Snart bär det av!

Om bara några dagar far Vidar och jag iväg norrut, om allting vill sig väl. En resa som jag längtat efter i flera år att få göra. Av olika anledningar har det inte blivit av och jag har inte trott mig om att klara av att genomföra den på egen hand. Nu blev det så ändå och jag tänker att det blir en fin utmaning och en bra sak att ha klarat av. Jag följer en ung kvinna på Instagram @ginajohansen91 och hon är på väg hem efter att just ha skidat 700 km över Bajkalsjön alldeles på egen hand. Då är min resa en promenad i parken i jämförelse även om den är 100 km längre, enkel väg. Jag ska varken åka skidor eller gå den här gången, men av någon anledning tycker jag att det är svårare att resa till en förutbestämd plats där jag ska bo ett tag än att ha alla grejor med mig och slå läger där det passar. Apropå grejor så borde jag börja planera min packning…Det är där mina tankar kretsar, kring packning, kläder, foder, utrustning och vad jag själv behöver, förutom kring vart jag ska flytta sedan när det är dags. Dagar blir lätt till veckor och veckor blir till månader innan man hinner att blinka. Det stressar mig mer än min lilla resa. Men av någon outgrundlig anledning känns det som att allting kommer att lösa sig på ett bra sätt, eller till och med bättre än jag kunnat ana. Jag hoppas att den känslan håller i sig och att den är rätt!Trots att vädret har svängt tillbaka till något som är mer likt vinter igen är våren fortfarande på väg in. Gässen trumpetar högt och ljudligt i flykten och växterna stretar oförskräckt på för att få en så snabb start som möjligt. Jag vilar i att det kommer att bli många fler bakslag innan våren kommer på riktigt och nu laddar jag inför vad jag hoppas kommer att bli en veckas ordentligt vinter. Om inte den riktiga vintern kommer till mig så får jag komma till den! Det ska bli underbart att se vidderna igen, att se så långt att det suger i magen och att känna kraften i vinden när den drar fram. Jag hoppas att jag kan göra allt det jag planerat, men vet inte om jag hinner eller får möjlighet. Det får vi se… Men jag lovar att försöka uppdatera bloggen så ofta jag kan!Det är inte utan att det pirrar lite av glad förväntan i kroppen. Ett miniäventyr mitt i vardagen! Härligt!