Släpp kossorna loss, det är vår!

Kossor. Mm, de är ett ganska hett ämne för min del. I vår har jag klappat kalvar och kliat pannor på fällande kossor så att pälsen yr och hjärtat hoppar lite extra av att se när de små liven får mer och mer kraft och växer så att det knakar. Samtidigt är det lite bitterljuvt vid den här tiden på året då de släpps ut i hagarna igen. Jag är nämligen helt vansinnigt rädd för dem.

Deras stora, blöta näsborrar låter som blåsbälgar när de kommer emot en och när de svänger huvudena från sida till sida får jag lite lätt panik eftersom de är nästan lika stora som min överkropp. Det är en sak att stå tryggt bakom ett ordentligt staket som man vet att de inte kan forcera och en helt annan att vara förföljd av ett femtontal ystra och sparkande ungdjur med bara en tunn eltråd mellan dem och sig själv. Jag vet att de allra mest är nyfikna och lekfulla, jag vill bara undvika att bli utprovad som potentiell fotboll.

Där jag går för det mesta, när jag inte har någon större inspiration att knata någon längre sträcka, passerar jag ett flertal kohagar. Ibland står en kärlekstörstande tjur och ropar (läs vrålar så att det ekar miltals omkring) på en särskilt vacker kviga rakt över vägen. Då tar jag ett djupt andetag och hoppas på att han inte ska misstycka alltför mycket innan jag i en svindlande minut har passerat mellan dem. Sedan har jag ett ordentligt peppande samtal med mig själv fram tills nästa hage där de alltid kommer dundrandes i full galopp ända fram till den löjliga lilla tråden.

Så igår, när jag gick en av de lite längre rundorna, som råkar vara min favorit, hängde plötsligt handtagen på plats till hagen igen. Hela vintern har de legat på marken när det inte har varit några djur där. Just här brukar jag gå igenom hagen så för min del är säsongen över, jag får helt enkelt gå den långa omvägen runt hagen istället. Den är fin och det är inget fel med det alls egentligen, men lata dagar känns uppförsbacken som att den är oändlig och de extra kilometrarna som att det är till Mordor jag ska och inte bara uppför kullen till nästa vackra utsiktspunkt.

Å andra sidan kom min ridkompis med en fantastiskt fin idé. Jag har nämligen planer på att börja intervallträning, men det är något som jag varken är särskilt motiverad till eller duktig på. Men den biten genom hagen är ett bra ställe att träna på och med tanke på alla kvigorna som går där nu så borde jag prestera alldeles vansinnigt bra! Jag får fundera på det där en stund till…

Igår vände jag i alla fall tillbaka samma väg som jag kom och gick uppför en annan, betydligt mindre kulle istället. Det kändes lite mer sansat och njutbart just då. Fast solen gick i moln en stund så vägen såg ganska dramatisk ut ändå på nåt sätt, även om den inte bär iväg till Mordor.

Jag vet att det kommer att ta ett tag att vänja sig och att det tar några veckor innan kossorna har vant sig vid att vi går förbi ibland och så slutar de komma dundrandes till oss. Dessutom är jag faktiskt inte riktigt lika rädd nu som för ett par år sedan, så det verkar som att även jag kan lära mig att slappna av. Men tja…. Det är ändå lite läskigt.