I vilda vattnets kraft

Hjärtat mitt reagerade snabbare än resten av mig och slog några kullerbyttor av hänförelse vid första åsynen av isen vid vattenfallet. Det här var betydligt större, mäktigare och fullständigt obeskrivligt vackert i all sin vilda kraft att jag nästan försökte hejda mig i min längtan att gå fram så långt det gick på kanten i ett försök att dra ut på känslan ännu lite till.

Dånet från vattnet och fukten från det ständiga diset fick allting annat att kännas futtigt. Kylan värkte i ansiktet och den obarmhärtiga kraften i vattnet gjorde mig mjuk i själen av påminnelsen om min egen litenhet. Ett felsteg där ute på kanten och jag skulle lätt halka ner i vattenmassorna. Eller min energiska och lite klumpiga hund. Men märkligt nog var det som att han förstod att det var viktigt att ta det lugnt, han stillade sig och väntade tills jag var klar.

När jag stod där och bara tog in allting med alla sinnen slog det mig att min vanliga yrsel vid forsande vatten inte kom, jag tappade inte balansen en enda gång och det mäktiga dånet stressade mig inte heller. Det var bara så grymt häftigt att jag ville vara kvar länge, länge… Men tjugo minusgrader och ordentligt hög luftfuktighet skulle strax börja kyla ner Vidar alldeles för mycket så vi satte oss i rörelse igen.

Dagen var fortfarande solig och rent magiskt vacker. Att forsen klädde träden i rimfrost bidrog till den sagolika stämningen och även denna dagen hade vi tur nog att vara nästan helt själva. Bara en liten familj stannade en kort stund för att se på fallet. I deras ansiktsuttryck såg jag samma hänförelse som jag själv upplevde.

Ibland är det som att det blir lite för mycket att ta in på en och samma gång så när vi gått tillbaka den lilla stigen till parkeringen kände jag mig inte klar, jag ville se allting en gång till. Även om jag förhoppningsvis kommer att komma tillbaka en annan gång så kommer det inte att vara precis som i just den stunden då vi var där första gången. Allra första gången jag hörde, såg och kände allt. Så vi vände tillbaka.

Vidar var såklart lyckligare än vanligt och passade på att rusa av sig den värst uppdämda energin, även om musklerna var lite sega efter den förra dagen som varit full av spring i branta backar i snön.

Jag blev inte besviken på den andra rundan heller. Kanske att jag var en anings mer sansad, men känslan från Tännforsen kommer inte att rinna ur mig i första taget. Jag är betagen av naturen här omkring.

På vägen tillbaka såg jag spåren av en flock renar som korsat vägen och om jag har riktig tur så kanske jag får se några av de vackra djuren också, innan jag far hemåt. Jag älskar renar. De är otroliga på många vis, men också så otroligt söta. Det hade inneburit full pott för min del. Full pott av lycka och äventyr.