Utomhus

De kyliga nätterna väver stråk av kvardröjande frostiga smekningar tidiga mornar. Jag låg djupt under täcket när jag långsamt vaknade till av solen som letade sig in genom springor i min persienn. Katten kom ivrigt spinnande och lade sig och värmde mitt bröst och mage, precis som han brukar, men idag somnade jag om när värmen från hans lilla kropp spred sig över till min.

Jag cyklade ner till stranden lite senare. Inte den dit alla andra går, utan en annan som färre känner till. Den växer fram mer och mer för varje dag nu när vattnet drar sig tillbaka. Snart är sanden så torr att det går att ligga på ett badlakan utan att bli fuktig.

Det känns så lyxigt att kunna vara alldeles ensam på en bit strand. Ibland kommer det visserligen andra, som idag när det kom ett par med en hund, men de tyckte kanske att stranden var för liten för de gick ännu en liten bit bort trots att jag sa att det fanns gott om plats för oss allihop.

Det känns nästan overkligt att isen sträckte sig ända upp till träden i vintras och att vågorna lekte bland stenarna tills för inte alls så länge sedan. Ändå är det inte alls ovanligt.

Vidar är iväg hos kompisar idag. Det känns märkligt att inte planera för promenad och lek. Helt spontant kunde jag följa med en kompis för att handla matvaror i stan. Det är mycket billigare där, så det är bra att kunna passa på även om det innebär att man får trängas med betydligt fler människor än på den lilla stranden.

Jag hade många fler planer på vad jag skulle passa på att göra när jag nu var utan hund en hel dag och inte ska hämta honom förrän i morgon, men plötsligt var det kväll och solen sken så fint på yttertrappen så då går det ju inte att låta bli att bara vara där en stund.

Katten vill inte heller vara inne nu när det är så varmt och skönt. Inte vill han vara ensam heller så när jag är på trappen eller på gräsmattan så är han strax intill.

Ena stunden tvättar han sig och i den andra rullar han sig så att pälsen blir allseles full av diverse frön, gamla löv och annat som han ogenerat släpar med sig in där han ruskar av sig på mattan. Sedan går han ut igen.

Många gånger har jag funderat på vad det är som driver mig ut genom dörrar på alla byggnader jag egentligen borde stanna kvar i. Som när jag var sex år och bestämde mig för att gå hem från Lekis. Utan att säga ett ljud gick jag ut i kapprummet och satte på mig skorna. Dessvärre fanns där vaksamma ”fröknar” som man kallade dem då och jag vallades milt men bestämt tillbaka in bland de andra barnen. Jag fann mig så gott jag kunde i att vara i skolan under åren som följde men på gymnasiet ville min svenskalärare veta varför jag inte gjort läxan och jag sa som det var, det hade snöat dagen innan och jag var bara tvungen att vara ute och åka pulka. Det hade inte gått bra annars. Livet. Eller nåt. Jag fick högsta betyg ändå så det gjorde kanske ingenting att jag åkte pulka istället, eller så var det kanske för att jag talade sanning.

Jag har aldrig kommit fram till varför det är så oemotståndligt, det där att vara utomhus. Men det är där jag är.

Mamma kom förbi häromdagen. Just då var jag inne och hon undrade lite över hur det kom sig att jag inte var ute i det fina vädret. Hon visste inte att jag redan då varit ute i fem timmar den dagen och skulle vara ute minst en till. Jag blev lite full i skratt. Min mamma är också ute väldigt ofta. Det kanske kommer därifrån…