Kärleken är

Helgen bjöd på en påse med blandat innehåll, både vad gäller väder och övrigt innehåll. Mars började med en kraftig ansträngning att vara mer som april med sin ambivalens kring om det ska vara vinter eller vår och även om termometern visar att det borde kännas ganska hyggligt ute kommer vinden och kilar sig in under kläderna och isar över huden. Eller så värmer solen så mycket att den lockar en att ta av sig något mer lager av kläder och njuta i fulla drag.

Det är ju första vårmånaden, och det märks. Al och hassel har slagit ut i full blom och vissa hasselbuskar är alldeles översållade av gröngula hängen. Jag är lika förundrad varje år över att vissa växter tål så tuffa temperaturväxlingar med flera minusgrader om nätterna och varmt och skönt om dagarna.

De senaste dagarna har jag fått sällskap på promenader och från att ha varit riktigt osocial och inåtvänd när jag är ute och går så insåg jag plötsligt att det har sin tjusning med att få gå tillsammans med någon också. Dessutom har det varit olika människor varje dag, vilket förstås också har varit mysigt. Men några bilder har jag inte tagit vid de tillfällena. Det är som att jag inte ens kan ta fram kameran när någon annan är i närheten. Vilket jag inte tänkt något speciellt på alls förrän jag var på en ny bröllopsfest i helgen och fick tillfälle att titta på fotografen som också var där. Det var hennes arbetsplats och jag såg hennes koncentration och engagemang, kände hur hon tänkte och hur hon förflyttade sig för att hitta bästa vinkeln och ljuset. Jag minns hur det var. Minnen for raskt förbi och jag kände hur jag drogs tillbaka till det igen.

Sedan slappnade jag av och tog fram min mobil och tryckte några helt kravlösa gånger på knappen på dens kamera. Det blir suddigt, skevt och ofullkomligt, och jag blir lika lycklig varje gång. Det gör ingenting. Ingen redaktör blir besviken, ingen fotograf-kollega undrar om jag missat grunderna i hur en kamera fungerar och ingen kund undrar vad för slags fotografer som är tillåtna att jobba nuförtiden.

Jag kan njuta av stunden precis som vem som helst och vila i att om någon blir besviken så kan de bara flytta blicken till nästa bild och glömma alltihop.

Det som också får mig att helt slappna av i sammanhanget är att det är det mest väsentliga av allt som förenar oss under dessa fester. Kärleken. Annars är det en brokig samling av muslimer, kristna, troende och icke troende och säkerligen en och annan med en helt annan tro, men vi är alla där för att fira det största av allt.

Till och med kökspersonalen var med och dansade och delade glädjen. Man höll talen på två språk och vi höll varandras händer i dansen. I de lägena kastar jag min blyghet och osäkerhet överbord, där kärleken är finns inga fel och brister.

Kom, följ med du också! Kärleken är!