Att göra sånt man inte kan

När vinden inte bara blåser frisk och vårlig utan river och sliter i träd och grenar, gör minitromber av grusvägarnas damm och pressar sjöns ilskna små vågor högre upp på land, då kryper jag gärna upp i soffan en stund till. Lyssnar på väggarnas knakande och de små visslande ljuden som uppstår där vinden slinker in och sveper över golvet. Det är visst runt hundra år det här huset så det är inte så konstigt om det inte bryr sig så mycket om nyfikna vindpustar vill tränga sig på litegrann.

Framåt kvällen brukar vinden mojna, men idag ville jag inte chansa och vänta för länge. Tjurade över regnet i morse så då blev det bara en kort promenad.

Som väl är finns det gott om träd att gömma sig mellan, leka galoppombyten med hunden mellan trädstammarna och bli löjligt lycklig över lingonfläckarna på hans ben efter en springrush som han förstås vinner varenda gång.

Det fungerar alltid. När hjärtat inte riktigt får plats i kroppen och benen inte kan vara stilla och tankarna vandrar fortare än någonting annat. Då tar jag kameran på ryggen, hunden bredvid mig och planlösa steg till ingenstans. Det är balsam för själen. Jag har hundra gånger hellre blöta knän på byxorna för att jag brottats på skoj med hunden i mossan än jag går i finkjol på någon festlig tillställning. Eller nej, det är inte sant. Om jag skulle vara tvungen att gå på festliga tillställningar i finkläder oftare än en gång om året skulle jag bit för bit falla sönder, tappa bort mig själv och famla mig fram i mörker.

Jag var i Paris i somras. Ganska motvilligt for jag dit och när jag landade på flygplatsen Charles de Gaulle en bit utanför, hämtat mitt bagage och hittat till rätt busshållplats rann tårarna hejdlöst nedför mina kinder. Jag hade ingen som helst anledning att vara ledsen, allt hade gått bra, det var inte svårt att hitta och alla människor jag mött hade varit jättetrevliga och hjälpsamma. Det var bara det att det var så mycket människor överallt, betong, asfalt, burliknande väntsalar, dånande ventilationstrummor och en vind som inte alls kändes naturlig. Den drog som en stressad orm genom betongbyggnaden som att den ville försäkra sig om att den verkligen kunde komma ut på andra sidan. Jag var så långt bort från det som är jag att det värkte i bröstet och jag kunde inte komma ihåg hur det var jag tänkte innan jag åkte. Varför, varför, varför gjorde jag det här?!?

Jag klarade de där dagarna jag var där. Till och med ganska bra, tyckte jag själv, men jag minns inte om det var en eller två nätter eller ens om maten smakade bra. Jag var som bedövad. Hatade varenda sekund. Förutom de sekunderna som jag vilade ögonen på något av de träd som faktiskt fanns där.

Det tog lång tid för mig att repa mig efter det. För de flesta ter det sig förmodligen ganska fånigt, men jag har slutat låtsas vara någonting annat än den jag är så det får vara så. Jag blir sjuk av stål och betong. Bokstavligen. Förmodligen var det något jag var tvungen att göra för att till slut inse att det är så det är. Jag ser inte romantiken i att vandra vid Seine, att moffla gifflar på en uteservering och kryssa sig fram mellan de illegala gatuförsäljarna på vägen till Eiffeltornet och sedan bli påmind om risken för terrorattacker då säkerhetskontrollerna är minst lika rigorösa som på flygplatser.

Jag kvävde ett enda långt skrik.

Men jag kom hem igen. Jag förlorade inte mig själv där i virrvarret av färgranna metrolinjer, parfymer på Sephora eller graverade namn på Triumfbågen. Däremot lärde jag mig att det inte är så att jag nog kommer att upptäcka att jag nog kommer att tycka bättre om städer än jag tror att jag gör. Jag lärde mig att jag inte ens behöver försöka lära mig. Det är omöjligt. Jag är inte kompatibel med något annat än skog. Så enkelt. Så skört. Så otroligt befriande.

Här hemma är vinden det enda som river och sliter i mig. Ingen stressad ormliknande vind utan fri och brusande, puffande små sandtromber längs med grusvägarna och krusande små vita gäss även på den pluttiga lilla insjön här borta.

Här får mitt hjärta plats.

4 reaktioner till “Att göra sånt man inte kan

  1. Hi Evelina, good and sensible reflection, only that way you can appreciate what you have…
    life has very strange things, that even, surprise me, and others that I can not understand yet, within what personally, one has to live, be humble and grateful…
    Greetings, fernando.

    Gillad av 1 person

    1. Tack snälla du 😊 Jo, det var kanske inte ett så väldigt glatt inlägg precis, men det kändes ändå som att jag var tvungen att skriva det.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s