Ingen fara på färden

Det råkade bli så att jag gick en mil efter att jag kommit fram och lastat in allting från bilen in i stugan igår eftermiddag. Det var så skönt att få röra sig obehindrat efter tio och en halv timme på resande fot. Mätaren i bilen visade på åttio mil när jag väl kommit fram. De sista tio milen hade jag ett brett flin på läpparna, både av det fantastiska landskapet, som intensivt lystes upp av solen, och av insikten att jag skulle klara det. Jag som aldrig har kört så långt förut började köra klockan fyra på morgonen och tuffade på i lugn takt hela långa vägen utan problem.

Om det inte hade varit så ruskigt långt hade jag stannat ett flertal gånger och tagit bilder. Särskilt på mannen som stod lutad över sitt hål i isen där han förberedde sig för att pimla medan strömmen rev vattnet fritt från is bara några meter längre ut. Ljuset och naturen runt omkring honom ger mig fortfarande gåshud över hela kroppen och det vackra tog helt andan ur mig. Tyvärr hittade jag ingenstans att stanna bilen just där, snön stängde effektivt in mig på den inte alltför breda vägen, så jag fick fortsätta med minnesbilden starkt levande inom mig.

Men min frukost åt jag på ett nästan lika vackert ställe. Det var bara jag och en sovande lastbilschaufför som stannat just där och jag slogs av att det är så jag tänker mig mina resor i Sverige, folktomt och med naturupplevelser som alltid gör mig berusad av lycka.

Men väl framme var det otroligt skönt att kliva ur bilen och bara ta djupa andetag i den härliga luften. Det var stilla. Några moln hade börjat komma in men solen bröt ändå igenom och gav ett extra fint sken över fjället.

Jag tog inte med kameran på promenaden eftersom det susade i huvudet av trötthet, men jag ångrade mig förstås ganska snart. Det hade varit värt att få några bilder ändå, även om de hade blivit usla.

Nu fick det bli några ännu uslare bilder med mobilens kamera istället.

Nåja, huvudsaken är att det var helt fantastiskt att äntligen vara här, att få finnas bland fjällen, höra snön knirka när man går och vara mitt i alla häftiga förändringar i vädret, som det bara blir i fjällen. Ena stunden sol och vindstilla, den andra stunden snö och hård blåst. Jag älskar det!

En till som också gav efter för tröttheten till slut var Vidar. Han som hållit sig vaken nästan hela resan och ivrigt nosat på precis allt och ingenting under promenaden och blivit så uppfylld av allt nytt och spännande till den milda grad att jag fick påminna honom om att kissa slocknade som ett ljus och har sovit hela natten.

Idag väntar nya äventyr! Just nu går det inte att se särskilt långt alls eftersom molnen hänger lågt över trädtopparna och vinden får snön att falla diagonalt. Men precis som budskapet på stenen jag passerade igår säger så blir det säkert en skitbra dag ändå!