Tänkte att jag skulle

Det där med att hålla sig på stigarna är inte helt lätt. Jag brukar försöka att göra det, men emellanåt fungerar det inte alls. Igår var en sådan dag. Jag skulle gå en liten kvällspromenad bestämde jag mig för, en sån där som är kortare än fem kilometer alltså. Jag var trött och kände mig ganska sliten i största allmänhet så det var inte förrän jag kryssade mig fram mellan granarna, ivrigt letandes efter en lämplig plats att gå runt ett sankt område som jag insåg att min kropp och min hjärna inte alltid bestämmer sig för samma sak.

Just i det området är jag inte så uppmärksam eftersom jag vet att det är helt omöjligt att gå vilse även om det inte finns annat än små djurstigar här och där, så det gjorde ingenting. Det var lite senare som jag på allvar fick prata förstånd med min kropp, som bara ville fortsätta och fortsätta att gå och upptäcka nya träd, nya mossor och se ännu mer av det knoppande blåbärsriset. Just åt det hållet brer skogen ut sig i flera mil och jag känner inte till de sanka områdena riktigt däråt.

Visst, det är kanske inte mer än fem kilometer tills nästa grusväg, men jag vet inte säkert och solen var på väg ner så jag ville inte chansa. Inte första gången. Det är nämligen fullt av mossar här omkring, vilket gjorde mig väldigt frustrerad i början när jag hade flyttat hit. Den genuina känslan av att vara i skogen infinner sig inte riktigt förrän man tar sig fram i stiglösa områden, tycker jag, och att hela tiden vara tvungen att ändra sin färdriktning och att ta långa omvägar gör att jag tappar takt och känsla för riktningen. Det var många gånger som jag knappt hunnit börja gå innan jag fick vända tillbaka ut på stigen igen. Frustrerande och förvirrande.

Jag går aldrig vilse i en skog, men för ett år sedan hände det att jag lyckades tappa riktningen helt när jag höll på att trassla mig fram i just ett sånt där sankt område, så när jag väl kom ut på en grusväg, duktigt irriterad, hade jag ingen som helst aning om åt vilket håll jag skulle gå. Den enda som fortfarande var lycklig i det läget var Vidar. Fast han var väldigt trött när vi väl kom hem. Det som skulle ha blivit en halvtimmes lätt promenad utökades till tre timmar istället och skymningen hade gått över i mörker innan vi klev in genom ytterdörren.

Annars är det först i stiglösa skogar som jag känner mig riktigt lugn. Så där har det alltid varit. Första gången jag blev kallad skogsrå var jag inte mer än fem år gammal och skuttade omkring bland träden i området som alla barn kallade ”skogen”. Den var jättestor för oss barn och en fantastisk lekplats och jag kände till vartenda ett av träden. Även då tyckte jag bäst om att gå där inga stigar fanns.

Mannen som kontrollerade om min rygg var urholkad och om jag hade rävsvans var mina föräldrars grannar och hans ögon glittrade skämtsamt, men det där gjorde att jag i flera år efteråt spejade lite mer noggrant mellan trädstammarna för att jag kanske skulle kunna få syn på ett skogsrå själv. Det hade varit så fantastiskt, tyckte jag.

Nu har jag aldrig haft lyckan att få träffa ett skogsrå, men det kanske beror på att jag är kvinna och de verkar inte ha intresse för andra än män om man ska lyssna på folksagorna. Fast det kanske är likaså väl, de har ju ett ruskigt humör och drar sig inte för att hämnas grovt om de anser sig kränkta. Jag skulle säkert inte klara mig särskilt bra ur en sådan krävande konversation.

Däremot stöter jag inte så sällan på djur av olika slag och förvånande ofta kommer jag ganska nära, trots att Vidar virvlar som ett ystert garnnystan omkring benen på mig.

Han är kanske tystare än jag, men hans päls lyser lång väg och borde vara lätt att upptäcka. Men igår kom vi riktigt nära en trana som stod och spanade ner i en göl. När den lite överraskat bredde ut vingarna och slog ett par slag med dem innan den bestämde sig för att det inte var värt besväret att lyfta tyckte jag att jag nästan vinglade till av ljudet och storleken. Jag har sett så många tranor genom åren att jag inte höjer på ögonbrynen något nämnvärt, inte för mer än att jag tycker att de är fantastikt vackra och är en stark symbol för årstidernas växlingar, men det här var ruskigt speciellt. Jag stod kvar en stund till och bara tittade på den medan den tog några kliv längre bort och så var ögonblicket förbi. Den var åter en vanlig trana bland så många andra jag sett.

Även om vi fick avbryta vår upptäcksfärd så var jag lugnare i både kropp och sinne när vi kom hem och natten blev fri från drömmar och vakenhet. Tänk vad mjuk mossa, mörkglänsande lingonris och mjukt kvällsljus kan göra.

4 reaktioner till “Tänkte att jag skulle

    1. Tack snälla 😊 Det vore förmodligen väldigt klokt att använda sig av gps och jag funderar på att göra det när jag ska ge mig av på allvar nästa år, men just nu tycker jag att det är lite kul att se om jag klarar mig utan, haha.

      Gilla

  1. Hi Evelina, you have to have a good sense of orientation in a forest, it is very wise to know how to use a tool like a compass or GPS… I saw it in Indiana Jones, ha ha ha… a hug, fernando.

    Gilla

    1. Hello! It’s probably the wisest thing to do and I actually have both a compass (lying around somewhere…) and GPS if things turns out really bad, but it feels so safe. Safe isn’t really fun… And it isn’t a vast wilderness around here so I’m actually not worried. I use my experience instead 😜

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s