Äventyr i Narnia

Efter två dagar i rad med ridning och långa sträckor pulsande i snö och en högst ofrivillig dusch av hunden tyckte min kropp att det var dags att ta en lång horisontell söndagseftermiddag.

Tidigare idag tyckte grannarna två kilometer bort att jag var bra tokig som inte tvekade att gå min vanliga väg ner till sjön. Häpen stod den ena på skidor och tittade efter mig och den andre lutade sig smått mot sin snöskyffel en stund. Jag såg förstås inte om de skakade på huvudena också, men jag inbillade mig det och flinade glatt när jag sjönk ner till knäna i snön. Just där brukar det blåsa upp en liten vall så det blir inte lika djupt när man kommit ner en bit. Belöningen i form av det vackra landskapet är lika bra varje gång. Nu var det dessutom ljust så att jag såg allt. Av någon anledning kan jag inte se mig mätt på utsikten, vassen, tallarna och det ständigt föränderliga ljuset.

Ibland funderar jag på om jag skulle åka tillbaka till Skagen, sitta där och titta på ljuset i ett par veckor, men så kommer jag på att det ju finns massor med platser i Sverige som jag inte varit på och som säkerligen har ett lika vackert ljus. Förutom Skåne då, Skånes ljus har jag sett i flera år, vackert så det förslår men saknar något annat som jag letar efter. Det kanske jag kommer att hitta när jag väl kommer iväg på min riktiga vandring genom Sverige.

Idag avstod jag från att gå förbi den nedbrunna kvarnen och de små torpen. Jag hade helt enkelt inte ork. Så länge det lutar en aning nedför är det okej men där är det ett svagt uppförslut hela vägen när man kommer från sjön sett och benen darrade redan av ansträngning. Gårdagens entusiastiska pulsande återuppväckte förra vinterns vilande muskler. De har vilat sig till att vara i princip obefintliga. Till och med hunden är rätt spak, inte bara efter duschen…

Så småningom kommer han kanske att kunna följa med på någon ridtur då och då, vilket vore fantastiskt roligt, men som det är nu räcker det med någon mil i snön per dag för att han ska vara nöjd. Han har tappat ganska mycket av unghundens outtömliga iver och energi så numera går det att ha honom i möblerade rum även utan att jag gått två mil med honom först.

Ridningen är något som jag aldrig kommer att förstå hur det kan vara så fantastiskt, men det är det. Bara att skritta gör att jag blir på gott humör, rytmen, knarret från sadeln och ljuden från hästarna är underbart. Vilket är märkligt för min vänstra sko åstadkommer ett nästintill identiskt knarr som från sadeln, men när det är min sko som knarrar blir jag nästan tokig av irritation. Inte ens hälften så mysigt…

Att rida är ungefär lika livsviktigt som att andas. Fast utan hästar tynar man bort lite sakta, inte lika dramatiskt som utan syre…

Vackrare ridväg än så där får man leta efter. Det är som att komma rakt in i Narnia och vilket äventyr som helst kommer att ta vid bortom nästa majestätiska gran. Att då sitta på en sagohäst är det bästa av allt. Om jag kunnat för alla kläder så hade jag nypt mig i armen. Men jag fick snö både i nacken och på benen en stund senare och det var rejält kallt så det räknas nog som att nypa sig själv skulle jag tro.

Nu tänker jag fortsätta med mitt horisontella läge en stund till. Eventuellt i sällskap med en stor mugg varm choklad med vispgrädde. Det varma badet tycktes inte riktigt kunna värma upp mina skakiga ben så jag tror starkt på att det beror på avsaknaden av varm choklad. Mm, så måste det vara…