Att gå kvällspromenad i Åre är inte som att gå kvällspromenad hemma. Här är det lampor och ljussken överallt. I backarna tuffar pistmaskinerna enträget upp och ner och billyktornas ljus far då och då förbi i lugn takt. Det är faktiskt ganska trevligt.

Här ser man var man sätter fötterna någonstans och i gatlampornas sken kan man jaga snöflingor.

Det går lättare att fylla lungorna med luft, låta ögonen vila i horisonten och känna vinterns brus virvla i ådrorna. Nu, såhär efter en vecka går det också lättare att gå, även om jag har långt kvar till att vara en av dem som orkar springa. Imponerande att de orkar!

Jag var här ett par gånger för väldigt många år sedan, men ändå inte riktigt här ändå. Inte alls på samma sätt.

Det som hände nu var att jag togs ut ur en livssituation och blev satt på paus en stund. En vinterpaus. Jag har inte jagat efter någonting, inte tid i backen, inte den häftigaste upplevelsen, inte godaste maten och definitivt inte bästa parkeringsplatsen, men ändå har hela veckan varit obeskrivligt fylld till bredden av upplevelser, härliga möten och skratt. Jag har blivit serverad upplevelser som tagit andan ur mig, stärkt mig och störtat tvivel så långt ner i underjorden det går att komma och jag kommer att bära med mig allt detta för resten av mitt liv.

Ibland drabbas jag av en känsla av att jag ska göra sådant som jag tror förväntas av en turist när jag är på nya platser. Alltså tog jag bilen ner till centrum och gick till torget, hjärtat av Åre. Väl där gick jag in och kikade i affärer, butiker och läste menyer utanför restauranger, som lockar med ännu mer exotisk mat än restaurangen bredvid. Men efter att ha skämtat med personalen på kaféet som tillåter att man tar med sig hundar in (min hade aldrig fått plats, det var så trångt att jag fick andnöd) gav jag upp och gick tillbaka till bilen.

Vidar väntade alldeles överlycklig i bilen och jag tänkte att jag lika gärna kunde gå med honom där vi var som någon annanstans. Det är fantastiskt roligt med nya platser, enligt honom, fastän att det egentligen inte spelar så stor roll om det är 500 meter vi åkt och inte 80 mil. Men det är som att hans glädje smittar av sig på människorna vi möter. De ler brett, stannar och pratar, klappar och klappar och ställer tusen frågor. Jag är inte van vid det, jag traskar ju för det mesta helt ensam ute i skogen, men det är faktiskt riktigt roligt. Fast roligast av allt var ändå att träffa kvinnan med butiken för hundutrustning och som jag hittade av en slump någon kilometer innan vägens ände. Hon stannade tillsammans med sin syster och växlade några ord, frågade hur det fungerade med sockarna jag köpte till Vidar och önskade oss lycka till.

Det var så skönt att slippa göra typiskt turistiga saker och göra sånt som fyller mig med glädje. Njuta av att gå, vara med min hund och träffa trevliga människor. Min föreställning om att fjällets folk är tysta och allvarsamma visade sig vara helt fel. Tvärtom har de varit väldigt vänliga, pratsamma och hjälpsamma i alla situationer.

Min vecka här har kommit till sitt slut. Jag har försökt att summera den under dagen som gått, men har bara kommit fram till att jag inte är klar här än. Jag längtar redan tillbaka.

Jag längtar efter det karga, ljuden från allting under den hektiska dagen och tystnaden som kommer om kvällen. Jag längtar efter att se ljusets skiftningar i solnedgången, vindens lek med molnen över bergen och de ensamma snöflingornas dans i en helt stilla morgon med 20 minusgrader. Jag längtar redan tillbaka.

Jag har lärt mig så mycket om mig själv på den här resan. Lärt mig mer än jag trodde att man kunde pressa in i en ynka vecka och så mycket om andra människor. Det är med en ödmjuk tacksamhet i kroppen som jag ställer in mig på att köra hem igen. Som väl är kommer jag att ha världens gladaste hund med mig på resan.

Hjärtat mitt reagerade snabbare än resten av mig och slog några kullerbyttor av hänförelse vid första åsynen av isen vid vattenfallet. Det här var betydligt större, mäktigare och fullständigt obeskrivligt vackert i all sin vilda kraft att jag nästan försökte hejda mig i min längtan att gå fram så långt det gick på kanten i ett försök att dra ut på känslan ännu lite till.

Dånet från vattnet och fukten från det ständiga diset fick allting annat att kännas futtigt. Kylan värkte i ansiktet och den obarmhärtiga kraften i vattnet gjorde mig mjuk i själen av påminnelsen om min egen litenhet. Ett felsteg där ute på kanten och jag skulle lätt halka ner i vattenmassorna. Eller min energiska och lite klumpiga hund. Men märkligt nog var det som att han förstod att det var viktigt att ta det lugnt, han stillade sig och väntade tills jag var klar.

När jag stod där och bara tog in allting med alla sinnen slog det mig att min vanliga yrsel vid forsande vatten inte kom, jag tappade inte balansen en enda gång och det mäktiga dånet stressade mig inte heller. Det var bara så grymt häftigt att jag ville vara kvar länge, länge… Men tjugo minusgrader och ordentligt hög luftfuktighet skulle strax börja kyla ner Vidar alldeles för mycket så vi satte oss i rörelse igen.

Dagen var fortfarande solig och rent magiskt vacker. Att forsen klädde träden i rimfrost bidrog till den sagolika stämningen och även denna dagen hade vi tur nog att vara nästan helt själva. Bara en liten familj stannade en kort stund för att se på fallet. I deras ansiktsuttryck såg jag samma hänförelse som jag själv upplevde.

Ibland är det som att det blir lite för mycket att ta in på en och samma gång så när vi gått tillbaka den lilla stigen till parkeringen kände jag mig inte klar, jag ville se allting en gång till. Även om jag förhoppningsvis kommer att komma tillbaka en annan gång så kommer det inte att vara precis som i just den stunden då vi var där första gången. Allra första gången jag hörde, såg och kände allt. Så vi vände tillbaka.

Vidar var såklart lyckligare än vanligt och passade på att rusa av sig den värst uppdämda energin, även om musklerna var lite sega efter den förra dagen som varit full av spring i branta backar i snön.

Jag blev inte besviken på den andra rundan heller. Kanske att jag var en anings mer sansad, men känslan från Tännforsen kommer inte att rinna ur mig i första taget. Jag är betagen av naturen här omkring.

På vägen tillbaka såg jag spåren av en flock renar som korsat vägen och om jag har riktig tur så kanske jag får se några av de vackra djuren också, innan jag far hemåt. Jag älskar renar. De är otroliga på många vis, men också så otroligt söta. Det hade inneburit full pott för min del. Full pott av lycka och äventyr.

Jag drar trött handen över ansiktet och vänder huvudet mot soffryggen medan jag gäspar stort. Då smyger en doft av solkysst hud och vinterfjäll sig fram och jag ler mjukt. Det är den bästa doften, vinter, sol, vind och tusen sjöars doft i håret och som en smekning över kroppen. Det är så jag vill vara. Inte i naturen, men ett med den. Vara i den, dofta som den och känna den ända in i märgen.

Här är allting mer på riktigt, väldigt definitivt. Varnas man för dåligt väglag och uppmanas att om möjligt välja en annan väg så är det inte två gupp och 50 meter enfiligt det varnas för, så som hemma, utan det är en väg utan ytskikt i mil efter mil. Värsta skiten att köra i. Är det varning för kurvig väg en bit framöver så gäller det att sakta ner ordentligt för då är det inte bara kurvigt, det kröker ordentligt och gärna där det är brant utöver det vanliga dessutom. Ett misstag där och det är lätt att hamna i diket eller en strömmande å.

Så som ån jag passerade på vägen till Njarka sameby idag. Där var det så gott om varningsskyltar vid den lilla bron att jag övervägde att backa tillbaka den en och en halv kilometern jag kört för att komma dit jag var. Men det är inte heller lätt när det är snö och bara ett par hjulspår att sikta på så jag skumpade över bäst det gick.

Själva byn kunde jag lika gärna ha varit utan, men vägen dit var sagolikt vacker och när vinden började leka fram små tromber av snö som virvlade fram över fälten var jag tvungen att stanna och gå ur bilen en stund. Kalfjällen en bra bit längre bort skvallrade om att en mycket starkare vind var på väg och de pastellrosa och blå färgerna som plötsligt uppstod gav mig en hint om att det inte skulle dröja länge innan solen gick i moln. Jag var hänförd, bortom all vett och sans sveper fjällen mig med sig och trollbinder mig med sin skönhet. Nu minns jag varför jag alltid gråter som ett barn när jag måste lämna dem.

Det här är ändå första gången som jag åker till fjällen utan att spendera så mycket tid som möjligt med att åka skidor och att upptäcka fjällvärlden på det här viset är mycket roligare än jag kunnat ana. Förut trodde jag att snabbast i backen vann, ju galnare desto bättre, men nu är det en annan spontanitet som vinner. Samebyn var ett sådant infall och efter ett tag började jag snegla åt bensinmätaren men konstaterade att det förmodligen skulle bli jag som ledsnade långt innan det skulle bli fara med för lite bensin. Visserligen går det inte att vända hursomhelst, men förvånansvärt ofta dyker det upp hus.

Precis som i den andra lilla byn jag passerade, där det finns en kvinna som syr dragutrustning för hundar. Hon blev väldigt förtjust i Vidar när jag tog med honom in för att prova sockor åt honom. Hennes egen hund blev dock inte lika förtjust och drog upp överläppen långt över de små vita tänderna för att visa sitt missnöje. Det där var hennes palats som Vidar gjorde intrång på och han borde lära sig att veta hut!

Jag fick ovärderliga tips och råd och det visade sig att hon var vän med den som säljer tomter i Ottsjö, byn jag besökte igår.

Då var det ett flertal som var där med sina segelflyg och jag stod länge och tittade.

Det var lite som en blandning mellan att se en gammal krigsfilm som utspelar sig under andra världskriget och att minnas när jag själv var uppe och flög. När planet som drar upp en väl försvinner är också ett sånt där ögonblick som jag uppfylls av fullständig närvaro. Loopen var spännande, men det ser betydligt häftigare ut från marken än vad det känns att göra den.

Jag får fundera över tomterna där i Ottsjö. Nu vet jag att människorna där är otroligt trevliga. Även personalen i mataffären. För hur det än är så spelar det inte så stor roll om det är aldrig så vackert där man bor om inte människorna där tycker om en så blir det slitsamt i vardagen. Men nu vet jag att här är det både lätt att få kontakt och att människorna både är trevliga och hjälpsamma. Vem vet, det kanske finns plats för en liten stuga där någonstans i framtiden?

Nu viner vinden ännu starkare kring hus och fjäll, de blå tonerna har gett efter för mörkret och ljusen från Åre by glimrar svagt längre ner i dalen. Det blir nog en snabb liten promenad innan det är dags att sova. Vem vet vilka äventyr som väntar i morgon?

Efter den fantastiska solnedgången igår kväll och med den sköra nymånen blekt hängande över fjällen och ljusen nere i byn hade jag en stor förhoppning om att vakna till en strålande solskensdag.

När jag slog upp mina blå strax efter gryningen förstod jag snabbt att vädret hade andra planer. Väderprognosen visade fortfarande på strålande sol och temperatur på ner till 13 grader minus. Fast det var bara nio minus, lätt vind och ett tunt snöfall.

Ändå tänkte jag inte ändra mina planer och efter frukosten packade jag in hunden, några mackor och en termos med té och drog iväg. I samma ögonblick slutade det att snöa och solen bröt fram. Så stark som den bara kan bli i fjällen mot snön strålade den friskt resten av dagen.

Vi gick en bit på S:t Olavsleden, en pilgrimsled som sträcker sig från kust till kust, genom två länder och är 564 km lång. Plötsligt kändes mina fem kilometer rätt så futtiga. Men Vidar ansträngde sig desto mer för att göra sig av med överskottsenergin. Han har ju gått i koppel ett par dagar och varken han eller jag trivs med sådana tilltag även om det har gått över förväntan att ta en hund som är van vid folktomma skogar och placera honom inte bara bland en massa hus och människor utan dessutom med hjälmar på sig och flera av dem på skidor. De har kläder som låter mycket och de går konstigt med pjäxor på. Det är konstiga dofter och massor med trafik och min lilla tufs till hund är lika lycklig som vanligt. Skillnaden är bara att han försöker vrida huvudet i 360 grader i sina försök att se, höra och lukta på allt. Jag kan inte göra annat än le. Vilken fantastisk hund jag har!

Pilgrimsleden då, ja den var inte med i planen egentligen, den bara hände ändå. Mitt mål för dagen var Ristafallet där några scener ur Ronja Rövardotter spelades in. Jag har varit nyfiken i så många år på hur det ser ut i verkligheten.

Inte alls som på film…

Men vid det här laget har jag lärt mig en del om kameravinklar och ljussättning så jag blev inte ett dugg besviken. Tvärtom bara väldigt glad över att ha fått möjligheten att åka dit och titta. Dessutom var det en underbar dag och nästintill folktomt. De enda vi mötte var ett par från Norge på vägen tillbaka och de bara skrattade åt min lyckliga hund.

Jag har hört talas om att sjön suger, men kan lugnt konstatera att det är än värre i fjällen. Jag slocknar som ett ljus vid tio på kvällen och vaknar med en alltmer tilltagande träningsvärk och glupande hunger på mornarna. Alltså får en mer utförlig beskrivning av dagen vänta tills en annan dag, eller så kommer det något nytt emellan. Människorna här är så glada och vänliga dessutom så jag fastnar i samtal med olika personer på nästan varje nytt ställe jag kommer till. En fin paus för mina trötta ben och ett ännu bättre tillfälle att höra den härliga jämtländska dialekten. Jag tror att jag aldrig vill åka hem!

Det råkade bli så att jag gick en mil efter att jag kommit fram och lastat in allting från bilen in i stugan igår eftermiddag. Det var så skönt att få röra sig obehindrat efter tio och en halv timme på resande fot. Mätaren i bilen visade på åttio mil när jag väl kommit fram. De sista tio milen hade jag ett brett flin på läpparna, både av det fantastiska landskapet, som intensivt lystes upp av solen, och av insikten att jag skulle klara det. Jag som aldrig har kört så långt förut började köra klockan fyra på morgonen och tuffade på i lugn takt hela långa vägen utan problem.

Om det inte hade varit så ruskigt långt hade jag stannat ett flertal gånger och tagit bilder. Särskilt på mannen som stod lutad över sitt hål i isen där han förberedde sig för att pimla medan strömmen rev vattnet fritt från is bara några meter längre ut. Ljuset och naturen runt omkring honom ger mig fortfarande gåshud över hela kroppen och det vackra tog helt andan ur mig. Tyvärr hittade jag ingenstans att stanna bilen just där, snön stängde effektivt in mig på den inte alltför breda vägen, så jag fick fortsätta med minnesbilden starkt levande inom mig.

Men min frukost åt jag på ett nästan lika vackert ställe. Det var bara jag och en sovande lastbilschaufför som stannat just där och jag slogs av att det är så jag tänker mig mina resor i Sverige, folktomt och med naturupplevelser som alltid gör mig berusad av lycka.

Men väl framme var det otroligt skönt att kliva ur bilen och bara ta djupa andetag i den härliga luften. Det var stilla. Några moln hade börjat komma in men solen bröt ändå igenom och gav ett extra fint sken över fjället.

Jag tog inte med kameran på promenaden eftersom det susade i huvudet av trötthet, men jag ångrade mig förstås ganska snart. Det hade varit värt att få några bilder ändå, även om de hade blivit usla.

Nu fick det bli några ännu uslare bilder med mobilens kamera istället.

Nåja, huvudsaken är att det var helt fantastiskt att äntligen vara här, att få finnas bland fjällen, höra snön knirka när man går och vara mitt i alla häftiga förändringar i vädret, som det bara blir i fjällen. Ena stunden sol och vindstilla, den andra stunden snö och hård blåst. Jag älskar det!

En till som också gav efter för tröttheten till slut var Vidar. Han som hållit sig vaken nästan hela resan och ivrigt nosat på precis allt och ingenting under promenaden och blivit så uppfylld av allt nytt och spännande till den milda grad att jag fick påminna honom om att kissa slocknade som ett ljus och har sovit hela natten.

Idag väntar nya äventyr! Just nu går det inte att se särskilt långt alls eftersom molnen hänger lågt över trädtopparna och vinden får snön att falla diagonalt. Men precis som budskapet på stenen jag passerade igår säger så blir det säkert en skitbra dag ändå!

Om bara några dagar far Vidar och jag iväg norrut, om allting vill sig väl. En resa som jag längtat efter i flera år att få göra. Av olika anledningar har det inte blivit av och jag har inte trott mig om att klara av att genomföra den på egen hand. Nu blev det så ändå och jag tänker att det blir en fin utmaning och en bra sak att ha klarat av. Jag följer en ung kvinna på Instagram @ginajohansen91 och hon är på väg hem efter att just ha skidat 700 km över Bajkalsjön alldeles på egen hand. Då är min resa en promenad i parken i jämförelse även om den är 100 km längre, enkel väg. Jag ska varken åka skidor eller gå den här gången, men av någon anledning tycker jag att det är svårare att resa till en förutbestämd plats där jag ska bo ett tag än att ha alla grejor med mig och slå läger där det passar. Apropå grejor så borde jag börja planera min packning…Det är där mina tankar kretsar, kring packning, kläder, foder, utrustning och vad jag själv behöver, förutom kring vart jag ska flytta sedan när det är dags. Dagar blir lätt till veckor och veckor blir till månader innan man hinner att blinka. Det stressar mig mer än min lilla resa. Men av någon outgrundlig anledning känns det som att allting kommer att lösa sig på ett bra sätt, eller till och med bättre än jag kunnat ana. Jag hoppas att den känslan håller i sig och att den är rätt!Trots att vädret har svängt tillbaka till något som är mer likt vinter igen är våren fortfarande på väg in. Gässen trumpetar högt och ljudligt i flykten och växterna stretar oförskräckt på för att få en så snabb start som möjligt. Jag vilar i att det kommer att bli många fler bakslag innan våren kommer på riktigt och nu laddar jag inför vad jag hoppas kommer att bli en veckas ordentligt vinter. Om inte den riktiga vintern kommer till mig så får jag komma till den! Det ska bli underbart att se vidderna igen, att se så långt att det suger i magen och att känna kraften i vinden när den drar fram. Jag hoppas att jag kan göra allt det jag planerat, men vet inte om jag hinner eller får möjlighet. Det får vi se… Men jag lovar att försöka uppdatera bloggen så ofta jag kan!Det är inte utan att det pirrar lite av glad förväntan i kroppen. Ett miniäventyr mitt i vardagen! Härligt!

Helgen bjöd på en påse med blandat innehåll, både vad gäller väder och övrigt innehåll. Mars började med en kraftig ansträngning att vara mer som april med sin ambivalens kring om det ska vara vinter eller vår och även om termometern visar att det borde kännas ganska hyggligt ute kommer vinden och kilar sig in under kläderna och isar över huden. Eller så värmer solen så mycket att den lockar en att ta av sig något mer lager av kläder och njuta i fulla drag.

Det är ju första vårmånaden, och det märks. Al och hassel har slagit ut i full blom och vissa hasselbuskar är alldeles översållade av gröngula hängen. Jag är lika förundrad varje år över att vissa växter tål så tuffa temperaturväxlingar med flera minusgrader om nätterna och varmt och skönt om dagarna.

De senaste dagarna har jag fått sällskap på promenader och från att ha varit riktigt osocial och inåtvänd när jag är ute och går så insåg jag plötsligt att det har sin tjusning med att få gå tillsammans med någon också. Dessutom har det varit olika människor varje dag, vilket förstås också har varit mysigt. Men några bilder har jag inte tagit vid de tillfällena. Det är som att jag inte ens kan ta fram kameran när någon annan är i närheten. Vilket jag inte tänkt något speciellt på alls förrän jag var på en ny bröllopsfest i helgen och fick tillfälle att titta på fotografen som också var där. Det var hennes arbetsplats och jag såg hennes koncentration och engagemang, kände hur hon tänkte och hur hon förflyttade sig för att hitta bästa vinkeln och ljuset. Jag minns hur det var. Minnen for raskt förbi och jag kände hur jag drogs tillbaka till det igen.

Sedan slappnade jag av och tog fram min mobil och tryckte några helt kravlösa gånger på knappen på dens kamera. Det blir suddigt, skevt och ofullkomligt, och jag blir lika lycklig varje gång. Det gör ingenting. Ingen redaktör blir besviken, ingen fotograf-kollega undrar om jag missat grunderna i hur en kamera fungerar och ingen kund undrar vad för slags fotografer som är tillåtna att jobba nuförtiden.

Jag kan njuta av stunden precis som vem som helst och vila i att om någon blir besviken så kan de bara flytta blicken till nästa bild och glömma alltihop.

Det som också får mig att helt slappna av i sammanhanget är att det är det mest väsentliga av allt som förenar oss under dessa fester. Kärleken. Annars är det en brokig samling av muslimer, kristna, troende och icke troende och säkerligen en och annan med en helt annan tro, men vi är alla där för att fira det största av allt.

Till och med kökspersonalen var med och dansade och delade glädjen. Man höll talen på två språk och vi höll varandras händer i dansen. I de lägena kastar jag min blyghet och osäkerhet överbord, där kärleken är finns inga fel och brister.

Kom, följ med du också! Kärleken är!

När mörkret smugit sig kring granar och betesmark gick vi ut på kvällspromenad. Stjärnklar himmel och långa skuggor fyllde mig med ro. Jag hade fått veta att det fanns möjlighet att se norrsken och gick med blicken riktad uppåt, mot himlen, mer än mot marken. Där glimmade stjärnorna i Orions bälte starkt och klart, Karlavagnen drog sig långsamt framåt och Lilla Björn buntade ihop sig i en liten formation längre bort.

Något norrsken märkte jag inte av, men ett stjärnfall blänkte förbi i ögonvrån. Jag önskade, önskade och snubblade i nästa ögonblick. Därefter koncentrerade jag mig mer på att hålla blicken där jag gick, även om jag inte ser särskilt mycket alls där det är som mörkast.

Det var inte bara så att jag gick och önskade när stjärnan föll den kvällen, eller de andra dagarna som har varit sedan mitt senaste blogginlägg, jag gick även och var fylld av tacksamhet över alla fina människor som antingen har ringt, skrivit, skickat meddelanden, skickat hälsningar genom andra till mig eller på andra sätt visat att de tänker på mig. Tack!!

Min situation har inte löst sig än, men med stöttning från alla människor runt omkring mig så kommer det att gå mycket lättare! Plötsligt känns det också som att allting kommer att lösa sig på ett bra sätt, även om jag fortfarande inte har en aning om hur…

Våren sprängde sig fram under några dagar, väckte upp några slumrande fräknar på min näsa och lockade till långa, långa promenader. De reder ut trassliga tankar, ger nytt syre i vintertrötta ben och ger en glädje som smyger sig runt som en varm kram från en älskad vän.

Jag kom på att även om jag inte kommer att bo kvar just här i huset och måste lämna mina fina grannar, de närmaste, så finns ju både de och naturen kvar. Det kommer kanske att bli annorlunda, jag kanske kommer att bli tvungen att ta bilen hit, men det kommer att finnas kvar, jag kommer att kunna fortsätta att gå här. Jag kommer att sakna att vakna ibland på nätterna under vårvintern av kattugglans frusna hoande, rävarnas skärande skrik om höstarna och tusentals ivriga fåglars sång tidiga mornar. Eller som nu, när sångsvanarnas vingslag nästan fick mig att huka mig när jag drog upp persiennerna i morse. Det är kraft i deras vingar! Men det kommer inte att försvinna, bara bli annorlunda.

Jag är oändligt tacksam för att jag har fått de här tre åren på just det här stället och att det kommer att ligga som bomull kring mitt hjärta för resten av mitt liv. Här blev jag stark, just här hittade jag hem, mig själv och mina drömmar. Här föll de saknade bitarna på plats och nu vet jag bättre vem jag är, vem jag alltid har varit innan jag gick vilse. Nu har jag hittat den rätta stigen.

När jag flyttade hit var det litegrann med hjärtat i halsgropen. Jag hade kort tid på mig att hitta ett boende och det verkade vara bom stopp att hitta någonstans att bo på så kort tid som tre månader. Därför blev jag oändligt tacksam när det som skulle bli mitt hem plötsligt erbjöds mig. Det fanns bara en liten hake, det gick inte att säga hur länge jag kunde få stanna kvar. Det spelade inte så stor roll för mig, jag behövde någonstans att bo och inom överskådlig framtid skulle det inte vara någon fara på taket, fick jag veta. Alltså tillät jag mig att vila i det och jag kunde inte hejda min lycka att helt blomma ut. Jag älskar det här stället. Både boendet och omgivningarna. Jag älskar det mer än jag någonsin älskat en plats eller ett boende någonsin förut.I början gick vi korta promenader, Vidar var inte så gammal och hans leder fick inte belastas så hårt. Om sanningen ska fram så hade jag själv inte särskilt bra kondition jag heller.Men naturen här omkring gav mig tuppskinn över hela kroppen eftersom det är så vackert och jag hade längtat så efter skogen, både träden och djuren och ljuset. Vi flyttade in i mars så nu blir det tre år sedan. Tillsammans upptäckte vi vägar, stigar, mossbelupna stenar och naturens skiftningar.Det var inte så värst mycket snö då, har jag för mig, men de andra vintrarna har varit längre och med betydligt mer snö för min del.På våren gick vi hundkurs och jag vet inte om vi egentligen lärde oss någonting eftersom vi båda har ganska svårt att koncentrera oss på en sak i taget. Vidar tyckte mest att det var fantastiskt roligt allting och mitt upp i det roliga fick han massor av godis. Jackpot med andra ord! Dessutom mötte jag en av mina allra bästa vänner där så det blev jackpot för mig med!Vidar växte klart, han slutade snubbla på sina egna tassar och katten började acceptera hans existens. Numera har han någon slags hatkärlek till hunden. Gissar att det är något som bara katter förstår sig på…Förra vintern var otroligt snörik. Vi opererades båda två i januari och hade en kort period av vila och stillsammare bus.Men efter att vi båda läkt ordentligt (Vidar ska alltid vara värst så han fick naturligtvis åka en extra vända till veterinären innan det blev bra) började vi gå allt längre och längre. Jag blev ohejdat förälskad och kunde inte förstå hur lyckligt lottad jag var som fick uppleva och bo i allt detta vackra. Mil lades till mil och jag fick aldrig nog. Min kärlek bara växte sig starkare.Det var lite då som jag kom på idén med att inte bara gå från Skåne till Norrland utan även dela med mig av det jag upplevde på vägen dit. Min lycka över platsen där jag bor och människorna, som jag lärt känna och som betyder minst lika mycket för mig, ville jag dela med flera.Alltså började jag blogga. Försökte presentera mig själv och varför just jag skulle vara värd att följa bland alla människor ute i cyberrymden. Det är en liten plats här på jorden, det är inte något stort turistställe, även om en del danskar och tyskar kommer hit både sommar och vinter, men det är sagolikt vackert och människorna här är både snälla och hjälpsamma. Bättre plats att bo på kan jag inte tänka mig.Från mitt vardagsrumsfönster har jag utsikt över en enebacke där kossorna betar om sommaren, älg och rådjur betar lite närmre ändå om vintrarna och månen lyser starkt och klart över alltihop om nätterna.Om jag ledsnar på den utsikten, vilket inte har hänt ännu, så kan jag gå upp på krönet av kullen och bli hänförd av nästa horisont. Det tar alltid andan ur mig att gå där, oavsett vilken tid det är på året.Somrarna… De underbara, härliga somrarna med sina ljusa kvällar och spröda solnedgångar. Så mycket tid jag kan tillbringar jag utomhus.Vi leker på gräsmattan, slappar i skuggan, äter för mycket choklad (inte hunden, han får bara sin egen mat) och kommer det någon och hälsar på så är jag inte sen att dricka ännu en mugg té tillsammans.Det här är det första stället som katten verkligen har trivts på. Här är han kung och det märks på hela honom hur förnöjd han är med tillvaron. Bästa stället någonsin!!Så varför vill mitt hjärta brista? Jag som har absolut allt det jag kan önska mig? Bor på den plats där min själ hör hemma och mina sinnen jublar? Ingenting varar för evigt. Jag har fått besked om att den överskådliga framtiden som jag kan få bo här har kortats ner till sommaren ungefär. Då måste jag ha flyttat härifrån.Jag tror att jag gick lika mycket i kras som glaset på min lykta. Det var kanske naivt av mig att hoppas på att det skulle dröja ännu längre, kanske lika många år till, innan jag skulle bli tvungen att flytta, eller att jag kanske inte ens skulle behöva flytta alls, men i så fall är jag precis så naiv. Jag blev chockad, ledsen och förtvivlad över beskedet och det kommer att ta några dagar för mig att skrapa ihop mig igen. Jag vet inte alls vart vi ska ta vägen. Just nu är jag tillbaka på ruta ett igen. Visserligen har jag lite längre tid på mig att hitta någonstans att bo, men den här gången vill jag verkligen inte flytta. Mitt hjärta har brustit helt. Jag måste lämna platsen jag älskar. Mitt hem. Min borg. Platsen där mitt hjärta för första gången fått ro.