Det blir så konstigt på våren. Varenda vår. Vädet slår om från minusgrader på nätterna till plötsliga tjugo grader om dagarna och sedan tillbaka till sju grader varmt och spöregn. Jag blir totalt förvirrad och rotar och rotar bland mina kläder och går fram och tillbaka mellan garderoben och termometern. Som att det skulle hjälpa. Till slut tar jag på mig lite fler lager av kläder än jag tror att jag behöver så att jag kan ta av mig utan att göra folk jag möter alldeles förargade. Fast idag blev hunden också less på värmen och travade bredvid mig med tungan hängandes längre ut än vanligt.

Därför gick vi till sjön en stund på eftermiddagen. Inte till stranden, folk har börjat hitta tillbaka dit nu efter att ha övergett den under större delen av vintern, utan till en liten plätt där det är någorlunda enkelt att komma upp och ner utan att slå halvt ihjäl sig på kuppen.

När Vidar var valp råkade han hoppa rakt ut i en sjö där han inte bottnade och sedan dess har han varit livrädd för vatten. I somras hade vi besök av två andra hundar som inte alls var rädda för vatten, tvärtom så var det nästan svårt att gå förbi ett vattendrag utan att de plumsade i och simmade av hjärtans lust. Det var väldigt bra terapi för Vidar att se deras glädje och oräddhet. Efter några veckor gjorde han ett försiktigt försök att gå ut lite djupare än till anklarna och tidigare i våras blev jag riktigt förvånad då han med ryggen krökt uppåt så mycket han kunde för att undvika att bli blöt om magen skuttade efter en pinne som jag slängt ut i sjön. Han tog till och med några simtag efter att den första stressen över att sjunka ner hade lagt sig. Det var nästan komiskt att se ansiktsuttrycket på honom när han till slut kom på hur han skulle göra. En riktig aha-upplevelse for genom den lilla hunden och jag kunde inte låta bli att skratta både av lättnad och över att han såg så dum ut.

Nu har han ungefär lika bra minne som jag, lite av en guldfisk emellanåt, så när han skuttade efter pinnen idag tog det ungefär tio gånger innan han slutade kämpa för att komma upp och gå på vattenytan och började simma istället, men därefter gick det galant och han ville absolut fortsätta i en evighet till.

Det tyckte inte jag var en lika bra idé och eftersom jag är lite hönsig ibland blev jag rädd att han skulle bli helt genomfrusen så efter att ha varit i en ganska god stund joggade vi hemåt istället och gjorde lite trickövning hemma på gräsmattan medan han torkade någorlunda i alla fall.

För min del är jag väldigt glad över att rädslan tycks försvinna helt och hållet. Det innebär att vi kan leka och träna på ett helt nytt sätt. Tänk att jogga en bit ihop, simma tillsammans och sedan jogga hem. Helt underbart! Jag ser fram emot det så mycket att jag har svårt att vänta på att vattnet ska bli tillräckligt varmt för mig också att simma i. Men är man bara tillräckligt svettig så går det kanske ändå.

Det finns ingenting som kan mäta sig med en ridtur ute i skogen. Ingenting.

När jag tog fram ridhjälmen idag konstaterade jag förundrat att den var väldigt repig. Det kändes en aning märkligt eftersom jag är noga med att den inte ska utsättas för stötar eller ligga och skava mot någonting. Det tog en stund innan jag kom på att det förmodligen beror på alla off-road-turer och låga grenar över skogsvägarna som den har utsatts för. I vintras, till exempel, böjde jag mig bara ner så långt jag kunde mot hästen och njöt av den vilda galoppen medan snötyngda grenar skjöts iväg som strängen på en pilbåge när vi stötte till dem och snön for som en glittrande kaskad i den bleka vintersolens ljus. En underbar ridtur som i och för sig slutade med att jag var genomblöt då snön även rasade ner på benen och i sadeln. Det gjorde ingenting. Det enda som är en aning vanskligt är att hålla reda på knäna så att de inte blir kvar mot någon trädstam någonstans. Fast då lär man sig i och för sig att styra undan ordentligt efter ett par törnar med ömmande och färggranna knäskålar som resultat.

Den enda gången jag upplever total sinnesfrid är när jag sitter till häst. Det gör mig lika förundrad varje gång att det fungerar så, men det händer någonting så fort jag kommit upp i sadeln. Det knarrande ljudet, rytmen och värmen från hästen är som en drog för mig. Fast utan baksmälla.

Idag hände dock någonting väldigt speciellt. Jag fick en ordentlig studie i tölt, eller i alla fall hastigheten. Att hästen som jag får lov att rida har en grymt snabb galopp vet jag om och uppskattar, men idag visade han att hans tölt är minst lika snabb. Jag har aldrig töltat så snabbt i hela mitt liv! Det gick rasande fort och en liten stund hann jag fundera över om jag överhuvudtaget skulle kunna få stopp på honom.

Det gick. Samtidigt som farten avtog och det kändes tryggt fylldes jag av en enda tanke: Igen!! Det här var alldeles för häftigt för att inte få upplevas en gång till!!

För bådas vår skull var resten av ridturen mer samlad och kontrollerad, men den där känslan jag fick då hans ben virvlade fram i den superhärliga hastigheten kommer jag att bära med mig länge.

Jag är verkligen priviligierad som får lov att hänga med ut på ridturer som dessa och får uppleva både total frid och den något mer kittlande känslan av att inte ha kontroll i virvelvindsfart.

Att sedan släppa hästarna i hagen och bara vara där en stund är balsam för själen även det.

Det är en fantastisk ras, islandshästen, och varenda en jag mött har krupit in i en liten del av hjärtevrån. Starka, kloka och smidiga små djur.

När vinden inte bara blåser frisk och vårlig utan river och sliter i träd och grenar, gör minitromber av grusvägarnas damm och pressar sjöns ilskna små vågor högre upp på land, då kryper jag gärna upp i soffan en stund till. Lyssnar på väggarnas knakande och de små visslande ljuden som uppstår där vinden slinker in och sveper över golvet. Det är visst runt hundra år det här huset så det är inte så konstigt om det inte bryr sig så mycket om nyfikna vindpustar vill tränga sig på litegrann.

Framåt kvällen brukar vinden mojna, men idag ville jag inte chansa och vänta för länge. Tjurade över regnet i morse så då blev det bara en kort promenad.

Som väl är finns det gott om träd att gömma sig mellan, leka galoppombyten med hunden mellan trädstammarna och bli löjligt lycklig över lingonfläckarna på hans ben efter en springrush som han förstås vinner varenda gång.

Det fungerar alltid. När hjärtat inte riktigt får plats i kroppen och benen inte kan vara stilla och tankarna vandrar fortare än någonting annat. Då tar jag kameran på ryggen, hunden bredvid mig och planlösa steg till ingenstans. Det är balsam för själen. Jag har hundra gånger hellre blöta knän på byxorna för att jag brottats på skoj med hunden i mossan än jag går i finkjol på någon festlig tillställning. Eller nej, det är inte sant. Om jag skulle vara tvungen att gå på festliga tillställningar i finkläder oftare än en gång om året skulle jag bit för bit falla sönder, tappa bort mig själv och famla mig fram i mörker.

Jag var i Paris i somras. Ganska motvilligt for jag dit och när jag landade på flygplatsen Charles de Gaulle en bit utanför, hämtat mitt bagage och hittat till rätt busshållplats rann tårarna hejdlöst nedför mina kinder. Jag hade ingen som helst anledning att vara ledsen, allt hade gått bra, det var inte svårt att hitta och alla människor jag mött hade varit jättetrevliga och hjälpsamma. Det var bara det att det var så mycket människor överallt, betong, asfalt, burliknande väntsalar, dånande ventilationstrummor och en vind som inte alls kändes naturlig. Den drog som en stressad orm genom betongbyggnaden som att den ville försäkra sig om att den verkligen kunde komma ut på andra sidan. Jag var så långt bort från det som är jag att det värkte i bröstet och jag kunde inte komma ihåg hur det var jag tänkte innan jag åkte. Varför, varför, varför gjorde jag det här?!?

Jag klarade de där dagarna jag var där. Till och med ganska bra, tyckte jag själv, men jag minns inte om det var en eller två nätter eller ens om maten smakade bra. Jag var som bedövad. Hatade varenda sekund. Förutom de sekunderna som jag vilade ögonen på något av de träd som faktiskt fanns där.

Det tog lång tid för mig att repa mig efter det. För de flesta ter det sig förmodligen ganska fånigt, men jag har slutat låtsas vara någonting annat än den jag är så det får vara så. Jag blir sjuk av stål och betong. Bokstavligen. Förmodligen var det något jag var tvungen att göra för att till slut inse att det är så det är. Jag ser inte romantiken i att vandra vid Seine, att moffla gifflar på en uteservering och kryssa sig fram mellan de illegala gatuförsäljarna på vägen till Eiffeltornet och sedan bli påmind om risken för terrorattacker då säkerhetskontrollerna är minst lika rigorösa som på flygplatser.

Jag kvävde ett enda långt skrik.

Men jag kom hem igen. Jag förlorade inte mig själv där i virrvarret av färgranna metrolinjer, parfymer på Sephora eller graverade namn på Triumfbågen. Däremot lärde jag mig att det inte är så att jag nog kommer att upptäcka att jag nog kommer att tycka bättre om städer än jag tror att jag gör. Jag lärde mig att jag inte ens behöver försöka lära mig. Det är omöjligt. Jag är inte kompatibel med något annat än skog. Så enkelt. Så skört. Så otroligt befriande.

Här hemma är vinden det enda som river och sliter i mig. Ingen stressad ormliknande vind utan fri och brusande, puffande små sandtromber längs med grusvägarna och krusande små vita gäss även på den pluttiga lilla insjön här borta.

Här får mitt hjärta plats.

Kossor. Mm, de är ett ganska hett ämne för min del. I vår har jag klappat kalvar och kliat pannor på fällande kossor så att pälsen yr och hjärtat hoppar lite extra av att se när de små liven får mer och mer kraft och växer så att det knakar. Samtidigt är det lite bitterljuvt vid den här tiden på året då de släpps ut i hagarna igen. Jag är nämligen helt vansinnigt rädd för dem.

Deras stora, blöta näsborrar låter som blåsbälgar när de kommer emot en och när de svänger huvudena från sida till sida får jag lite lätt panik eftersom de är nästan lika stora som min överkropp. Det är en sak att stå tryggt bakom ett ordentligt staket som man vet att de inte kan forcera och en helt annan att vara förföljd av ett femtontal ystra och sparkande ungdjur med bara en tunn eltråd mellan dem och sig själv. Jag vet att de allra mest är nyfikna och lekfulla, jag vill bara undvika att bli utprovad som potentiell fotboll.

Där jag går för det mesta, när jag inte har någon större inspiration att knata någon längre sträcka, passerar jag ett flertal kohagar. Ibland står en kärlekstörstande tjur och ropar (läs vrålar så att det ekar miltals omkring) på en särskilt vacker kviga rakt över vägen. Då tar jag ett djupt andetag och hoppas på att han inte ska misstycka alltför mycket innan jag i en svindlande minut har passerat mellan dem. Sedan har jag ett ordentligt peppande samtal med mig själv fram tills nästa hage där de alltid kommer dundrandes i full galopp ända fram till den löjliga lilla tråden.

Så igår, när jag gick en av de lite längre rundorna, som råkar vara min favorit, hängde plötsligt handtagen på plats till hagen igen. Hela vintern har de legat på marken när det inte har varit några djur där. Just här brukar jag gå igenom hagen så för min del är säsongen över, jag får helt enkelt gå den långa omvägen runt hagen istället. Den är fin och det är inget fel med det alls egentligen, men lata dagar känns uppförsbacken som att den är oändlig och de extra kilometrarna som att det är till Mordor jag ska och inte bara uppför kullen till nästa vackra utsiktspunkt.

Å andra sidan kom min ridkompis med en fantastiskt fin idé. Jag har nämligen planer på att börja intervallträning, men det är något som jag varken är särskilt motiverad till eller duktig på. Men den biten genom hagen är ett bra ställe att träna på och med tanke på alla kvigorna som går där nu så borde jag prestera alldeles vansinnigt bra! Jag får fundera på det där en stund till…

Igår vände jag i alla fall tillbaka samma väg som jag kom och gick uppför en annan, betydligt mindre kulle istället. Det kändes lite mer sansat och njutbart just då. Fast solen gick i moln en stund så vägen såg ganska dramatisk ut ändå på nåt sätt, även om den inte bär iväg till Mordor.

Jag vet att det kommer att ta ett tag att vänja sig och att det tar några veckor innan kossorna har vant sig vid att vi går förbi ibland och så slutar de komma dundrandes till oss. Dessutom är jag faktiskt inte riktigt lika rädd nu som för ett par år sedan, så det verkar som att även jag kan lära mig att slappna av. Men tja…. Det är ändå lite läskigt.

Morgonen var höljd i dimma. Ljuvlig, mjuk dimma efter dagar av isiga vindar. Träden försvann i den grå filten som höll om efter haglets svidande piskrapp. Så stilla och försiktigt som bara dimma kan.

Min favoritfilt är faktiskt grå. Fin, mjuk ull som fortfarande ser tämligen ny ut trots att den börjar få rätt många år på nacken. Förmodligen ruskigt bra kvalitet. Ull är egentligen nästan oslagbart när det kommer till värme och helt klart mitt favoritmaterial. Vid ett enda tillfälle förlitade jag mig på fleecetröjor på en tredagars kanotutflykt på Nissan. Jag har aldrig frusit så i hela mitt liv och gick faktiskt också ner ett kilo i vikt per dag. En prestation med tanke tanke på att jag inte hade särskilt mycket underhudsfett alls på den tiden. Så efter den kyliga upplevelsen klär jag mig i så stor utsträckning som möjligt i ull när det är väder för det. Nackdelen är ju såklart att det kan väga mera än ett plagg i fleece, men när det kommer till komfortvärme är jag obeveklig, jag hatar att frysa.

Även om dimmans gråa filt svepte om världen så är det märkbart stor skillnad i nyanserna av grönt från dag till dag nu. Gräset stretar på i allt högre takt, fästingarna myllrar i takt med gräset och lupinerna har vecklat ut sina blad i dikesrenarna. De är ogräs som har spritt sig från trädgårdar och hotar våra vanliga växter som annars trivs i dikeskanter. Jag tycker väldigt mycket om dem ändå.

De samlar alltid upp daggen i små perfekta droppar och fortsätter att vara intensivt gröna fastän gråvädret kväver allt annat. Längtar efter deras färggranna blommor.

En liten bit från där jag bor finns en grusväg som leder ner till sjön. Den där grusvägen är en av mina favoritplatser på jorden. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men jag blir så lugn varje gång jag kommer in bland träden där.

Det spelar ingen roll om det är dag eller natt, vinter eller sommar så är det alltid lika fint just där. Nu på våren kommer förhoppningsvis fiskgjusen tillbaka och häckar i en av tallarna och nattviolens doft smyga fram längs vägen.

Fast just idag är det en riktig innesittardag. Till och med Vidar verkar vara ovanligt trött, åtminstone för att vara han…

Fast han säger inte nej till att busa lite i soffan en stund.

Vilket naturligtvis gör att det är stört omöjligt att få en bild där han inte gör konstiga miner….

Jag hittade tjugo fästingar som spatserade omkring i hans päls förut. Hoppas inte att någon kvarvarande har emigrerat över till mig. Fast jag är väl så marinerad i té att de helst avstår.

Önskar en mysig grådag, härlig valborgsmässoafton och en skön start på maj!

Det är sällan man funderar på hur det ser ut under någonting som man passerar över. Ofta är man kanske lite betagen i utsikten när man färdats mellan kompakta granar som står som en vägg längs med vägen och man som i ett trollslag plötsligt ser hur långt som helst. Själv är jag nästan alltid nyfiken på hur själva bron ser ut från sidan eller undertill och inte bara den hänförande utsikten. Jo, jag vet att det finns miljoner med bilder på berömda broar från båda sidor och från ovan och så, men jag tänker på de där vardagliga broarna som man kanske inte ens är medveten om att man passerar.

Den här bron har jag passerat över med bil ett oräkneligt antal gånger och aldrig tänkt på den som något annat än kanske något för smal. När man kommer som bilförare ser man bara asfalten och det fula skyddsräcket innan man måste lyfta blicken för att avgöra om man får möte eller inte. Den är nämligen inte bred nog för att två bilar att passera varandra. Därför var inte förrän jag gick till fots över den mindre bron vid sidan om bilbron som jag insåg att den var äldre än jag trodde och dessutom vacker. Väldigt vacker.

Det är mer eller mindre hopplöst att komma intill den på ett vettigt sätt för att få en bild. Det växer på tok för mycket hägg med sina långa, smala grenar ut över vattnet och slänterna är branta nog att få de flesta att tappa fotfästet.

Det finns tre stenväggar kvar efter en byggnad bara en liten bit bort och där kan man trassla sig ner och sitta skyddat om man vill vara riktigt nära ån en stund. Jag gillar såna där lite halvt hemliga ställen och blir väldigt glad av att hitta dem. Just det här stället tappade jag bort i några veckor eftersom jag tydligen tyckte att det var så rysligt lätt att hitta att jag inte behövde ta ut några landmärken. Eller tja, landmärken….snarare mängden sly kanske…

Vatten finns det som sagt gott om här omkring och det är inte bara gölar och sankmark utan också söta små porlande bäckar som slingrar sig fram.

Så här på våren är det underbart härligt att få höra ljudet från dem igen.

Apropå det så är det dags för mig att gå ut och gå en liten runda igen. Skön söndag önskar jag dig!

Den senaste tiden har det verkligen varit aprilväder. Plötsliga skyfall, hagel och sol om vartannat i en enda röra. Det har till och med varit rått inomhus och kvällarna har jag kurat skymning med tända ljus och alldeles för mycket té.

Känslan av att vara instängd av det dåliga vädret gör mig rastlös så när jag av ren klumpighet krossade filtret på objektivet fick jag en fin anledning att ge mig ut och köpa ett nytt. Jo, jag ägnade säkert en kvart åt att tacka alla högre makter att det inte var kameran eller linsen på objektivet som gick sönder.

På vägen hem stannade jag vid en skogsväg och klev rakt ut i skogen. Det var befriande att bara gå i lingonris och mossor utan att veta vad som fanns framför eller runt nästa lilla göl. Vidar passade på att bada bollen i varje liten dypöl han kunde hitta och verkade lika lycklig som jag över den stiglösa naturen vi hamnat i.

Vi var inte ute i mer än kanske en timma, jag ville inte hamna mitt i ett nytt oväder när jag behövde se så bra som möjligt för att avgöra var jag var, men det räckte för att sudda bort den tryckande känslan av instängdhet. Det gick lättare att köra hem den sista biten.

Jag insåg för någon dag sedan att jag inte riktigt vet vad den rätta benämningen för de sanka områdena är. Myrmark, mosse, sankmark….? Det kanske inte spelar så stor roll egentligen, men jag tycker om ord och för att kunna leka med dem behöver man veta vilka de är.

Egentligen gillar jag inte gult, inte ett dugg, men i den här sega väntan på varmare tider suger jag i mig av varje uns av sol, även om det kommer i form av blommor på en sälg. Tills det vänder igen och blir varmare vänder jag blicken mot de små solstrålar som finns runt omkring mig. Närmast till hands blir en bit gyllenbrun kaka och ännu en mugg té.

När stormen har gått över, viskade linden, har du någonstans att gå. Luta dig ett slag, känn mig mot dig. Försiktigt, med trevande fingrar mot skrovlig yta och sårad bark. Luta dig mjukt en stund. Här finns minnet av solvarma blad och lindblommor att ha i ditt hår.

När stormen har gått över, viskade linden, har du mig fortfarande kvar. Här dansar älvorna runt min stam och sjunger i min krona. Känn dig mot mig och hör minnet av pärlande skratt och frasande kjolar.

Vinden var virvlande iskall igår så jag måste erkänna att den vispade in mig inomhus en bra stund. Det var skönt att vandra ut i natten då den mojnat och se skyarna jaga framför den växande månen. Himlen var nästan försommarljus en god stund och jag förundrades över hur skuggorna var så mycket mindre skarpa än i vintras när månen färgade snön blå och ritade skarpa siluetter av granar och buskar.

Nu viftade Vidar bara på svansen åt det som dolde sig i skuggorna, och travade nöjt bredvid mig med bollen i munnen. Jag har ingen aning om vad det är han ser, men för det mesta hör jag ett försynt prasslande stunden innan jag vänder blicken åt det håll ljudet kommer ifrån. Nåja, om skogen är full av vildvittror, grådvärgar och borkarövare så borde jag väl ha märkt det vid det här laget.

Natten lockade mig att stanna uppe ännu lite längre, även om inte så mycket av landskapet syntes genom fönstret så var det ljuvligt att lyssna till tystnaden.

Morgonen blev förstås extra sömnig. Den som leder sjusovarligan här hemma är Vidar. Han blir galet trött efter frukosten igen och leker sömntuta så länge det bara går. När jag skulle sätta på mig strumporna passade han i ett obevakat ögonblick på att kravla sig upp i sängen och låg där som att det var det mest självklara i hela världen. Om jag blir utsläpad om nätterna så får man några minuters sömn i en riktig säng som belöning, tycktes han tänka. Naturligtvis var jag tvungen att plåga honom med att ta suddiga bilder med mobilen…

Hårar han ner min säng så blir straffet att medverka vid selfies, vilket han faktiskt tycker riktigt illa om. I alla fall när jag använder mobilkameran.

Om det inte regnar i eftermiddag är det kanske dags för en tur med den trehjuliga sparkcykeln igen. Jag är sugen på att komma igång på allvar och inte bara busa längre. Men vi får se vad den lilla lurvbollen säger om saken också. Han vill väl förstås bara busa…

Det där med att hålla sig på stigarna är inte helt lätt. Jag brukar försöka att göra det, men emellanåt fungerar det inte alls. Igår var en sådan dag. Jag skulle gå en liten kvällspromenad bestämde jag mig för, en sån där som är kortare än fem kilometer alltså. Jag var trött och kände mig ganska sliten i största allmänhet så det var inte förrän jag kryssade mig fram mellan granarna, ivrigt letandes efter en lämplig plats att gå runt ett sankt område som jag insåg att min kropp och min hjärna inte alltid bestämmer sig för samma sak.

Just i det området är jag inte så uppmärksam eftersom jag vet att det är helt omöjligt att gå vilse även om det inte finns annat än små djurstigar här och där, så det gjorde ingenting. Det var lite senare som jag på allvar fick prata förstånd med min kropp, som bara ville fortsätta och fortsätta att gå och upptäcka nya träd, nya mossor och se ännu mer av det knoppande blåbärsriset. Just åt det hållet brer skogen ut sig i flera mil och jag känner inte till de sanka områdena riktigt däråt.

Visst, det är kanske inte mer än fem kilometer tills nästa grusväg, men jag vet inte säkert och solen var på väg ner så jag ville inte chansa. Inte första gången. Det är nämligen fullt av mossar här omkring, vilket gjorde mig väldigt frustrerad i början när jag hade flyttat hit. Den genuina känslan av att vara i skogen infinner sig inte riktigt förrän man tar sig fram i stiglösa områden, tycker jag, och att hela tiden vara tvungen att ändra sin färdriktning och att ta långa omvägar gör att jag tappar takt och känsla för riktningen. Det var många gånger som jag knappt hunnit börja gå innan jag fick vända tillbaka ut på stigen igen. Frustrerande och förvirrande.

Jag går aldrig vilse i en skog, men för ett år sedan hände det att jag lyckades tappa riktningen helt när jag höll på att trassla mig fram i just ett sånt där sankt område, så när jag väl kom ut på en grusväg, duktigt irriterad, hade jag ingen som helst aning om åt vilket håll jag skulle gå. Den enda som fortfarande var lycklig i det läget var Vidar. Fast han var väldigt trött när vi väl kom hem. Det som skulle ha blivit en halvtimmes lätt promenad utökades till tre timmar istället och skymningen hade gått över i mörker innan vi klev in genom ytterdörren.

Annars är det först i stiglösa skogar som jag känner mig riktigt lugn. Så där har det alltid varit. Första gången jag blev kallad skogsrå var jag inte mer än fem år gammal och skuttade omkring bland träden i området som alla barn kallade ”skogen”. Den var jättestor för oss barn och en fantastisk lekplats och jag kände till vartenda ett av träden. Även då tyckte jag bäst om att gå där inga stigar fanns.

Mannen som kontrollerade om min rygg var urholkad och om jag hade rävsvans var mina föräldrars grannar och hans ögon glittrade skämtsamt, men det där gjorde att jag i flera år efteråt spejade lite mer noggrant mellan trädstammarna för att jag kanske skulle kunna få syn på ett skogsrå själv. Det hade varit så fantastiskt, tyckte jag.

Nu har jag aldrig haft lyckan att få träffa ett skogsrå, men det kanske beror på att jag är kvinna och de verkar inte ha intresse för andra än män om man ska lyssna på folksagorna. Fast det kanske är likaså väl, de har ju ett ruskigt humör och drar sig inte för att hämnas grovt om de anser sig kränkta. Jag skulle säkert inte klara mig särskilt bra ur en sådan krävande konversation.

Däremot stöter jag inte så sällan på djur av olika slag och förvånande ofta kommer jag ganska nära, trots att Vidar virvlar som ett ystert garnnystan omkring benen på mig.

Han är kanske tystare än jag, men hans päls lyser lång väg och borde vara lätt att upptäcka. Men igår kom vi riktigt nära en trana som stod och spanade ner i en göl. När den lite överraskat bredde ut vingarna och slog ett par slag med dem innan den bestämde sig för att det inte var värt besväret att lyfta tyckte jag att jag nästan vinglade till av ljudet och storleken. Jag har sett så många tranor genom åren att jag inte höjer på ögonbrynen något nämnvärt, inte för mer än att jag tycker att de är fantastikt vackra och är en stark symbol för årstidernas växlingar, men det här var ruskigt speciellt. Jag stod kvar en stund till och bara tittade på den medan den tog några kliv längre bort och så var ögonblicket förbi. Den var åter en vanlig trana bland så många andra jag sett.

Även om vi fick avbryta vår upptäcksfärd så var jag lugnare i både kropp och sinne när vi kom hem och natten blev fri från drömmar och vakenhet. Tänk vad mjuk mossa, mörkglänsande lingonris och mjukt kvällsljus kan göra.