Nattens skuggor leker

Vinden var virvlande iskall igår så jag måste erkänna att den vispade in mig inomhus en bra stund. Det var skönt att vandra ut i natten då den mojnat och se skyarna jaga framför den växande månen. Himlen var nästan försommarljus en god stund och jag förundrades över hur skuggorna var så mycket mindre skarpa än i vintras när månen färgade snön blå och ritade skarpa siluetter av granar och buskar.

Nu viftade Vidar bara på svansen åt det som dolde sig i skuggorna, och travade nöjt bredvid mig med bollen i munnen. Jag har ingen aning om vad det är han ser, men för det mesta hör jag ett försynt prasslande stunden innan jag vänder blicken åt det håll ljudet kommer ifrån. Nåja, om skogen är full av vildvittror, grådvärgar och borkarövare så borde jag väl ha märkt det vid det här laget.

Natten lockade mig att stanna uppe ännu lite längre, även om inte så mycket av landskapet syntes genom fönstret så var det ljuvligt att lyssna till tystnaden.

Morgonen blev förstås extra sömnig. Den som leder sjusovarligan här hemma är Vidar. Han blir galet trött efter frukosten igen och leker sömntuta så länge det bara går. När jag skulle sätta på mig strumporna passade han i ett obevakat ögonblick på att kravla sig upp i sängen och låg där som att det var det mest självklara i hela världen. Om jag blir utsläpad om nätterna så får man några minuters sömn i en riktig säng som belöning, tycktes han tänka. Naturligtvis var jag tvungen att plåga honom med att ta suddiga bilder med mobilen…

Hårar han ner min säng så blir straffet att medverka vid selfies, vilket han faktiskt tycker riktigt illa om. I alla fall när jag använder mobilkameran.

Om det inte regnar i eftermiddag är det kanske dags för en tur med den trehjuliga sparkcykeln igen. Jag är sugen på att komma igång på allvar och inte bara busa längre. Men vi får se vad den lilla lurvbollen säger om saken också. Han vill väl förstås bara busa…