När solen gått ner bakom bergen

Att gå kvällspromenad i Åre är inte som att gå kvällspromenad hemma. Här är det lampor och ljussken överallt. I backarna tuffar pistmaskinerna enträget upp och ner och billyktornas ljus far då och då förbi i lugn takt. Det är faktiskt ganska trevligt.

Här ser man var man sätter fötterna någonstans och i gatlampornas sken kan man jaga snöflingor.

Det går lättare att fylla lungorna med luft, låta ögonen vila i horisonten och känna vinterns brus virvla i ådrorna. Nu, såhär efter en vecka går det också lättare att gå, även om jag har långt kvar till att vara en av dem som orkar springa. Imponerande att de orkar!

Jag var här ett par gånger för väldigt många år sedan, men ändå inte riktigt här ändå. Inte alls på samma sätt.

Det som hände nu var att jag togs ut ur en livssituation och blev satt på paus en stund. En vinterpaus. Jag har inte jagat efter någonting, inte tid i backen, inte den häftigaste upplevelsen, inte godaste maten och definitivt inte bästa parkeringsplatsen, men ändå har hela veckan varit obeskrivligt fylld till bredden av upplevelser, härliga möten och skratt. Jag har blivit serverad upplevelser som tagit andan ur mig, stärkt mig och störtat tvivel så långt ner i underjorden det går att komma och jag kommer att bära med mig allt detta för resten av mitt liv.