Vattenlek

Det blir så konstigt på våren. Varenda vår. Vädet slår om från minusgrader på nätterna till plötsliga tjugo grader om dagarna och sedan tillbaka till sju grader varmt och spöregn. Jag blir totalt förvirrad och rotar och rotar bland mina kläder och går fram och tillbaka mellan garderoben och termometern. Som att det skulle hjälpa. Till slut tar jag på mig lite fler lager av kläder än jag tror att jag behöver så att jag kan ta av mig utan att göra folk jag möter alldeles förargade. Fast idag blev hunden också less på värmen och travade bredvid mig med tungan hängandes längre ut än vanligt.

Därför gick vi till sjön en stund på eftermiddagen. Inte till stranden, folk har börjat hitta tillbaka dit nu efter att ha övergett den under större delen av vintern, utan till en liten plätt där det är någorlunda enkelt att komma upp och ner utan att slå halvt ihjäl sig på kuppen.

När Vidar var valp råkade han hoppa rakt ut i en sjö där han inte bottnade och sedan dess har han varit livrädd för vatten. I somras hade vi besök av två andra hundar som inte alls var rädda för vatten, tvärtom så var det nästan svårt att gå förbi ett vattendrag utan att de plumsade i och simmade av hjärtans lust. Det var väldigt bra terapi för Vidar att se deras glädje och oräddhet. Efter några veckor gjorde han ett försiktigt försök att gå ut lite djupare än till anklarna och tidigare i våras blev jag riktigt förvånad då han med ryggen krökt uppåt så mycket han kunde för att undvika att bli blöt om magen skuttade efter en pinne som jag slängt ut i sjön. Han tog till och med några simtag efter att den första stressen över att sjunka ner hade lagt sig. Det var nästan komiskt att se ansiktsuttrycket på honom när han till slut kom på hur han skulle göra. En riktig aha-upplevelse for genom den lilla hunden och jag kunde inte låta bli att skratta både av lättnad och över att han såg så dum ut.

Nu har han ungefär lika bra minne som jag, lite av en guldfisk emellanåt, så när han skuttade efter pinnen idag tog det ungefär tio gånger innan han slutade kämpa för att komma upp och gå på vattenytan och började simma istället, men därefter gick det galant och han ville absolut fortsätta i en evighet till.

Det tyckte inte jag var en lika bra idé och eftersom jag är lite hönsig ibland blev jag rädd att han skulle bli helt genomfrusen så efter att ha varit i en ganska god stund joggade vi hemåt istället och gjorde lite trickövning hemma på gräsmattan medan han torkade någorlunda i alla fall.

För min del är jag väldigt glad över att rädslan tycks försvinna helt och hållet. Det innebär att vi kan leka och träna på ett helt nytt sätt. Tänk att jogga en bit ihop, simma tillsammans och sedan jogga hem. Helt underbart! Jag ser fram emot det så mycket att jag har svårt att vänta på att vattnet ska bli tillräckligt varmt för mig också att simma i. Men är man bara tillräckligt svettig så går det kanske ändå.