettriga snöflingor. Bara ljuden från husets övriga sömntutor, deras andetag och drömmiga rörelser. Vilken trygghet att vila i.