Utan början och utan slut

En stilla vind kom smygande över snön, smekte kallt kring naken hud och kylde elden i mitt bröst. Den som rasat vilt och ohämmat blev kvävd med det fräsande, bubblande ljudet som snö får när den dödar lågorna i elden. Jag tog ett djupt andetag, fyllde hela bröstkorgen tills kylan värkte i kroppen.

Vila.

Vinden lekte vidare över snön, ryckte i tyngda granar men lämnade kvar snön på grenarna och rev upp små minitromber av snörök över fälten.

Det är märkligt hur mycket snö förändrar världen. Där det annars är lätt att gå, springa eller göra ett litet läger blir det plötsligt knepigt bara att gå i. Som att gå i den mjuka sanden på en strand. Där det är plogat glider fötterna omkring och jag är alltid lite misstänksam mot att det eventuellt finns isfläckar under det till synes förlåtande snötäcket. Då föredrar jag faktiskt att pulsa i orörd snö. Det går nästan lättare, så länge det är minusgrader. Fast igår ramlade jag igen, gick rakt ut på svallis som dolts under snön och hade inte en chans att ens försöka göra det till något vackrare än en klumpeduns-hög med uppskrapade händer. Vantarna hade jag naturligtvis lagt i luvan. Det är ofta som jag blir alldeles för varm om händerna så cirkulationen är det inga fel på. Nu önskade jag väl lite att jag åtminstone haft ett par tunna fingervantar på mig.

Efter att Vidar inspekterat mig och konstaterat att jag bara överdrivit en smula då jag legat kvar en stund och undrat vad som egentligen hände drog han glatt vidare. För honom verkar det inte vara några större bekymmer att ta sig fram. Han rör sig lika obehindrat som vanligt, fast jag måste rensa tassarna från snöklumpar med jämna mellanrum.

En annan som tassat omkring är lodjuret som lämnar de största spåren jag sett. Irriterande nog är jag urdålig på att avgöra hur gamla spår är i djup snö, om det inte var nyss det snöade eller töade, så jag fick halvt frustrerat lämna de vackra avtrycken utan att jag satt något klockslag för dem. Å andra sidan är det som att jag har tappat bort mitt minne helt och hållet för tillfället. Jag är fylld av så mycket annat, så om det snöar eller inte verkar inte riktigt få plats eller vara viktigt nog för att lagras.

Och som det snöar!

Jag skottade fram bilen för att kunna ta mig in till byn och överallt pratar de om snön. Det är som att den öppnar upp för samtal mellan totala främlingar och det är alltid med någon slags hatkärlek. ”Det är besvärligt till tusen, men det är ju ändå så vackert! Och allting blir ju lite ljusare, det behöver vi mitt i mörkaste vintern, även om det har vänt och är på väg att bli ljusare igen.” Sådär har det alltid pratats, sedan jag var liten, och jag har en känsla av att det kommer att fortsätta att pratas sådär även när jag inte finns mer.


På vägen hem snöade det så kraftigt att det enda som visade var vägen fanns var de orangea snöpinnarna. De som står kvar efter att ungdomarna övat på att köra ner så många som möjligt av dem. Förra året var det så många turister som körde av vägen att man till slut satte ner så många snöpinnar på vissa sträckor att det såg ut som ett staket.

Jag ville så gärna ha stannat och tagit några bilder, men vägen är väldigt smal just där och när sikten är så dålig vill jag inte stå där jag riskerar att få en timmerbil i rumpan så jag höll andan och njöt den stunden det varade. Alldeles för snart hade jag passerat sträckan med snön virvlandes utan början och utan slut.

Har jag tur kommer det ett annat tillfälle där jag kan fånga det där oändliga.

2 reaktioner till “Utan början och utan slut

  1. I longing a little cold, seeing these images…

    it’s always like this, if it’s cold or if it’s hot or if it rains or snows too much, there will always be a kind of ”love – hate” in the comments of people, if we see it in another way, it’s a good way to break the ice with someone, ha ha ha…

    You’ll have to be more careful to walk, see that tripping with two legs is not the same as with four, ask Vidar, he knows, ha ha ha…

    a hug from a distance, fernando.

    Gillad av 1 person

    1. If the winds change direction it might blow a cooler breeze to you…

      When the bank lady I spoke to yesterday heard where I live she laughed out loud and suddenly we became best friends… She was surprised that I was able to drive to the village at all in that kind of weather.

      Hugs!

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s