När hjärtat vill brista

När jag flyttade hit var det litegrann med hjärtat i halsgropen. Jag hade kort tid på mig att hitta ett boende och det verkade vara bom stopp att hitta någonstans att bo på så kort tid som tre månader. Därför blev jag oändligt tacksam när det som skulle bli mitt hem plötsligt erbjöds mig. Det fanns bara en liten hake, det gick inte att säga hur länge jag kunde få stanna kvar.

Det spelade inte så stor roll för mig, jag behövde någonstans att bo och inom överskådlig framtid skulle det inte vara någon fara på taket, fick jag veta. Alltså tillät jag mig att vila i det och jag kunde inte hejda min lycka att helt blomma ut. Jag älskar det här stället. Både boendet och omgivningarna. Jag älskar det mer än jag någonsin älskat en plats eller ett boende någonsin förut.

I början gick vi korta promenader, Vidar var inte så gammal och hans leder fick inte belastas så hårt. Om sanningen ska fram så hade jag själv inte särskilt bra kondition jag heller.

Men naturen här omkring gav mig tuppskinn över hela kroppen eftersom det är så vackert och jag hade längtat så efter skogen, både träden och djuren och ljuset. Vi flyttade in i mars så nu blir det tre år sedan. Tillsammans upptäckte vi vägar, stigar, mossbelupna stenar och naturens skiftningar.

Det var inte så värst mycket snö då, har jag för mig, men de andra vintrarna har varit längre och med betydligt mer snö för min del.

På våren gick vi hundkurs och jag vet inte om vi egentligen lärde oss någonting eftersom vi båda har ganska svårt att koncentrera oss på en sak i taget. Vidar tyckte mest att det var fantastiskt roligt allting och mitt upp i det roliga fick han massor av godis. Jackpot med andra ord! Dessutom mötte jag en av mina allra bästa vänner där så det blev jackpot för mig med!

Vidar växte klart, han slutade snubbla på sina egna tassar och katten började acceptera hans existens. Numera har han någon slags hatkärlek till hunden. Gissar att det är något som bara katter förstår sig på…

Förra vintern var otroligt snörik. Vi opererades båda två i januari och hade en kort period av vila och stillsammare bus.

Men efter att vi båda läkt ordentligt (Vidar ska alltid vara värst så han fick naturligtvis åka en extra vända till veterinären innan det blev bra) började vi gå allt längre och längre. Jag blev ohejdat förälskad och kunde inte förstå hur lyckligt lottad jag var som fick uppleva och bo i allt detta vackra. Mil lades till mil och jag fick aldrig nog. Min kärlek bara växte sig starkare.

Det var lite då som jag kom på idén med att inte bara gå från Skåne till Norrland utan även dela med mig av det jag upplevde på vägen dit. Min lycka över platsen där jag bor och människorna, som jag lärt känna och som betyder minst lika mycket för mig, ville jag dela med flera.

Alltså började jag blogga. Försökte presentera mig själv och varför just jag skulle vara värd att följa bland alla människor ute i cyberrymden. Det är en liten plats här på jorden, det är inte något stort turistställe, även om en del danskar och tyskar kommer hit både sommar och vinter, men det är sagolikt vackert och människorna här är både snälla och hjälpsamma. Bättre plats att bo på kan jag inte tänka mig.

Från mitt vardagsrumsfönster har jag utsikt över en enebacke där kossorna betar om sommaren, älg och rådjur betar lite närmre ändå om vintrarna och månen lyser starkt och klart över alltihop om nätterna.

Om jag ledsnar på den utsikten, vilket inte har hänt ännu, så kan jag gå upp på krönet av kullen och bli hänförd av nästa horisont. Det tar alltid andan ur mig att gå där, oavsett vilken tid det är på året.

Somrarna… De underbara, härliga somrarna med sina ljusa kvällar och spröda solnedgångar. Så mycket tid jag kan tillbringar jag utomhus.

Vi leker på gräsmattan, slappar i skuggan, äter för mycket choklad (inte hunden, han får bara sin egen mat) och kommer det någon och hälsar på så är jag inte sen att dricka ännu en mugg té tillsammans.

Det här är det första stället som katten verkligen har trivts på. Här är han kung och det märks på hela honom hur förnöjd han är med tillvaron. Bästa stället någonsin!!

Så varför vill mitt hjärta brista? Jag som har absolut allt det jag kan önska mig? Bor på den plats där min själ hör hemma och mina sinnen jublar?

Ingenting varar för evigt.

Jag har fått besked om att den överskådliga framtiden som jag kan få bo här har kortats ner till sommaren ungefär. Då måste jag ha flyttat härifrån.

Jag tror att jag gick lika mycket i kras som glaset på min lykta.

Det var kanske naivt av mig att hoppas på att det skulle dröja ännu längre, kanske lika många år till, innan jag skulle bli tvungen att flytta, eller att jag kanske inte ens skulle behöva flytta alls, men i så fall är jag precis så naiv. Jag blev chockad, ledsen och förtvivlad över beskedet och det kommer att ta några dagar för mig att skrapa ihop mig igen. Jag vet inte alls vart vi ska ta vägen. Just nu är jag tillbaka på ruta ett igen. Visserligen har jag lite längre tid på mig att hitta någonstans att bo, men den här gången vill jag verkligen inte flytta. Mitt hjärta har brustit helt. Jag måste lämna platsen jag älskar. Mitt hem. Min borg. Platsen där mitt hjärta för första gången fått ro.

11 reaktioner till “När hjärtat vill brista

  1. Usch ja…
    Kan nog ungefär förstå hur du känner, verkar tufft!
    Låter verkligen jättemysigt så som du beskriver det, samt hur du visar miljöerna och stämningar i dina fina foton.
    Har brutit upp på liknande sätt från boende och miljöer jag älskade, för många år sedan nu.
    Jag gillar den sortens köksmiljöer från den tiden, utan all lyx, bara enkel gedigen funktion.
    Och naturmiljöerna, som enebacken diset över inägorna, vackra skogen, m.m.
    Ser så mysigt ut ihop med din hund där. Påminner mig om perioder i livet jag haft det så.
    Hoppas det löser sig och du hittar något liknande boende.
    Du får väl prata med de du lärt känna där i trakten, vem vet kanske du kan få något tips…
    / Bosse

    Gillad av 1 person

    1. Tack för omtanken!
      Ja, jag kommer att försöka hitta ett boende här i krokarna. Det skär i mig att behöva flytta och att bo någon annanstans än på landet vill jag inte ens tänka på… Förhoppningsvis löser det sig bättre än jag kan hoppas.

      Gilla

    1. Tja, allra helst vill jag ju bo kvar förstås, men någonstans här runt omkring vore bäst. Att bo på landet är ett måste för min del, annars kommer jag bara att fortsätta att flytta runt av vantrivsel som jag gjort tidigare.

      Gilla

  2. Hi Evelina, I’m surprised and at the same time it was expected… I fully understand you.
    It is the eternal uncertainty when a place to live is rented, I sincerely hope with all my heart that you find the right place.

    And that wound in your hand? Just seeing it hurt me…

    I hope you are well, and much encouragement.
    a warm hug for you, and a great day tomorrow.
    fernando

    Gillad av 1 person

    1. Thanks for your understanding and encouragement, it means a lot. Right now it hurts too much to let it sink in completely. I’m not sure how to handle it without breaking apart.

      My wrist didn’t hurt as much as it looks like and certainly not as much as the nurse said it would. It was merely a bit uncomfortable for a few weeks, then I forgot all about it.

      Hugs!

      Gillad av 1 person

  3. Hej Evelina. Jag har verkligen saknat dig! Under min långa bloggpaus stängde jag ute hela världen nästan. Slutade med Facebook och orkade inte läsa bloggar. Sedan ville jag läsa bloggar men visste att jag skulle känna sån press då att blogga själv så jag förmådde inte det riktigt, men nu är jag tillbaka och din blogg blir den första jag ska ta igen. Varenda inlägg. Din flytt lät inte så kul, och jag förstår så VÄL din känsla och kände också så när jag tvingades sälja mitt stora hus på landet. Jag hade nästan panikångest, men på nåt vis är alla flyttar i livet, åtminstone i mitt liv, nyttiga lärorika och utvecklande steg framåt.

    Gillad av 1 person

    1. Ibland behöver man stänga av hela världen och lite till för att hitta rätt bland sina egna tankar och slippa bli stressad. Jag är glad att du är tillbaka! Fast jag måste erkänna att jag blev lite orolig där ett tag.
      Nu vet jag ju vart jag ska ta vägen härnäst och det känns bra, det finns sådant jag kommer att sakna, men förhoppningsvis kommer nästa ställe att bli ännu bättre! Flytten blir i september så jag har ju en liten stund kvar i mitt gamla hem.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s