Tvära kast

Det sög till ordentligt i magen på mig när jag lyfte blicken mot krönet av kullen som belystes svagt bakifrån av en närapå klotrund måne och såg en siluett avteckna sig knivskarpt mot himlen där det inte brukar finnas någon siluett alls.

Anledningen till att jag ens tittade åt det hållet var den krypande känslan av att någon såg på mig, vilket även det var helt befängt. Det går aldrig någon där, mitt ute i en hage och speciellt inte på vintern när det är mörkt.

När suget i magen lugnat sig insåg jag att det var älgkon som jag brukar träffa på och som lugnt gått förbi hemma i morse när jag sömndrucken lutade mig mot dörrposten i morgonrocken medan Vidar skvätte ner samma stackars träd som han alltid skvätter ner på morgonen. Fast nu hade hon gömt kalven längre in bland skuggorna. Jag slogs av att hon såg både gigantisk och majestätisk ut där hon avtecknade sig så perfekt mot bakgrunden. Inte en enda nervös darrning syntes eller en vridning på örat, hon var helt blickstilla.

Vi fortsatte att gå, Vidar och jag, medan månen ansträngde sig ytterligare för att bryta igenom de envisa skyarna. Jag blev alldeles mjuk av den härliga känslan av att kunna se ganska långt utan problem.

Det var ändå bara en lite kortare tur, kvällsturen, under dagen knatade vi lite längre. Jag tror aldrig att jag kommer att sluta förundras över hur fantastisk kroppen är. Igår klarade jag inte att gå uppför trappen hemma i ett svep och jag hängde tungt på räcket hela vägen. Jag sov mest hela dagen och hade svårt att äta något alls. Idag red jag på förmiddagen, lite med en svag darrning av matthet men ändå stabilt, och efter en lunch som skulle fått en vrålhungrig tonårspojke att blekna gick vi en runda på 13 kilometer utan att blinka.

Det var som att sätta fyr i rumpan på en duracellkanin och jag har nog aldrig saknat den där grymma uppförsbacken på minst en kilometer så mycket någon gång förut. Men då sved det förstås rejält i benen efter ett tag.

Tänk att det går att återhämta sig så snabbt! Jag förstår ärligt talat inte hur det går till, men är oändligt tacksam för att det fungerar så bra. Det är bara min hjärna som inte riktigt hänger med i svängarna emellanåt. Som igår när jag gav Vidar en extra portion mat istället för sina två knäckebröd på kvällen. Han såg förundrad på mig och när han fått sitt ”varsågod” märkte jag att det inte alls var samma hastighet på ätandet som det brukar. I slutet gick det till och med lite trögt. Så jag fick mig ett gott skratt och en proppmätt hund som nöjt rapade högt innan han somnade.

Han somnade bums efter vår promenad idag också. Själv kommer jag förmodligen att drömma om sagovärldar, glimmande stjärnor och månbelysta kullar, prasslande fjolårsgräs och det dundrande dova ljudet av hästar i galopp.

En reaktion till “Tvära kast

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s