Gruskorn av hopp

När mörkret smugit sig kring granar och betesmark gick vi ut på kvällspromenad. Stjärnklar himmel och långa skuggor fyllde mig med ro. Jag hade fått veta att det fanns möjlighet att se norrsken och gick med blicken riktad uppåt, mot himlen, mer än mot marken. Där glimmade stjärnorna i Orions bälte starkt och klart, Karlavagnen drog sig långsamt framåt och Lilla Björn buntade ihop sig i en liten formation längre bort.

Något norrsken märkte jag inte av, men ett stjärnfall blänkte förbi i ögonvrån. Jag önskade, önskade och snubblade i nästa ögonblick. Därefter koncentrerade jag mig mer på att hålla blicken där jag gick, även om jag inte ser särskilt mycket alls där det är som mörkast.

Det var inte bara så att jag gick och önskade när stjärnan föll den kvällen, eller de andra dagarna som har varit sedan mitt senaste blogginlägg, jag gick även och var fylld av tacksamhet över alla fina människor som antingen har ringt, skrivit, skickat meddelanden, skickat hälsningar genom andra till mig eller på andra sätt visat att de tänker på mig. Tack!!

Min situation har inte löst sig än, men med stöttning från alla människor runt omkring mig så kommer det att gå mycket lättare! Plötsligt känns det också som att allting kommer att lösa sig på ett bra sätt, även om jag fortfarande inte har en aning om hur…

Våren sprängde sig fram under några dagar, väckte upp några slumrande fräknar på min näsa och lockade till långa, långa promenader. De reder ut trassliga tankar, ger nytt syre i vintertrötta ben och ger en glädje som smyger sig runt som en varm kram från en älskad vän.

Jag kom på att även om jag inte kommer att bo kvar just här i huset och måste lämna mina fina grannar, de närmaste, så finns ju både de och naturen kvar. Det kommer kanske att bli annorlunda, jag kanske kommer att bli tvungen att ta bilen hit, men det kommer att finnas kvar, jag kommer att kunna fortsätta att gå här. Jag kommer att sakna att vakna ibland på nätterna under vårvintern av kattugglans frusna hoande, rävarnas skärande skrik om höstarna och tusentals ivriga fåglars sång tidiga mornar. Eller som nu, när sångsvanarnas vingslag nästan fick mig att huka mig när jag drog upp persiennerna i morse. Det är kraft i deras vingar! Men det kommer inte att försvinna, bara bli annorlunda.

Jag är oändligt tacksam för att jag har fått de här tre åren på just det här stället och att det kommer att ligga som bomull kring mitt hjärta för resten av mitt liv. Här blev jag stark, just här hittade jag hem, mig själv och mina drömmar. Här föll de saknade bitarna på plats och nu vet jag bättre vem jag är, vem jag alltid har varit innan jag gick vilse. Nu har jag hittat den rätta stigen.