Förra året var jag djupt förälskad i vintern. Den tog mig ut på äventyr som jag inte visste fanns och timme efter timme gick jag och Vidar i djup snö och skarp sol. Jag fick smörja Vidars öron med solskyddsfaktor för att han inte skulle bränna dem medan jag själv knappt fick några nya fräknar ens. Jag kunde inte få nog av att titta på allt det vackra oavsett om det var dag eller natt och det var inte alls ovanligt att vi gick två mil om dagen.

Då postade jag en del bilder på Facebook, bland annat den nedan, och flera texter, men just denna dröjer fortfarande kvar i minnet.

När du andas kittlas det i min nacke medan dina små iskristaller smälter, virvlar runt mina kinder och smeker dem rodnande. Jag är trollbunden av din skönhet, styrka och motsägelsefulla ömhet. Vackra frost, min gnistrande prins, som klätt träden i vita diamanter.

Det är nog mest saknaden av den känslan som gör mig lite förvirrad och vilse i årets vinter för visst är det många dagar som är helt fantastiskt vackra och fina, men jag blir ändå inte riktigt nöjd, jag önskar mig en lååååång period av snö och riktig vinter, nu är det vinter varannan dag…

Igår var en strålande vacker dag. Den nya snön låg tyst på grenar och träd och isen som lagt sig överallt lekte med solstrålarna och efter ett par kilometer slutade jag sura och njöt i fulla drag.

Det är en speciell vinter och det blir ännu mer tydligt när regnet fryser innan det till slut övergår till snö.

Jag kommer nog aldrig att sluta fascineras av träden. De är fantastiska och jag lär mig fortfarande så mycket om dem och av dem på ett sätt som jag inte trodde var möjligt.

På kvällen kom vinden och svepte fram genom de isklädda grenarna. Tidigare på dagen hade det inte varit några problem att gå, men nu ruskades isen av och föll i ett knivskarpt regn över världen där vinden kunde få fart. Till slut var jag tvungen att ge upp, när jag fick ännu ett vasst rapp över kinden tvärvände jag och gick djupare in bland trädens skuggor. Därinne mellan stadiga stammar kommer vinden inte åt och piskar inte lika vilt i grenarna. Där får isprinsen fortfarande leka ohejdat och skapa nya kristaller, andas mot min panna och skimrande leka tafatt mellan stammarna.

Jo, min sagovärld finns kvar, den är bara en anings längre bort.

Efter gårdagens snöblandade regn, starka kastvindar och flera timmar av stadsbesök blev jag milt sagt överraskad av strålande sol och frost på morgonen. Mjuka barfotafötter mot golv som jag väldigt gärna ville skulle kännas uppvärmda av solen, men än så länge får jag nöja mig med att det endast är dammet som står i rampljuset. Solvarma golv får komma så småningom.

Eftersom natten lämnat vägarna snorhala och de flesta som hetsar förbi i sina bilar inte riktigt inser hur galet halt det är tog Vidar och jag en avstickare in i skogen istället för att halka fram på vägen. Jag klev glatt omkring bland skvattram och annat ris, drogs mot en liten kulle som skulle passa perfekt att ha frukost på, trampade mig upp längs en smal djurstig och slogs av hur stilla det var däruppe. Där sitter man omsvept av skogen, men ändå tillräckligt högt för att ha en känsla av att ha hela världen framför sig. Jag vet inte varför jag tänkte mig att det just var frukost som är det bästa målet att äta på den platsen, men så bestämde jag. När jag får tid och det är fint väder nästa gång får jag inviga mitt nya frukostrum. Det blir bra.

Dessvärre hade min hjärna inte vaknat lika mycket som resten av mig och bilderna jag tog var med ett så högt iso-tal att utfrätt bara är förnamnet vad gäller högdagrarna. Det är svårt nog i ljuset som blir den här tiden på året utan att dessutom ha galna inställningar på kameran, men jag blev ändå glad över att jag kunde ta fram den, att vilja göra ett försök och att dela med mig. Den senaste tiden har jag varit ofokuserad de gånger som det gått att ens ta med kameran ut på grund av vädret eller så har det varit så korta och vackra ögonblick som hastat förbi att jag bara varit i stunden. Stannat och varit stilla i ljudet från bråkande småfåglar, tittat efter rådjuren som skuttat iväg och låtit minnen av förra årets isvärld svepa runt mig medan jag istället för att ha frostens andedräkt i nacken stått och låtit mina fingrar leka med mjukheten i videkissar som är på väg att slå ut.

Det är otroligt hur snabbt allting förändras när kylan och snön först kommer och sedan försvinner lika snabbt igen. Idag sjöng det i isen och jag ryser när ljudet sveper fram över sjön och till slut dör ut i en sista klirr i den nyaste, sköra isskorpan som bildats under natten.

Jag skulle så gärna vilja säga att jag blir så pigg nu när ljuset återvänder, men jag är en av alla dem som blir jättetrött istället. Att det ens är möjligt att bli tröttare tycker jag är en total gåta, men där jag stod i solen, och upptäckte att den faktiskt värmde mer än jag trodde, märkte jag att jag väldigt gärna bara hade lagt mig ner och sovit en stund. Så ljuvligt skönt det hade varit!

Mitt sällskap är dock inte hälften så sliten som jag, men lade sig ner i en tålmodig hög stunden efter att jag tog bilden på honom. När vi gick därifrån var han inte vit längre…

Hemma flackar stearinljusen stillsamt om kvällarna. Teet smakar bättre i ljuset från dem. Mina sömniga vintertankar kretsar kring så mycket att de slår knut på sig själva, men när vintern runnit ur mig tänker jag att bilderna och orden kommer att komma lättare igen.

Det sög till ordentligt i magen på mig när jag lyfte blicken mot krönet av kullen som belystes svagt bakifrån av en närapå klotrund måne och såg en siluett avteckna sig knivskarpt mot himlen där det inte brukar finnas någon siluett alls.

Anledningen till att jag ens tittade åt det hållet var den krypande känslan av att någon såg på mig, vilket även det var helt befängt. Det går aldrig någon där, mitt ute i en hage och speciellt inte på vintern när det är mörkt.

När suget i magen lugnat sig insåg jag att det var älgkon som jag brukar träffa på och som lugnt gått förbi hemma i morse när jag sömndrucken lutade mig mot dörrposten i morgonrocken medan Vidar skvätte ner samma stackars träd som han alltid skvätter ner på morgonen. Fast nu hade hon gömt kalven längre in bland skuggorna. Jag slogs av att hon såg både gigantisk och majestätisk ut där hon avtecknade sig så perfekt mot bakgrunden. Inte en enda nervös darrning syntes eller en vridning på örat, hon var helt blickstilla.

Vi fortsatte att gå, Vidar och jag, medan månen ansträngde sig ytterligare för att bryta igenom de envisa skyarna. Jag blev alldeles mjuk av den härliga känslan av att kunna se ganska långt utan problem.

Det var ändå bara en lite kortare tur, kvällsturen, under dagen knatade vi lite längre. Jag tror aldrig att jag kommer att sluta förundras över hur fantastisk kroppen är. Igår klarade jag inte att gå uppför trappen hemma i ett svep och jag hängde tungt på räcket hela vägen. Jag sov mest hela dagen och hade svårt att äta något alls. Idag red jag på förmiddagen, lite med en svag darrning av matthet men ändå stabilt, och efter en lunch som skulle fått en vrålhungrig tonårspojke att blekna gick vi en runda på 13 kilometer utan att blinka.

Det var som att sätta fyr i rumpan på en duracellkanin och jag har nog aldrig saknat den där grymma uppförsbacken på minst en kilometer så mycket någon gång förut. Men då sved det förstås rejält i benen efter ett tag.

Tänk att det går att återhämta sig så snabbt! Jag förstår ärligt talat inte hur det går till, men är oändligt tacksam för att det fungerar så bra. Det är bara min hjärna som inte riktigt hänger med i svängarna emellanåt. Som igår när jag gav Vidar en extra portion mat istället för sina två knäckebröd på kvällen. Han såg förundrad på mig och när han fått sitt ”varsågod” märkte jag att det inte alls var samma hastighet på ätandet som det brukar. I slutet gick det till och med lite trögt. Så jag fick mig ett gott skratt och en proppmätt hund som nöjt rapade högt innan han somnade.

Han somnade bums efter vår promenad idag också. Själv kommer jag förmodligen att drömma om sagovärldar, glimmande stjärnor och månbelysta kullar, prasslande fjolårsgräs och det dundrande dova ljudet av hästar i galopp.

Är det någonting jag inte ska bli så är det matfotograf. Varje gång jag försöker ta bilder på mat i olika sammanhang så blir det mer än skitdåligt. Men den här gången struntar jag lite i det och så får det vara så.

Alla hjärtans dag firade jag ihop med två fina vänner. En som jag kommit nära sedan jag flyttade tillbaka från Skåne och alltså inte riktigt kan räknas som ny längre och en barndomskompis som jag inte haft kontakt med på många, långa år men som nu finns i mitt liv igen. Det är jag väldigt, väldigt glad för.

Vi åt lunch ihop och hembakta semlor, dagen till ära fyllda med rosa grädde och hjärtformade lock. Bättre kan det inte bli. Sitta och pladdra om livet och lite till och bara ha det mysigt en hel eftermiddag känns som den finaste lyx man kan få. En riktig hjärtedag!

Fast på natten blev jag sjuk. Vet inte riktigt vad det var som drabbade mig, ingen av de andra blev dåliga så det kanske bara var något som hoppade på mig från ingenstans, eller så har jag överansträngt mig. Var uppe och kräktes ett par gånger under natten och fick värk i hela kroppen. Efter en kort promenad dagen efter fick jag feber så till slut fick jag inse att det bara var för mig att lägga mig raklång och sova.

Eller tja, raklång… Jag har en väldigt förstående hund som gärna visar sina sympatier genom att också sova så mycket det bara går så nära mig som det någonsin går. Så jag ligger mer ihopringlad än vad han gör ibland. Men det är skönt att han blivit så pass gammal att han klarar att vara stilla en hel dag och inte hoppar ur pälsen av tristess längre. Då hade det inte varit så kul…

Hursomhelst så blir det inte mycket mer gjort här hemma än någon kort promenad i den starka vinden. Men det får kanske vara så. Det är inte särskilt ofta vi har sjukstuga här hemma ändå och i morgon skulle jag tro att det är jag som hoppar ur pälsen av tristess om jag inte får komma ut igen. Då hoppas jag att vinden har mojnat och världen är lite mjukare.

Nu leker hon vilt ibland träden här igen, vinden, och virvlar snöflingorna i jagande dans på sin väg ner till marken. De har redan lagt sig tillrätta i ett mjukt täcke över världen.

Själv hinner jag inte med i de vilda kasten. Trodde att det var en lugn och vilsam period vi kommit in i nu efter allt det grå och allt regn. Kvällen igår bjöd på solstrålar och gnistrande kaskader av vackra diamanter i träden.

Morgonen fortsatte med att ogenerat avslöja varenda litet dammkorn i vardagsrummet och jag satt länge med témuggen i händerna och bara tittade på hur ljuset förändrade allt. När jag var liten brukade jag gå och sätta mig på en plats precis ovanför trappan ner till källaren när det första vinterljuset var starkt nog att värma lite där det föll in genom fönstret just där jag satt. Nu händer det att jag sitter i fåtöljen, ligger på mattan på golvet eller gör som i morse och iakttar skådespelet från ett lite dunklare hörn av rummet.

Promenaden från kvällen innan dröjde sig kvar. Det var en lugn och enkel sådan på en grusväg där vi inte gått på länge. För en gångs skull valde jag minsta motståndets lag eftersom det lilla som var kvar av snötäcket blivit till en halvhård skorpa och jag i ärlighetens namn var ganska ängslig för att Vidar skulle få skavsår. Han sjönk nämligen igenom ytan och fick anstränga sig för att få loss tassarna igen.

Det visade sig att det blivit ett kalhygge längs med en av de avstickande skogsvägarna.

Jag blev inte överraskad den här gången, men det är jobbigt när det avverkas så mycket skog så nära mitt hem. Skog som jag så ofta går i eller rider igenom. Fast just den här kvällen tyckte jag nästan att det blivit vackert.

Eller om det bara var för att det inte var helt mörkt ännu. Men jag hade ett lugn inombords, en härlig känsla av att det snart kommer fler sådana här härliga kvällar och mjuka färger. Så även om det snöar nu igen så tänker jag drömma om ljusa kvällar och spröda solnedgångar där månen tar över och fortsätter att visa vägen genom natten.

Mitt skoproblem har löst sig!! Flera dagars ihärdigt regn gjorde susen.

Jag är väldigt kluven. Det är inte kul alls att den fina snön nästan helt är borta, men om det ändå ska vara plusgrader så är det allra bästa att alltihop försvinner så att det inte blir en tjock skare som gör livet surt för alla djuren och som i princip gör det halvt omöjligt att gå.

Nu är det inga som helst problem att ta sig fram. Förutom en fantastisk träningsvärk från igår då snön fortfarande var tillräckligt djup för att vara besvärlig.

Ett nytt bekymmer hittade min busiga hund på under eftermiddagen när jag provade ett husmorsknep på bilen. Jag gnodde bikarbonat blandat med vitvinsvinäger på lyktorna och hade ett halvt öga på hunden under tiden. Det var då han passade på att gräva ner den sprillans nya bollen i snön.

En av dem har jag nyss slängt. Efter lång och trogen tjänst gick den slutligen sönder så pass mycket att jag inte vågade låta honom ha den längre och en annan ligger i snön under en gran några kilometer hemifrån. Får kanske gå och se om vi kan hitta den i morgon.

Någonstans i den här plogvallen ligger alltså den alldeles nya bollen.

Oskyldigast i världen är det där monstret med de stora, lurviga öronen. Jag var lätt trött när det hände, men visst, det är bara en (dyr) boll och eftersom jag skottade bort en bra bit av snöhögen fick Vidar en fantastiskt rolig lekstund dessutom. Få saker är lika kul som att jaga snö…

Lyktorna då? Jo faktiskt, de blev en aning bättre, även om jag skulle önska att det blivit ett lika fint resultat som för amerikanen i filmen som jag hittade på Youtube. Men hans bikarbonat kanske är bättre än min…

Med ett samvete lika vitt som snö for min vovve lydigt och hämtade den stora och trasiga bollen när jag uppgivet sa åt honom att hitta den som han grävt ner.

Titta matte! Det går precis lika bra med den här!! Om inte ännu bättre…

Nåja, det kunde ha varit värre och förhoppningsvis dyker de upp båda två när snön smält ytterligare. Under tiden får vi väl ta en mindre bra reserv som jag lagt någonstans på ett bra ställe…

Sådan matte, sådan hund…

Om jag blundar riktigt hårt och höjer volymen på musiken i öronen så kan jag låtsas som att det fortfarande är gnistrande vinter utanför och att det snart kommer att spricka upp och bli strålande solsken och miltals med orörd snö som bara väntar på att bli pulsad i. Därför tänker jag att det passar bra att jag använder bilder från den sista dagen av vinter innan det vände och blev plusgrader i det här inlägget.

I flera dagar har det regnat och varit glashalt och snötäcket krymper och krymper. Att gå i snön är som att glida ner i tung och blöt gegga. Jag är superlycklig över mina kängor, som är vattentäta (även om de kanske inte skulle klara Niagarafallen), men jag börjar bli lite orolig över om sömmarna håller för den grova snön. Förra året gick trådarna av till slut efter all nötning. Det är kanske inte så vanligt att man går i djup snö utan att ha snöskor på sig, så jag måste komma på en lösning.

Som väl är går det ändå bra att rida, i alla fall i skogen. Hästarna var pigga och glada igår och galopperade så att snön sprutade. Det är en glädje som smittar av sig även om jag ibland håller andan när det går ruggigt fort och det inte går att veta om det är halt där hästen så ivrigt sätter ner sina hovar. Känslan när det börjar vina i remmarna på hjälmen av fartvinden och när hästen tar i ytterligare för att öka takten ännu lite till slår precis allting annat, särskilt när det är för att han själv vill springa, bara en ren glädje som får honom att pressa ännu lite till.

Jag känner mig lite naken när jag inte har med kameran nu när jag är ute och går. Som att en del av mig saknas. Men det kommer inte att regna jämt och det finns fortfarande chans till att det blir mer vinter och snö så att jag kan ta med kameran och gå ännu mer och ännu längre. Det är åtminstone vad jag håller fast vid för annars kommer jag att bli jättebesviken på den här vintern. En vinter utan snö är ju fånigt.

Det enda som är positivt med det här eviga regnandet är att det går att gå på den asfalterade vägen utan bekymmer nu igen och att jag fick testa regnbyxorna som jag fick i höstas. De är väldigt mycket tätare än mina gamla, som led av total utmattning och förslitning och släppte igenom mer vatten än de höll ute. De nya prasslar inte och verkar kunna funka även när jag rider. Det är toppen!

Igår hjälptes vi åt att meta upp en av buskörarna ur diket innan vi red ut. De fick en rejäl avbasning först (inte utav mig, jag har svårt att inte tycka synd om slokörade busfrön även om de ställt till med elände bra länge innan de råkar i klistret) och när de slokade ännu mer och förhoppningsvis insett bättre att de är fullkomligt livsfarliga drog vi loss dem. Fast egentligen skulle de ha fått sitta fast där de satt tills våren kom på riktigt.

Inte kom de särskilt långt heller. Bara någon kilometer bort, sedan gav skrothögen upp och fick bogseras bort några timmar senare. Men då knep det inte i hjärteroten på mig längre.

De närmaste dagarna är det jag som fortsätter att låtsas som att det fortfarande är gnistrande vinter utanför och att det bara är för att jag har ordentligt med träningsvärk som jag håller mig i stillhet inomhus mer än jag skulle velat. Kameran kanske behöver få en vilopaus den också. Den har ju fått sig några smällar nu när jag hade plötsligt hade en episod av längtan efter att träna fallteknik igen.

Än finns det tid kvar att drömma om vintern och är det något jag är bra på så är det att fantisera. Alltså är det jag som fortsätter att vara i Narnia en stund till…

Efter två dagar i rad med ridning och långa sträckor pulsande i snö och en högst ofrivillig dusch av hunden tyckte min kropp att det var dags att ta en lång horisontell söndagseftermiddag.

Tidigare idag tyckte grannarna två kilometer bort att jag var bra tokig som inte tvekade att gå min vanliga väg ner till sjön. Häpen stod den ena på skidor och tittade efter mig och den andre lutade sig smått mot sin snöskyffel en stund. Jag såg förstås inte om de skakade på huvudena också, men jag inbillade mig det och flinade glatt när jag sjönk ner till knäna i snön. Just där brukar det blåsa upp en liten vall så det blir inte lika djupt när man kommit ner en bit. Belöningen i form av det vackra landskapet är lika bra varje gång. Nu var det dessutom ljust så att jag såg allt. Av någon anledning kan jag inte se mig mätt på utsikten, vassen, tallarna och det ständigt föränderliga ljuset.

Ibland funderar jag på om jag skulle åka tillbaka till Skagen, sitta där och titta på ljuset i ett par veckor, men så kommer jag på att det ju finns massor med platser i Sverige som jag inte varit på och som säkerligen har ett lika vackert ljus. Förutom Skåne då, Skånes ljus har jag sett i flera år, vackert så det förslår men saknar något annat som jag letar efter. Det kanske jag kommer att hitta när jag väl kommer iväg på min riktiga vandring genom Sverige.

Idag avstod jag från att gå förbi den nedbrunna kvarnen och de små torpen. Jag hade helt enkelt inte ork. Så länge det lutar en aning nedför är det okej men där är det ett svagt uppförslut hela vägen när man kommer från sjön sett och benen darrade redan av ansträngning. Gårdagens entusiastiska pulsande återuppväckte förra vinterns vilande muskler. De har vilat sig till att vara i princip obefintliga. Till och med hunden är rätt spak, inte bara efter duschen…

Så småningom kommer han kanske att kunna följa med på någon ridtur då och då, vilket vore fantastiskt roligt, men som det är nu räcker det med någon mil i snön per dag för att han ska vara nöjd. Han har tappat ganska mycket av unghundens outtömliga iver och energi så numera går det att ha honom i möblerade rum även utan att jag gått två mil med honom först.

Ridningen är något som jag aldrig kommer att förstå hur det kan vara så fantastiskt, men det är det. Bara att skritta gör att jag blir på gott humör, rytmen, knarret från sadeln och ljuden från hästarna är underbart. Vilket är märkligt för min vänstra sko åstadkommer ett nästintill identiskt knarr som från sadeln, men när det är min sko som knarrar blir jag nästan tokig av irritation. Inte ens hälften så mysigt…

Att rida är ungefär lika livsviktigt som att andas. Fast utan hästar tynar man bort lite sakta, inte lika dramatiskt som utan syre…

Vackrare ridväg än så där får man leta efter. Det är som att komma rakt in i Narnia och vilket äventyr som helst kommer att ta vid bortom nästa majestätiska gran. Att då sitta på en sagohäst är det bästa av allt. Om jag kunnat för alla kläder så hade jag nypt mig i armen. Men jag fick snö både i nacken och på benen en stund senare och det var rejält kallt så det räknas nog som att nypa sig själv skulle jag tro.

Nu tänker jag fortsätta med mitt horisontella läge en stund till. Eventuellt i sällskap med en stor mugg varm choklad med vispgrädde. Det varma badet tycktes inte riktigt kunna värma upp mina skakiga ben så jag tror starkt på att det beror på avsaknaden av varm choklad. Mm, så måste det vara…

En stilla vind kom smygande över snön, smekte kallt kring naken hud och kylde elden i mitt bröst. Den som rasat vilt och ohämmat blev kvävd med det fräsande, bubblande ljudet som snö får när den dödar lågorna i elden. Jag tog ett djupt andetag, fyllde hela bröstkorgen tills kylan värkte i kroppen.

Vila.

Vinden lekte vidare över snön, ryckte i tyngda granar men lämnade kvar snön på grenarna och rev upp små minitromber av snörök över fälten.

Det är märkligt hur mycket snö förändrar världen. Där det annars är lätt att gå, springa eller göra ett litet läger blir det plötsligt knepigt bara att gå i. Som att gå i den mjuka sanden på en strand. Där det är plogat glider fötterna omkring och jag är alltid lite misstänksam mot att det eventuellt finns isfläckar under det till synes förlåtande snötäcket. Då föredrar jag faktiskt att pulsa i orörd snö. Det går nästan lättare, så länge det är minusgrader. Fast igår ramlade jag igen, gick rakt ut på svallis som dolts under snön och hade inte en chans att ens försöka göra det till något vackrare än en klumpeduns-hög med uppskrapade händer. Vantarna hade jag naturligtvis lagt i luvan. Det är ofta som jag blir alldeles för varm om händerna så cirkulationen är det inga fel på. Nu önskade jag väl lite att jag åtminstone haft ett par tunna fingervantar på mig.

Efter att Vidar inspekterat mig och konstaterat att jag bara överdrivit en smula då jag legat kvar en stund och undrat vad som egentligen hände drog han glatt vidare. För honom verkar det inte vara några större bekymmer att ta sig fram. Han rör sig lika obehindrat som vanligt, fast jag måste rensa tassarna från snöklumpar med jämna mellanrum.

En annan som tassat omkring är lodjuret som lämnar de största spåren jag sett. Irriterande nog är jag urdålig på att avgöra hur gamla spår är i djup snö, om det inte var nyss det snöade eller töade, så jag fick halvt frustrerat lämna de vackra avtrycken utan att jag satt något klockslag för dem. Å andra sidan är det som att jag har tappat bort mitt minne helt och hållet för tillfället. Jag är fylld av så mycket annat, så om det snöar eller inte verkar inte riktigt få plats eller vara viktigt nog för att lagras.

Och som det snöar!

Jag skottade fram bilen för att kunna ta mig in till byn och överallt pratar de om snön. Det är som att den öppnar upp för samtal mellan totala främlingar och det är alltid med någon slags hatkärlek. ”Det är besvärligt till tusen, men det är ju ändå så vackert! Och allting blir ju lite ljusare, det behöver vi mitt i mörkaste vintern, även om det har vänt och är på väg att bli ljusare igen.” Sådär har det alltid pratats, sedan jag var liten, och jag har en känsla av att det kommer att fortsätta att pratas sådär även när jag inte finns mer.

På vägen hem snöade det så kraftigt att det enda som visade var vägen fanns var de orangea snöpinnarna. De som står kvar efter att ungdomarna övat på att köra ner så många som möjligt av dem. Förra året var det så många turister som körde av vägen att man till slut satte ner så många snöpinnar på vissa sträckor att det såg ut som ett staket.

Jag ville så gärna ha stannat och tagit några bilder, men vägen är väldigt smal just där och när sikten är så dålig vill jag inte stå där jag riskerar att få en timmerbil i rumpan så jag höll andan och njöt den stunden det varade. Alldeles för snart hade jag passerat sträckan med snön virvlandes utan början och utan slut.

Har jag tur kommer det ett annat tillfälle där jag kan fånga det där oändliga.

Jag valde grusvägarna hem från stan idag, körde långsamt och tog in vinterlandskapet så mycket jag bara kunde. Det tar alltid emot att vara tvungen att åka in till stan och idag var det värre än vanligt. Det enda som räddade mig var musiken och att jag kunde drömma mig bort i det förändrade landskapet. Att titta på allt det vackra utanför och nöjt konstatera att det enda som fanns bakom mig var snöröken som bilen rivit upp. Det enda mötet jag fick var postbilen.

När jag kom hem var jag som en urvriden trasa. Tur att jag gjort lunch dagen innan och bullat upp med en snuskigt stor mängd choklad av varierande sorter. Tröstätande på hög nivå!

Vidar var inte särskilt imponerad över min egoism, men han har lärt sig att det brukar vankas godsaker även till honom vid de där tillfällena och han klagade inte ett dugg när han fick ett alldeles eget märgben att suga på bäst han ville.

Eftersom lunchen blev senare än vanligt och jag hade en stund av fritt frossande efteråt hann det börja skymma innan vi gick ut. Jag var kluven i om det ens var värt att ta med kameran, men så fick den följa med till slut ändå.

I går kväll råkade jag hamna i hälarna på en snubbe som mer eller mindre plötsligt gick upp i rök och nu var jag väldigt nyfiken på vart han egentligen hade tagit vägen. Mörkret hade fallit för längesen och som vanligt hade jag ingen ficklampa med mig och blev väldigt överraskad av att det dök upp någon med pannlampa och som gick med stora, bestämda kliv. Fast en aning stressat då personen upptäckte att jag slog in på samma stig.

Efter ytterligare ett slag vek spåren av i nittio grader rakt in i skogen. Jag märkte det tydligt eftersom det inte fanns några som helst spår i snön sedan innan, men han hade släckt pannlampan. Jag kunde inte låta bli att skratta lite och hoppades att det inte var för att han var blyg för om han inte visste var han gick så vore risken stor att han gick rakt ner i myren strax intill eller ännu hellre ner i ån en bit bort.

Jag följde inte spåren särskilt långt in. Konstaterade bara att det inte fanns några spår tillbaka ut på stigen igen. Så antingen är det någon som är välbekant med omgivningen eller så har älgarna sällskap lite längre in i buskaget. Jag fnissade bara lite åt det humoristiska i att gå iväg sådär. Lite som jag brukar göra. Fast jag har ingen pannlampa som jag släcker när man behöver den som bäst…

De där båda sötnosarna har jag mött på några kvällar nu. Dels alldeles utanför knuten och som här, ett par kilometer hemifrån. Kalven är lite mer nervös än sin mamma och pös iväg ganska snart efter att jag fått upp kameran. Så jag vände mig om och tittade ut på det lite märkliga som utspelade sig framför mig. Om jag tyckte att dimman gett ett häftigt och hänförande intryck igår så var de smygande och låga molnen nästan obehagligt nära idag. Så lågt har jag aldrig sett dem här omkring förut.

Jag ville bra gärna säga att det var dimma, men den var på tok för tät och rörde sig som moln. Tystnaden och stillheten var kompakt. Inte ens skidåkaren ute på sjön hördes och där man i vanliga fall ser rad efter rad av granar bakom den lilla ön fanns bara de blåa slöjorna.

Egentligen hade det varit skönt om det hade gått att vara kvar i den där stillheten mycket längre än i den ynkliga lilla stund det tar innan det blir helt mörkt. Men det river i mig av otålighet och jag måste gå igen. Stillheten får vara stilla ifred, jag har redan lämnat den.