Spontana infall

Jag drar trött handen över ansiktet och vänder huvudet mot soffryggen medan jag gäspar stort. Då smyger en doft av solkysst hud och vinterfjäll sig fram och jag ler mjukt. Det är den bästa doften, vinter, sol, vind och tusen sjöars doft i håret och som en smekning över kroppen. Det är så jag vill vara. Inte i naturen, men ett med den. Vara i den, dofta som den och känna den ända in i märgen.

Här är allting mer på riktigt, väldigt definitivt. Varnas man för dåligt väglag och uppmanas att om möjligt välja en annan väg så är det inte två gupp och 50 meter enfiligt det varnas för, så som hemma, utan det är en väg utan ytskikt i mil efter mil. Värsta skiten att köra i. Är det varning för kurvig väg en bit framöver så gäller det att sakta ner ordentligt för då är det inte bara kurvigt, det kröker ordentligt och gärna där det är brant utöver det vanliga dessutom. Ett misstag där och det är lätt att hamna i diket eller en strömmande å.

Så som ån jag passerade på vägen till Njarka sameby idag. Där var det så gott om varningsskyltar vid den lilla bron att jag övervägde att backa tillbaka den en och en halv kilometern jag kört för att komma dit jag var. Men det är inte heller lätt när det är snö och bara ett par hjulspår att sikta på så jag skumpade över bäst det gick.

Själva byn kunde jag lika gärna ha varit utan, men vägen dit var sagolikt vacker och när vinden började leka fram små tromber av snö som virvlade fram över fälten var jag tvungen att stanna och gå ur bilen en stund. Kalfjällen en bra bit längre bort skvallrade om att en mycket starkare vind var på väg och de pastellrosa och blå färgerna som plötsligt uppstod gav mig en hint om att det inte skulle dröja länge innan solen gick i moln. Jag var hänförd, bortom all vett och sans sveper fjällen mig med sig och trollbinder mig med sin skönhet. Nu minns jag varför jag alltid gråter som ett barn när jag måste lämna dem.

Det här är ändå första gången som jag åker till fjällen utan att spendera så mycket tid som möjligt med att åka skidor och att upptäcka fjällvärlden på det här viset är mycket roligare än jag kunnat ana. Förut trodde jag att snabbast i backen vann, ju galnare desto bättre, men nu är det en annan spontanitet som vinner. Samebyn var ett sådant infall och efter ett tag började jag snegla åt bensinmätaren men konstaterade att det förmodligen skulle bli jag som ledsnade långt innan det skulle bli fara med för lite bensin. Visserligen går det inte att vända hursomhelst, men förvånansvärt ofta dyker det upp hus.

Precis som i den andra lilla byn jag passerade, där det finns en kvinna som syr dragutrustning för hundar. Hon blev väldigt förtjust i Vidar när jag tog med honom in för att prova sockor åt honom. Hennes egen hund blev dock inte lika förtjust och drog upp överläppen långt över de små vita tänderna för att visa sitt missnöje. Det där var hennes palats som Vidar gjorde intrång på och han borde lära sig att veta hut!

Jag fick ovärderliga tips och råd och det visade sig att hon var vän med den som säljer tomter i Ottsjö, byn jag besökte igår.

Då var det ett flertal som var där med sina segelflyg och jag stod länge och tittade.

Det var lite som en blandning mellan att se en gammal krigsfilm som utspelar sig under andra världskriget och att minnas när jag själv var uppe och flög. När planet som drar upp en väl försvinner är också ett sånt där ögonblick som jag uppfylls av fullständig närvaro. Loopen var spännande, men det ser betydligt häftigare ut från marken än vad det känns att göra den.

Jag får fundera över tomterna där i Ottsjö. Nu vet jag att människorna där är otroligt trevliga. Även personalen i mataffären. För hur det än är så spelar det inte så stor roll om det är aldrig så vackert där man bor om inte människorna där tycker om en så blir det slitsamt i vardagen. Men nu vet jag att här är det både lätt att få kontakt och att människorna både är trevliga och hjälpsamma. Vem vet, det kanske finns plats för en liten stuga där någonstans i framtiden?

Nu viner vinden ännu starkare kring hus och fjäll, de blå tonerna har gett efter för mörkret och ljusen från Åre by glimrar svagt längre ner i dalen. Det blir nog en snabb liten promenad innan det är dags att sova. Vem vet vilka äventyr som väntar i morgon?