I gräset

Det var fuktigt länge i gräset idag. Allting blev lite grönare och lite mjukare och ännu lite varmare. Fukten håller om och bäddar in. Jag gillar det, men det blir också begränsande. Ska man rida så får man göra det tidiga, tidiga mornar eller sena kvällar och det är ungefär detsamma som med hunden. Om man inte stoppar ner honom i badet förstås. Det gjorde jag idag. Jag stoppade ner mig själv i badet också och dök ner under ytan och sträckte ut hela mig så långt jag kunde. Fast där gick gränsen tyckte Vidar och förvandlades plötsligt från att vara jätterädd för att simma till räddningspatrull och gav sig inte förrän jag vände in med honom mot land. Så nu har jag nya rivmärken efter hans klor. Jag ser ut som att jag varit i slagsmål med honom, fast han mest bara vill vara nära. Gamla och nya blåmärken är lite överallt på min kropp vid det här laget.

Att torka långsamt i skuggan efter badet är hans melodi. Ligga och tugga på bollen eller mumsa på maskrosor, oavsett om de blommar eller bara har en boll av luddiga frön. Det spelar inte så stor roll.

Det är skönt i gräset under träden, det tycker jag också. Det är svårt att gå därifrån.

Fler som tycker att det är härligt i gräset är de här unga tjurarna. Fast de ligger kvar numera när vi går förbi. Vi har blivit ett inslag i deras vardag, något man inte behöver sluta idissla för. Så skönt, då slipper jag få hjärtat i halsgropen…

Undrar vad de tänker på egentligen? Gräs, knott, fullmånen? Om hur oändligt lång sommaren känns eller tiden innan grönbetet? Vem vet… Jag är nöjd så länge de är där de är och jag får vara på en annan gräsmatta och blåsa skorrande pipljud med platta grässtrån mellan tummarna och försöka minnas hur man gjorde trumpetljud med maskrosstjälkarna som när man var liten. Allt medan skuggorna vandra och ljuset leker bland träden.