Älskar. Älskar inte

Jag gillar inte gula blommor, sa jag bestämt när jag och en kompis pratade blommor en dag. Hon höll med, hon gillar inte heller gula blommor. Det förvånade mig en aning för jag har aldrig mött på någon som sagt så. När jag tänker efter så brukar nog folk mest prata om vilka blommor de tycker allra bäst om.

Min kompis är trädgårdsintresserad och har massor med grönsaker och en passion för tomater. Jag tycker om att äta grönsaker, att rensa ogräs mellan spirande plantor och pyssla om dem är också trevligt, men att sedan skörda dem….nä där tar det stopp. Jag har ju lagt ner så mycket tid och energi för att de ska trivas så då kan jag ju inte börja skära i dem… Nä, då äter jag lättare någon annans grönsaker.

Blommor däremot. Jag har alltid odlat blommor var jag än har bott. På balkonger, i trädgårdar och vid lägenhetsväggar där jag grävt utan att fråga om lov eftersom jag visste att svaret skulle bli nej. Men aldrig gula blommor. De går bort eftersom jag inte tycker om dem.

Fast jag verkar ha glömt det i år.

När jag gick förbi de här smörbollarna bubblade ett spontant ”åååååååh” upp ur mig och jag stannade så snabbt att Vidar blev förvirrad och tappade bollen.

Plötsligt såg jag en av mammas sommarbuketter för min inre syn. Hur vi åkte ut till en särskild plats där de där bollarna växte i ett hav av blommor på en äng. Mamma plockade koncentrerat medan jag skar upp fingrarna på stjälkarna och när jag väl fått av en stjälk var den alldeles för kort. Surt sög jag bort det värsta blodet och försökte igen. Jag ville ju lära mig att göra lika vackra buketter som mamma!

Jag har inte ofta sett just de där blommorna sedan jag var liten så nu blev det på något sätt ett kliv rakt in i skolavslutningssånger, vita klänningar och myggbett. Bokstavligen, när det gällde myggbetten. De åt friskt på mig medan jag tog några bilder i all hast. Trots myggmedel, som jag aldrig brukar behöva använda annars. De är väl hungrigare i år, myggorna, eller så beror det på att jag har tillräckligt med blod för att kunna dela med mig i år. Efter järndropp och enträget ätande av järntabletter trots jobbiga biverkningar har jag nästan kommit upp i underkant på referensvärdet. Det är toppen. Nu hoppas jag bara på att de röda blodkropparna rättar till sig och slutar vara deformerade också så får myggen en ännu bättre buffé i sommar.

Så medan jag jobbar på att vänja mig vid tanken på att jag numera kanske till och med tycker om gula blommor blir det också lättare för mig att transportera runt syre i kroppen och bli av med slaggprodukter. Bra kombination!

Som de här små sötnosarna till exempel. De växer lite i skymundan och jag såg dem inte först. Inte förrän jag insåg att de gav solstrålar åt skuggan. Så vackert.

Tror inte att det finns någon som inte har en åsikt om eller en känsla kring maskrosor. Förmodligen lika många som det finns människor. Jag gillar maskrosor. De är kaxiga och gör inte som de blir tillsagda, finns överallt och ingenstans och ger inte vika för någon typ av bekämpning. De kanske inte överlever för stunden, men de kommer alltid tillbaka. Dessutom sprider de sina små fantastiska fallskärmsfrön långt, långt i vinden. Jo, maskrosor är skitfräna. Det dröjer kanske ännu ett tag tills jag säger att jag älskar gula blommor lika mycket som mina favoriter, men jag tycker definitivt mycket bättre om dem.