Jag blir nog kvar!

Efter den fantastiska solnedgången igår kväll och med den sköra nymånen blekt hängande över fjällen och ljusen nere i byn hade jag en stor förhoppning om att vakna till en strålande solskensdag.

När jag slog upp mina blå strax efter gryningen förstod jag snabbt att vädret hade andra planer. Väderprognosen visade fortfarande på strålande sol och temperatur på ner till 13 grader minus. Fast det var bara nio minus, lätt vind och ett tunt snöfall.

Ändå tänkte jag inte ändra mina planer och efter frukosten packade jag in hunden, några mackor och en termos med té och drog iväg. I samma ögonblick slutade det att snöa och solen bröt fram. Så stark som den bara kan bli i fjällen mot snön strålade den friskt resten av dagen.

Vi gick en bit på S:t Olavsleden, en pilgrimsled som sträcker sig från kust till kust, genom två länder och är 564 km lång. Plötsligt kändes mina fem kilometer rätt så futtiga. Men Vidar ansträngde sig desto mer för att göra sig av med överskottsenergin. Han har ju gått i koppel ett par dagar och varken han eller jag trivs med sådana tilltag även om det har gått över förväntan att ta en hund som är van vid folktomma skogar och placera honom inte bara bland en massa hus och människor utan dessutom med hjälmar på sig och flera av dem på skidor. De har kläder som låter mycket och de går konstigt med pjäxor på. Det är konstiga dofter och massor med trafik och min lilla tufs till hund är lika lycklig som vanligt. Skillnaden är bara att han försöker vrida huvudet i 360 grader i sina försök att se, höra och lukta på allt. Jag kan inte göra annat än le. Vilken fantastisk hund jag har!

Pilgrimsleden då, ja den var inte med i planen egentligen, den bara hände ändå. Mitt mål för dagen var Ristafallet där några scener ur Ronja Rövardotter spelades in. Jag har varit nyfiken i så många år på hur det ser ut i verkligheten.

Inte alls som på film…

Men vid det här laget har jag lärt mig en del om kameravinklar och ljussättning så jag blev inte ett dugg besviken. Tvärtom bara väldigt glad över att ha fått möjligheten att åka dit och titta. Dessutom var det en underbar dag och nästintill folktomt. De enda vi mötte var ett par från Norge på vägen tillbaka och de bara skrattade åt min lyckliga hund.

Jag har hört talas om att sjön suger, men kan lugnt konstatera att det är än värre i fjällen. Jag slocknar som ett ljus vid tio på kvällen och vaknar med en alltmer tilltagande träningsvärk och glupande hunger på mornarna. Alltså får en mer utförlig beskrivning av dagen vänta tills en annan dag, eller så kommer det något nytt emellan. Människorna här är så glada och vänliga dessutom så jag fastnar i samtal med olika personer på nästan varje nytt ställe jag kommer till. En fin paus för mina trötta ben och ett ännu bättre tillfälle att höra den härliga jämtländska dialekten. Jag tror att jag aldrig vill åka hem!