Min personliga drog

Det finns ingenting som kan mäta sig med en ridtur ute i skogen. Ingenting.

När jag tog fram ridhjälmen idag konstaterade jag förundrat att den var väldigt repig. Det kändes en aning märkligt eftersom jag är noga med att den inte ska utsättas för stötar eller ligga och skava mot någonting. Det tog en stund innan jag kom på att det förmodligen beror på alla off-road-turer och låga grenar över skogsvägarna som den har utsatts för. I vintras, till exempel, böjde jag mig bara ner så långt jag kunde mot hästen och njöt av den vilda galoppen medan snötyngda grenar skjöts iväg som strängen på en pilbåge när vi stötte till dem och snön for som en glittrande kaskad i den bleka vintersolens ljus. En underbar ridtur som i och för sig slutade med att jag var genomblöt då snön även rasade ner på benen och i sadeln. Det gjorde ingenting. Det enda som är en aning vanskligt är att hålla reda på knäna så att de inte blir kvar mot någon trädstam någonstans. Fast då lär man sig i och för sig att styra undan ordentligt efter ett par törnar med ömmande och färggranna knäskålar som resultat.

Den enda gången jag upplever total sinnesfrid är när jag sitter till häst. Det gör mig lika förundrad varje gång att det fungerar så, men det händer någonting så fort jag kommit upp i sadeln. Det knarrande ljudet, rytmen och värmen från hästen är som en drog för mig. Fast utan baksmälla.

Idag hände dock någonting väldigt speciellt. Jag fick en ordentlig studie i tölt, eller i alla fall hastigheten. Att hästen som jag får lov att rida har en grymt snabb galopp vet jag om och uppskattar, men idag visade han att hans tölt är minst lika snabb. Jag har aldrig töltat så snabbt i hela mitt liv! Det gick rasande fort och en liten stund hann jag fundera över om jag överhuvudtaget skulle kunna få stopp på honom.

Det gick. Samtidigt som farten avtog och det kändes tryggt fylldes jag av en enda tanke: Igen!! Det här var alldeles för häftigt för att inte få upplevas en gång till!!

För bådas vår skull var resten av ridturen mer samlad och kontrollerad, men den där känslan jag fick då hans ben virvlade fram i den superhärliga hastigheten kommer jag att bära med mig länge.

Jag är verkligen priviligierad som får lov att hänga med ut på ridturer som dessa och får uppleva både total frid och den något mer kittlande känslan av att inte ha kontroll i virvelvindsfart.

Att sedan släppa hästarna i hagen och bara vara där en stund är balsam för själen även det.

Det är en fantastisk ras, islandshästen, och varenda en jag mött har krupit in i en liten del av hjärtevrån. Starka, kloka och smidiga små djur.