Bortanför verkligheten

Om jag blundar riktigt hårt och höjer volymen på musiken i öronen så kan jag låtsas som att det fortfarande är gnistrande vinter utanför och att det snart kommer att spricka upp och bli strålande solsken och miltals med orörd snö som bara väntar på att bli pulsad i. Därför tänker jag att det passar bra att jag använder bilder från den sista dagen av vinter innan det vände och blev plusgrader i det här inlägget.

I flera dagar har det regnat och varit glashalt och snötäcket krymper och krymper. Att gå i snön är som att glida ner i tung och blöt gegga. Jag är superlycklig över mina kängor, som är vattentäta (även om de kanske inte skulle klara Niagarafallen), men jag börjar bli lite orolig över om sömmarna håller för den grova snön. Förra året gick trådarna av till slut efter all nötning. Det är kanske inte så vanligt att man går i djup snö utan att ha snöskor på sig, så jag måste komma på en lösning.

Som väl är går det ändå bra att rida, i alla fall i skogen. Hästarna var pigga och glada igår och galopperade så att snön sprutade. Det är en glädje som smittar av sig även om jag ibland håller andan när det går ruggigt fort och det inte går att veta om det är halt där hästen så ivrigt sätter ner sina hovar. Känslan när det börjar vina i remmarna på hjälmen av fartvinden och när hästen tar i ytterligare för att öka takten ännu lite till slår precis allting annat, särskilt när det är för att han själv vill springa, bara en ren glädje som får honom att pressa ännu lite till.

Jag känner mig lite naken när jag inte har med kameran nu när jag är ute och går. Som att en del av mig saknas. Men det kommer inte att regna jämt och det finns fortfarande chans till att det blir mer vinter och snö så att jag kan ta med kameran och gå ännu mer och ännu längre. Det är åtminstone vad jag håller fast vid för annars kommer jag att bli jättebesviken på den här vintern. En vinter utan snö är ju fånigt.

Det enda som är positivt med det här eviga regnandet är att det går att gå på den asfalterade vägen utan bekymmer nu igen och att jag fick testa regnbyxorna som jag fick i höstas. De är väldigt mycket tätare än mina gamla, som led av total utmattning och förslitning och släppte igenom mer vatten än de höll ute. De nya prasslar inte och verkar kunna funka även när jag rider. Det är toppen!

Igår hjälptes vi åt att meta upp en av buskörarna ur diket innan vi red ut. De fick en rejäl avbasning först (inte utav mig, jag har svårt att inte tycka synd om slokörade busfrön även om de ställt till med elände bra länge innan de råkar i klistret) och när de slokade ännu mer och förhoppningsvis insett bättre att de är fullkomligt livsfarliga drog vi loss dem. Fast egentligen skulle de ha fått sitta fast där de satt tills våren kom på riktigt.

Inte kom de särskilt långt heller. Bara någon kilometer bort, sedan gav skrothögen upp och fick bogseras bort några timmar senare. Men då knep det inte i hjärteroten på mig längre.

De närmaste dagarna är det jag som fortsätter att låtsas som att det fortfarande är gnistrande vinter utanför och att det bara är för att jag har ordentligt med träningsvärk som jag håller mig i stillhet inomhus mer än jag skulle velat. Kameran kanske behöver få en vilopaus den också. Den har ju fått sig några smällar nu när jag hade plötsligt hade en episod av längtan efter att träna fallteknik igen.

Än finns det tid kvar att drömma om vintern och är det något jag är bra på så är det att fantisera. Alltså är det jag som fortsätter att vara i Narnia en stund till…