Hjärtat av Åre

Ibland drabbas jag av en känsla av att jag ska göra sådant som jag tror förväntas av en turist när jag är på nya platser. Alltså tog jag bilen ner till centrum och gick till torget, hjärtat av Åre. Väl där gick jag in och kikade i affärer, butiker och läste menyer utanför restauranger, som lockar med ännu mer exotisk mat än restaurangen bredvid. Men efter att ha skämtat med personalen på kaféet som tillåter att man tar med sig hundar in (min hade aldrig fått plats, det var så trångt att jag fick andnöd) gav jag upp och gick tillbaka till bilen.

Vidar väntade alldeles överlycklig i bilen och jag tänkte att jag lika gärna kunde gå med honom där vi var som någon annanstans. Det är fantastiskt roligt med nya platser, enligt honom, fastän att det egentligen inte spelar så stor roll om det är 500 meter vi åkt och inte 80 mil. Men det är som att hans glädje smittar av sig på människorna vi möter. De ler brett, stannar och pratar, klappar och klappar och ställer tusen frågor. Jag är inte van vid det, jag traskar ju för det mesta helt ensam ute i skogen, men det är faktiskt riktigt roligt. Fast roligast av allt var ändå att träffa kvinnan med butiken för hundutrustning och som jag hittade av en slump någon kilometer innan vägens ände. Hon stannade tillsammans med sin syster och växlade några ord, frågade hur det fungerade med sockarna jag köpte till Vidar och önskade oss lycka till.

Det var så skönt att slippa göra typiskt turistiga saker och göra sånt som fyller mig med glädje. Njuta av att gå, vara med min hund och träffa trevliga människor. Min föreställning om att fjällets folk är tysta och allvarsamma visade sig vara helt fel. Tvärtom har de varit väldigt vänliga, pratsamma och hjälpsamma i alla situationer.

Min vecka här har kommit till sitt slut. Jag har försökt att summera den under dagen som gått, men har bara kommit fram till att jag inte är klar här än. Jag längtar redan tillbaka.

Jag längtar efter det karga, ljuden från allting under den hektiska dagen och tystnaden som kommer om kvällen. Jag längtar efter att se ljusets skiftningar i solnedgången, vindens lek med molnen över bergen och de ensamma snöflingornas dans i en helt stilla morgon med 20 minusgrader. Jag längtar redan tillbaka.

Jag har lärt mig så mycket om mig själv på den här resan. Lärt mig mer än jag trodde att man kunde pressa in i en ynka vecka och så mycket om andra människor. Det är med en ödmjuk tacksamhet i kroppen som jag ställer in mig på att köra hem igen. Som väl är kommer jag att ha världens gladaste hund med mig på resan.