Inne i hjärtat

Vissa saker bara griper tag i en. De har en självklarhet i sig som gör att det bara inte går att stå emot.

Jag uppfylldes av en bok igår. Annars brukar jag läsa böcker, inte uppfyllas av dem. Den här kändes väldigt otippat att jag skulle läsa överhuvudtaget egentligen. Titeln är talande i sig; Löparens hjärta.

Sport, tänkte jag och gäspade. Det är väldigt sällan jag fångas av det. Jag kan beundra alla former av idrottares otroliga förmågor och talanger men det gör ont i mig när de får ont och sorgen, frustrationen och ilskan blir min vid förlust. Eller så förstår jag bara inte idén med viss typ av sport. Jag tappar intresset när saker pågår i en evighet. Åtminstone att titta på det.

Löparens hjärta av Markus Torgeby förstod jag inte riktigt varför jag skulle läsa. Men någonting i blicken på mannen på omslagsbilden sade mig att det här inte bara var en bok om löpning, den där blicken sade mig att han har sett så mycket mer än tidtagarur och diagram över sin prestation.

Tonen, rakheten och ärligheten i boken slog an en ton inom mig. Den där av igenkänning. Hur den där killen piskas så hårt av krafter och andras viljor att han till slut flyttar ut i en kåta i skogen och bor där i fyra år för att, som han säger, få ordning på skallen. I boken säger han att det beror på att hans ena fotvalv kollapsat. Jag gissar att det berodde på att hela han kollapsat.

Att ligga mätt, varm och bekymmersfritt i skuggan från träden blev en stor kontrast till Markus slit att behålla fingrar och tår när han förfrusit dem eller de galna träningspassen i Tanzania tillsammans med några av världens bästa långdistanslöpare. Ändå är det som att det är en av mina närmsta vänner som sitter och pratar med mig. Tänker samma tankar som jag, känner samma kli i kroppen som jag av att behöva vara inne när det är bättre utomhus. Skillnaden är att han är sjukt duktig på att springa. Det är inte jag.

Tonen är enkel, lätt och humoristisk även om det är allvarliga saker han skriver om. Det händer mycket i det där hjärtat. Löparens hjärta.

Jag vill inte springa mil efter mil för att återvända till mitt basläger, jag vill gå mil efter mil och ha med mig mitt läger. Men ändå tror jag att det är samma längtan i hjärtat som driver oss, att få röra sig, att få vara ute, att få höra kroppens puls och andning, att få lyssna på livet. Att vara i livet.

Det bästa med alltihop är att han gång på gång säger att det inte behöver vara så komplicerat. Vill du ut och springa så gör det. Du behöver inte en massa utrustning, tidtagarur eller ens en distansmätare. Du behöver ett par skor, byxor och tröja. Titta på långdistanslöparna från Afrika, de har ingenting men är bäst ändå. Jag älskar den filosofin. Man behöver inte en massa krusiduller, det går bra ändå.

Med pulsen och andningen i ett lyckligt hjärta flöt jag fram i en mil idag. Inte så långt kanske, inte så fort heller för den delen, men själen hann med och klådan i kroppen och tänderna försvann.

Det är som att en knut inom mig löstes upp och försvann. Efter att min kropp känts tung och seg i veckor gick det plötsligt lätt att röra sig. Alla tankar om att jag borde skriva mer om träning i bloggen, borde träna mera och visa att jag gör det också försvann. Det finns massor av träningsbloggar och de gör sina bloggar jättebra. Jag är inte en av dem. Jag gör som Markus säger och skriver om det jag tycker är kul, eller i alla fall sånt som jag tänker på. Om någon läser så är det en bonus. Om någon tycker om det jag skriver är det fantastiskt roligt och en ännu större bonus. Det behöver inte vara så krångligt, bara att göra det man tycker om.

Mitt hjärta är lugnt ikväll.

2 reaktioner till “Inne i hjärtat

  1. hello Evelina, the important thing is to do what your heart tells you, unfortunately most people, society today, take everything to the head, a kind of competition of achievements, denatured, inharmonic and stupid of whom It’s better and blah, blah…

    a poet that I like said: ”what goes into the head, from the head goes away, what enters the heart stays and does not go away anymore”.

    When you learn to live in that balance, life becomes more natural and true. Once, aproposito of this topic, I was for a time attending a gym, in order to distract and oxygenate, we would say, therapeutically, and I am surprised to see and meet people who really scratch the coconut with this, reaching situations of risk to his personal health, injuries, hedonism that borders on the ridiculous, etc…

    really this is not for me, I said to myself, unfortunately I discontinued the exercises, besides I liked to jog like a kind of therapy, well, There will be time to resume it..

    what I try to say and learn, do what you personally like, respecting the limits you have, not over demanding, enjoying and feeling alive with what you are doing, now if it is in a pleasant environment, (like where you live) better yet.

    without complications, do what you like, with a calm heart.
    I fell in love with that photograph of the road between trees.

    Have a good start to the week.
    a hug from a distance, fernando.

    Gillad av 1 person

    1. I find it easy to slip away from the path of my heart so it was a wonderful reminder to read that book and somehow it comforted me that other people struggle with the same things as I do even though its not an easy struggle. I do not wish anyone to live with that kind of feeling or yearning in their hearts.

      I really love to walk there, where I took the picture. It’s like walking in a fairy tale. The only thing I could wish for is that it would go on for miles and miles…

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s