Det var fuktigt länge i gräset idag. Allting blev lite grönare och lite mjukare och ännu lite varmare. Fukten håller om och bäddar in. Jag gillar det, men det blir också begränsande. Ska man rida så får man göra det tidiga, tidiga mornar eller sena kvällar och det är ungefär detsamma som med hunden. Om man inte stoppar ner honom i badet förstås. Det gjorde jag idag. Jag stoppade ner mig själv i badet också och dök ner under ytan och sträckte ut hela mig så långt jag kunde. Fast där gick gränsen tyckte Vidar och förvandlades plötsligt från att vara jätterädd för att simma till räddningspatrull och gav sig inte förrän jag vände in med honom mot land. Så nu har jag nya rivmärken efter hans klor. Jag ser ut som att jag varit i slagsmål med honom, fast han mest bara vill vara nära. Gamla och nya blåmärken är lite överallt på min kropp vid det här laget.

Att torka långsamt i skuggan efter badet är hans melodi. Ligga och tugga på bollen eller mumsa på maskrosor, oavsett om de blommar eller bara har en boll av luddiga frön. Det spelar inte så stor roll.

Det är skönt i gräset under träden, det tycker jag också. Det är svårt att gå därifrån.

Fler som tycker att det är härligt i gräset är de här unga tjurarna. Fast de ligger kvar numera när vi går förbi. Vi har blivit ett inslag i deras vardag, något man inte behöver sluta idissla för. Så skönt, då slipper jag få hjärtat i halsgropen…

Undrar vad de tänker på egentligen? Gräs, knott, fullmånen? Om hur oändligt lång sommaren känns eller tiden innan grönbetet? Vem vet… Jag är nöjd så länge de är där de är och jag får vara på en annan gräsmatta och blåsa skorrande pipljud med platta grässtrån mellan tummarna och försöka minnas hur man gjorde trumpetljud med maskrosstjälkarna som när man var liten. Allt medan skuggorna vandra och ljuset leker bland träden.

Regnet kom klockan sex. På en kvart föll temperaturen från 26 till 16 grader och det blev plötsligt så mörkt.

Jag ägnade tiden innan åt att planlöst sopa några gångplattor, flytta runt lite skräp, kasta blickar upp mot himlen och sniffa i luften. Kunde inte det där regnet komma snart, det var på tok för längesedan sist.

När de första dropparna föll mot min hud kunde jag inte hålla mig utan ropade på grannen. ”Nu kommer det!!” När hon avbröt det hon pysslade med log vi brett båda två innan vi hjälptes åt att bära in hennes saker. Jag tror att vi blev lika pirrigt förväntansfulla båda två för när första doften av regnet kom emot oss infann sig inte den vanliga stressen att man skulle skynda sig för att slippa bli blöt. Vi bara stod och drog in djupa andetag och skrattade lite åt Vidar som satt och gjorde samma som vi, lyfte huvudet mot vinden och luktade på regnet.

Jag minns bara en tidigare vår när det inte regnade på en evighet. Det var på gymnasiet och jag och några fler gick ut och dansade med ansiktena vända mot himlen. Det var så befriande.

Nu gick jag in, lutade mig ut genom fönstret en stund innan jag satte på en kopp té. Luften som kommer in är befriande fuktig och full med vårens dofter. Äntligen har världen slutat knastra.

Egentligen önskade jag lite åska också, men det är så mycket som kan bli fel då så det är lika bra om det inte blir något. Men det gör ingenting om det regnar hela natten. Det vore bara bra.

Egentligen var jag för trött för att gå ut och gå igen, men det går inte att låta bli när dofterna som slingrar sig in lockar och drar och inte alls vill låta en vara. Jag gick ut, långsamt och kravlöst och bara var med fötterna rytmiskt mot vägen och ansiktet mot himlen. Där någonstans får jag vingar. Lättheten får det att kittla i magen och bubbla i blodet. Äntligen har luften slutat knastra.

På vägen hem kom kalvarna springande. De tycker att hunden är enormt spännande och själv dör jag litegrann av att de är så söta. Löjligt söta. Om jag ska fortsätta i den här takten så slutar det väl med att jag köper mig en kossa eller två. Fast då får det nog allt bli en fjällko, som jag alltid drömt om. Men jag kan ju inte ha den i trädgården…

Fast de här sötnosarna är nästan i trädgården. Jag ser dem från vardagsrummet om de är i den nedre delen av hagen. Det är också en lyx.

Nu kallar natten och de sista knallrosa stråken på himlen är på väg att tona ut i skogsranden. Dags att sova litegrann.

Vissa saker bara griper tag i en. De har en självklarhet i sig som gör att det bara inte går att stå emot.

Jag uppfylldes av en bok igår. Annars brukar jag läsa böcker, inte uppfyllas av dem. Den här kändes väldigt otippat att jag skulle läsa överhuvudtaget egentligen. Titeln är talande i sig; Löparens hjärta.

Sport, tänkte jag och gäspade. Det är väldigt sällan jag fångas av det. Jag kan beundra alla former av idrottares otroliga förmågor och talanger men det gör ont i mig när de får ont och sorgen, frustrationen och ilskan blir min vid förlust. Eller så förstår jag bara inte idén med viss typ av sport. Jag tappar intresset när saker pågår i en evighet. Åtminstone att titta på det.

Så Löparens hjärta av Markus Torgeby förstod jag inte riktigt varför jag skulle läsa. Men någonting i blicken på mannen på omslagsbilden sade mig att det här inte bara var en bok om löpning, den där blicken sade mig att han har sett så mycket mer än tidtagarur och diagram över sin prestation.

Tonen, rakheten och ärligheten i boken slog an en ton inom mig. Den där av igenkänning. Hur den där killen piskas så hårt av krafter och andras viljor att han till slut flyttar ut i en kåta i skogen och bor där i fyra år för att, som han säger, få ordning på skallen. I boken säger han att det beror på att hans ena fotvalv kollapsat. Jag gissar att det berodde på att hela han kollapsat.

Att ligga mätt, varm och bekymmersfritt i skuggan från träden blev en stor kontrast till Markus slit att behålla fingrar och tår när han förfrusit dem eller de galna träningspassen i Tanzania tillsammans med några av världens bästa långdistanslöpare. Ändå är det som att det är en av mina närmsta vänner som sitter och pratar med mig. Tänker samma tankar som jag, känner samma kli i kroppen som jag av att behöva vara inne när det är bättre utomhus. Skillnaden är att han är sjukt duktig på att springa. Det är inte jag.

Tonen är enkel, lätt och humoristisk även om det är allvarliga saker han skriver om. Det händer mycket i det där hjärtat. Löparens hjärta.

Jag vill inte springa mil efter mil för att återvända till mitt basläger, jag vill gå mil efter mil och ha med mig mitt läger. Men ändå tror jag att det är samma längtan i hjärtat som driver oss, att få röra sig, att få vara ute, att få höra kroppens puls och andning, att få lyssna på livet. Att vara i livet.

Det bästa med alltihop är att han gång på gång säger att det inte behöver vara så komplicerat. Vill du ut och springa så gör det. Du behöver inte en massa utrustning, tidtagarur eller ens en distansmätare. Du behöver ett par skor, byxor och tröja. Titta på långdistanslöparna från Afrika, de har ingenting men är bäst ändå. Jag älskar den filosofin. Man behöver inte en massa krusiduller, det går bra ändå.

Med pulsen och andningen i ett lyckligt hjärta flöt jag fram i en mil idag. Inte så långt kanske, inte så fort heller för den delen, men själen hann med och klådan i kroppen och tänderna försvann.

Det är som att en knut inom mig löstes upp och försvann. Efter att min kropp känts tung och seg i veckor gick det plötsligt lätt att röra sig. Alla tankar om att jag borde skriva mer om träning i bloggen, borde träna mera och visa att jag gör det också försvann. Det finns massor av träningsbloggar och de gör sina bloggar jättebra. Jag är inte en av dem. Jag gör som Markus säger och skriver om det jag tycker är kul, eller i alla fall sånt som jag tänker på. Om någon läser så är det en bonus. Om någon tycker om det jag skriver är det fantastiskt roligt och en ännu större bonus. Det behöver inte vara så krångligt, bara att göra det man tycker om.

Mitt hjärta är lugnt ikväll.

Jag gillar inte gula blommor, sa jag bestämt när jag och en kompis pratade blommor en dag. Hon höll med, hon gillar inte heller gula blommor. Det förvånade mig en aning för jag har aldrig mött på någon som sagt så. När jag tänker efter så brukar nog folk mest prata om vilka blommor de tycker allra bäst om.

Min kompis är trädgårdsintresserad och har massor med grönsaker och en passion för tomater. Jag tycker om att äta grönsaker, att rensa ogräs mellan spirande plantor och pyssla om dem är också trevligt, men att sedan skörda dem….nä där tar det stopp. Jag har ju lagt ner så mycket tid och energi för att de ska trivas så då kan jag ju inte börja skära i dem… Nä, då äter jag lättare någon annans grönsaker.

Blommor däremot. Jag har alltid odlat blommor var jag än har bott. På balkonger, i trädgårdar och vid lägenhetsväggar där jag grävt utan att fråga om lov eftersom jag visste att svaret skulle bli nej. Men aldrig gula blommor. De går bort eftersom jag inte tycker om dem.

Fast jag verkar ha glömt det i år.

När jag gick förbi de här smörbollarna bubblade ett spontant ”åååååååh” upp ur mig och jag stannade så snabbt att Vidar blev förvirrad och tappade bollen.

Plötsligt såg jag en av mammas sommarbuketter för min inre syn. Hur vi åkte ut till en särskild plats där de där bollarna växte i ett hav av blommor på en äng. Mamma plockade koncentrerat medan jag skar upp fingrarna på stjälkarna och när jag väl fått av en stjälk var den alldeles för kort. Surt sög jag bort det värsta blodet och försökte igen. Jag ville ju lära mig att göra lika vackra buketter som mamma!

Jag har inte ofta sett just de där blommorna sedan jag var liten så nu blev det på något sätt ett kliv rakt in i skolavslutningssånger, vita klänningar och myggbett. Bokstavligen, när det gällde myggbetten. De åt friskt på mig medan jag tog några bilder i all hast. Trots myggmedel, som jag aldrig brukar behöva använda annars. De är väl hungrigare i år, myggorna, eller så beror det på att jag har tillräckligt med blod för att kunna dela med mig i år. Efter järndropp och enträget ätande av järntabletter trots jobbiga biverkningar har jag nästan kommit upp i underkant på referensvärdet. Det är toppen. Nu hoppas jag bara på att de röda blodkropparna rättar till sig och slutar vara deformerade också så får myggen en ännu bättre buffé i sommar.

Så medan jag jobbar på att vänja mig vid tanken på att jag numera kanske till och med tycker om gula blommor blir det också lättare för mig att transportera runt syre i kroppen och bli av med slaggprodukter. Bra kombination!

Som de här små sötnosarna till exempel. De växer lite i skymundan och jag såg dem inte först. Inte förrän jag insåg att de gav solstrålar åt skuggan. Så vackert.

Tror inte att det finns någon som inte har en åsikt om eller en känsla kring maskrosor. Förmodligen lika många som det finns människor. Jag gillar maskrosor. De är kaxiga och gör inte som de blir tillsagda, finns överallt och ingenstans och ger inte vika för någon typ av bekämpning. De kanske inte överlever för stunden, men de kommer alltid tillbaka. Dessutom sprider de sina små fantastiska fallskärmsfrön långt, långt i vinden. Jo, maskrosor är skitfräna. Det dröjer kanske ännu ett tag tills jag säger att jag älskar gula blommor lika mycket som mina favoriter, men jag tycker definitivt mycket bättre om dem.

För ett par veckor sedan satt jag och pratade med några killar som beskrev känslan av att simma på djupt vatten. Någon började lite försiktigt med att han inte alls var bekväm med att inte kunna se vad som fanns under ytan. Det var som att trycka på en knapp, de andra föll in med klara rysningar och så småningom bröt alla ut i skratt när möjliga tåätande gäddor hade förvandlats till blodtörstande krokodiler av T. Rex-storlek. Alla var rörande överens om att under ytan finns det ännu ej identifierade monster och det är ofantligt otäckt att simma mitt ibland dem.

Jag blev så förvånad.

Själv älskar jag att vada ut vattnet som först är honungsgult och sedan sirapsvarmt för att mörkna allt mer och sedan sjunka ner i det sammetssvarta stora vattnet. Att simma under ytan och lyssna på de förvrängda ljuden och inte se annat än det som är alldeles runt min kropp är som att titta ut i rymden fast att på samma gång befinna sig mitt i den. Att vara där inga människor är och låna en annan värld för en stund.

Ännu bättre då att göra det på natten. En ljum sensommarnatt och spegelblankt vatten som stilla viskar i strandkanten. Det finns inte någon bättre känsla än att få dyka ner i det. Djupt, tills lungorna spränger och sedan låta sig lyftas tillbaka upp till ytan igen av kroppens flytkraft.

Nä, där jag simmar finns inga urtidsmonster. Där finns sammet i olika nyanser och honungsljus i vattenbrynet. Om nätterna leker månen bland krusningar på ytan och väcker sländorna som somnat på vasstråna. I djupa vattnet finns stillhet och ro, en rymd större än universum och en sammetslen famn.

Minns inte vem av mina vänner som införde ordet ”tvångsgos” i mitt vokabulär, men det är väldigt användbart. I alla fall på Vidar. Han är otroligt generös med sina egna pussar i tid och otid, men han förstår inte alls poängen med att jag ibland vill pussa honom tillbaka. Så lite tvång får han allt stå ut med, haha.

Idag fick jag för mig att jag minsann skulle trötta ut min lilla fluffboll så att han kunde få bli lite nöjd för en gångs skull. Vi for ned till sjön och jag kastade pinne ut i vattnet oavbrutet i två timmar. Ledsnade sedan totalt på eländet och hoppades lite på att han kanske skulle säcka ihop när vi kom hem. Själv tyckte han att den två meter långa grenen på gräsmattan inte fått tillräckligt med stryk för dagen och gick loss på den med liv och lust. Det var jag som lite resignerat insåg att det nog skulle krävas ett par timmar till av hög aktivitet för att han skulle lugna sig…

Som väl är tycker han lika mycket om att bara vara ute och vara också så han misstyckte inte när han fick underhålla sig själv medan jag satt och tittade på och filosoferade om livet i största allmänhet.

När man kanske borde höja blicken och suga åt sig av allt det vackra som händer i naturen just nu vänder jag istället ned den och sätter mig gärna på en sten eller mitt i gräset och tittar på det som är närmast. Det är så skönt och fridfullt att låta tankarna vandra utan plan eller begränsningar. Fundera över då, nu och i morgon. Eller på böckerna jag just nu läser. För så klart har jag svårt att läsa bara en i taget. Det har jag alltid haft.

På samma gång ser man andra saker som man inte skulle ha gjort om man stått och spanat mot horisonten. De små gröna skalbaggarna till exempel som envist klättrar omkring överallt på en om man sitter en stund. Eller skuggspelet som solen leker fram mellan lövade grenar.

Det är fint att sitta och låta tankarna hinna ikapp, själen få ro och tiden falla på plats.

Svalorna har kommit nu. De lekte i luften omkring oss och jag förundrades över hur lätt och motståndslöst det såg ut när de virvlade omkring.

Jag tror att jag sitter en stund till.

Snart är det juni. Den där tiden då allting litegrann står stilla och håller andan ett tag. Efter att naturen nästan slagit knut på sig själv med sina kaskader av färger, blommor och fågelsång i en rasande fart darrar hon mitt i ett steg och vänder sig sedan om, sansar sig och saktar ner. Mitt i hennes prakt börjar älvorna dansa, småknytten rassla bland stubbar och stenar och spindlarna väva daggvåtsskimrande nät i månskenet. Jag har börjat längta.

De där stilla nätterna som fortfarande är så ljusa att man länge, länge kan se fladdermössen pila över vattenytan innan de smälter in i allt det grå. Storlommen som ensamt låter sitt lockrop eka över sjön och den mjuka doften av solvarma barr som sveper förbi i en lätt smekning. Jo, jag tror att jag längtar lite.

Vissa dofter glömmer man aldrig. Den där varma, lite kryddiga och tusenårigt skogsmjuka kommer aldrig att lämna min hud. Den vävde sig in i mig och viskar långsamt om varma toner som bär genom natten. Jo, jag tror att jag längtar lite.

Som en liten förgätmigej, vilket namn….förgät mig ej…lever minnet lika starkt som spindelns daggvåta nät. De där nätterna, de bor i mitt blod, sjunger i mina ådror och dansar i min själ. Jag tror att jag längtar. Alldeles för mycket.

Jag är en av dem som får huvudvärk ibland. Inte sån huvudvärk som gör att man blir på lite dåligt humör utan en som gör att om jag flyttar ögonen för fort eller glömmer att röra mig långsamt så kräks jag av smärtan. Ibland kräks jag ändå förstås, men för det mesta klarar jag att hålla mig inom gränserna. Det bästa att göra de där dagarna, för magiskt nog är de alltid tre, är att ligga ner och sova så mycket som möjligt. Så jag sover. Tills jag blir så rastlös att jag försöker göra något annat.

Ibland försöker jag att göra det lilla yogaprogrammet som min yogalärare satte ihop åt mig. Det tycker Vidar är oerhört roligt och han deltar med liv och lust varje gång.

För hans del spelar det inte så stor roll vad det är man gör bara han får vara med. Fast han är fortfarande lite trött efter sin lilla utflykt i helgen så han somnar ungefär lika lätt som jag.

Det är fint att ha djuren hos sig när man är lite hängig. De ger så mycket värme att jag blir alldeles mjuk. Det hjälper dessutom bättre än någon endaste värktablett i hela världen. Värktabletter funkar nämligen inte på mig. I alla fall inte de jag har testat. Huskurer funkar inte heller. Det enda som funkar är kärlek och tålamod. Så jag övar på det.

Ibland varvar jag med att sitta på trappen en stund. Det gör djuren glada. Själv måste jag sova en stund till efter det.

Det är i alla fall därför som det är lite tyst här i bloggen. Men jag hoppas att du har haft en fin helg och första dag på veckan!

De kyliga nätterna väver stråk av kvardröjande frostiga smekningar tidiga mornar. Jag låg djupt under täcket när jag långsamt vaknade till av solen som letade sig in genom springor i min persienn. Katten kom ivrigt spinnande och lade sig och värmde mitt bröst och mage, precis som han brukar, men idag somnade jag om när värmen från hans lilla kropp spred sig över till min.

Jag cyklade ner till stranden lite senare. Inte den dit alla andra går, utan en annan som färre känner till. Den växer fram mer och mer för varje dag nu när vattnet drar sig tillbaka. Snart är sanden så torr att det går att ligga på ett badlakan utan att bli fuktig.

Det känns så lyxigt att kunna vara alldeles ensam på en bit strand. Ibland kommer det visserligen andra, som idag när det kom ett par med en hund, men de tyckte kanske att stranden var för liten för de gick ännu en liten bit bort trots att jag sa att det fanns gott om plats för oss allihop.

Det känns nästan overkligt att isen sträckte sig ända upp till träden i vintras och att vågorna lekte bland stenarna tills för inte alls så länge sedan. Ändå är det inte alls ovanligt.

Vidar är iväg hos kompisar idag. Det känns märkligt att inte planera för promenad och lek. Helt spontant kunde jag följa med en kompis för att handla matvaror i stan. Det är mycket billigare där, så det är bra att kunna passa på även om det innebär att man får trängas med betydligt fler människor än på den lilla stranden.

Jag hade många fler planer på vad jag skulle passa på att göra när jag nu var utan hund en hel dag och inte ska hämta honom förrän i morgon, men plötsligt var det kväll och solen sken så fint på yttertrappen så då går det ju inte att låta bli att bara vara där en stund.

Katten vill inte heller vara inne nu när det är så varmt och skönt. Inte vill han vara ensam heller så när jag är på trappen eller på gräsmattan så är han strax intill.

Ena stunden tvättar han sig och i den andra rullar han sig så att pälsen blir allseles full av diverse frön, gamla löv och annat som han ogenerat släpar med sig in där han ruskar av sig på mattan. Sedan går han ut igen.

Många gånger har jag funderat på vad det är som driver mig ut genom dörrar på alla byggnader jag egentligen borde stanna kvar i. Som när jag var sex år och bestämde mig för att gå hem från Lekis. Utan att säga ett ljud gick jag ut i kapprummet och satte på mig skorna. Dessvärre fanns där vaksamma ”fröknar” som man kallade dem då och jag vallades milt men bestämt tillbaka in bland de andra barnen. Jag fann mig så gott jag kunde i att vara i skolan under åren som följde men på gymnasiet ville min svenskalärare veta varför jag inte gjort läxan och jag sa som det var, det hade snöat dagen innan och jag var bara tvungen att vara ute och åka pulka. Det hade inte gått bra annars. Livet. Eller nåt. Jag fick högsta betyg ändå så det gjorde kanske ingenting att jag åkte pulka istället, eller så var det kanske för att jag talade sanning.

Jag har aldrig kommit fram till varför det är så oemotståndligt, det där att vara utomhus. Men det är där jag är.

Mamma kom förbi häromdagen. Just då var jag inne och hon undrade lite över hur det kom sig att jag inte var ute i det fina vädret. Hon visste inte att jag redan då varit ute i fem timmar den dagen och skulle vara ute minst en till. Jag blev lite full i skratt. Min mamma är också ute väldigt ofta. Det kanske kommer därifrån…

Om jag får drömma fritt och utan gränser så finns det ett ställe som mitt hjärta blivit förälskat i. Det är så vackert där att det gör ont i hela kroppen. Det är inte till salu och jag vet knappt vem som äger det, men när jag går förbi så saktar jag stegen och tittar lite extra åt det hållet.

Det är ett gammalt torp. Jag är inte säker på om det är ett soldattorp, men chansen är stor för det finns det flera här omkring.

Ladugården är liten, men ser inbjudande ut på något sätt, som att det fortfarande finns ett par kossor där inne och kanske rentav en häst. En go och mjuk Brunte som eftertänksamt mumsar på en hötapp efter dagens jobb i skog och mark.

Dessutom finns det en hel häck av syrén. Underbart juvligt doftande och tillsammans med doften av nyklippt gräs i solvarma kvällningen bultar hjärtat lite extra. Jo, här skulle jag så gärna vilja bo!

Tänk att få vakna till den här utsikten om mornarna… Det är nästan så att jag skulle börja prenumerera på en tidning bara för att få gå till postlådan och titta på allt vackert innan frukost. Vilken fin start på dagen!

Ser det inte lite ut som att Vidar trivs också? Fastän att jag tvingar honom att ligga i skuggan och vänta på mig medan jag tar bilder…

Jo, jag drömmer om att få bo i det fina lilla torpet och det bästa med att drömma är att det bara finns bra saker i de där drömmarna. Mysiga frukostar med massor av té och goda havrekakor, choklad och bästa vännerna. I timmar… Därefter en tur med hästar och hundar i skogen, lunch i en glänta innan man vänder tillbaka till en värmande stund framför brasan i öppna spisen, mera té och mycket skratt.

Det är en fin dröm. Jag tror att jag drömmer den en stund till.