Islossning och vintertankar

Efter gårdagens snöblandade regn, starka kastvindar och flera timmar av stadsbesök blev jag milt sagt överraskad av strålande sol och frost på morgonen. Mjuka barfotafötter mot golv som jag väldigt gärna ville skulle kännas uppvärmda av solen, men än så länge får jag nöja mig med att det endast är dammet som står i rampljuset. Solvarma golv får komma så småningom.

Eftersom natten lämnat vägarna snorhala och de flesta som hetsar förbi i sina bilar inte riktigt inser hur galet halt det är tog Vidar och jag en avstickare in i skogen istället för att halka fram på vägen. Jag klev glatt omkring bland skvattram och annat ris, drogs mot en liten kulle som skulle passa perfekt att ha frukost på, trampade mig upp längs en smal djurstig och slogs av hur stilla det var däruppe. Där sitter man omsvept av skogen, men ändå tillräckligt högt för att ha en känsla av att ha hela världen framför sig. Jag vet inte varför jag tänkte mig att det just var frukost som är det bästa målet att äta på den platsen, men så bestämde jag. När jag får tid och det är fint väder nästa gång får jag inviga mitt nya frukostrum. Det blir bra.

Dessvärre hade min hjärna inte vaknat lika mycket som resten av mig och bilderna jag tog var med ett så högt iso-tal att utfrätt bara är förnamnet vad gäller högdagrarna. Det är svårt nog i ljuset som blir den här tiden på året utan att dessutom ha galna inställningar på kameran, men jag blev ändå glad över att jag kunde ta fram den, att vilja göra ett försök och att dela med mig. Den senaste tiden har jag varit ofokuserad de gånger som det gått att ens ta med kameran ut på grund av vädret eller så har det varit så korta och vackra ögonblick som hastat förbi att jag bara varit i stunden. Stannat och varit stilla i ljudet från bråkande småfåglar, tittat efter rådjuren som skuttat iväg och låtit minnen av förra årets isvärld svepa runt mig medan jag istället för att ha frostens andedräkt i nacken stått och låtit mina fingrar leka med mjukheten i videkissar som är på väg att slå ut.

Det är otroligt hur snabbt allting förändras när kylan och snön först kommer och sedan försvinner lika snabbt igen. Idag sjöng det i isen och jag ryser när ljudet sveper fram över sjön och till slut dör ut i en sista klirr i den nyaste, sköra isskorpan som bildats under natten.

Jag skulle så gärna vilja säga att jag blir så pigg nu när ljuset återvänder, men jag är en av alla dem som blir jättetrött istället. Att det ens är möjligt att bli tröttare tycker jag är en total gåta, men där jag stod i solen, och upptäckte att den faktiskt värmde mer än jag trodde, märkte jag att jag väldigt gärna bara hade lagt mig ner och sovit en stund. Så ljuvligt skönt det hade varit!

Mitt sällskap är dock inte hälften så sliten som jag, men lade sig ner i en tålmodig hög stunden efter att jag tog bilden på honom. När vi gick därifrån var han inte vit längre…

Hemma flackar stearinljusen stillsamt om kvällarna. Teet smakar bättre i ljuset från dem. Mina sömniga vintertankar kretsar kring så mycket att de slår knut på sig själva, men när vintern runnit ur mig tänker jag att bilderna och orden kommer att komma lättare igen.