Märkliga spår i snön

Jag valde grusvägarna hem från stan idag, körde långsamt och tog in vinterlandskapet så mycket jag bara kunde. Det tar alltid emot att vara tvungen att åka in till stan och idag var det värre än vanligt. Det enda som räddade mig var musiken och att jag kunde drömma mig bort i det förändrade landskapet. Att titta på allt det vackra utanför och nöjt konstatera att det enda som fanns bakom mig var snöröken som bilen rivit upp. Det enda mötet jag fick var postbilen.

När jag kom hem var jag som en urvriden trasa. Tur att jag gjort lunch dagen innan och bullat upp med en snuskigt stor mängd choklad av varierande sorter. Tröstätande på hög nivå!

Vidar var inte särskilt imponerad över min egoism, men han har lärt sig att det brukar vankas godsaker även till honom vid de där tillfällena och han klagade inte ett dugg när han fick ett alldeles eget märgben att suga på bäst han ville.

Eftersom lunchen blev senare än vanligt och jag hade en stund av fritt frossande efteråt hann det börja skymma innan vi gick ut. Jag var kluven i om det ens var värt att ta med kameran, men så fick den följa med till slut ändå.

I går kväll råkade jag hamna i hälarna på en snubbe som mer eller mindre plötsligt gick upp i rök och nu var jag väldigt nyfiken på vart han egentligen hade tagit vägen. Mörkret hade fallit för längesen och som vanligt hade jag ingen ficklampa med mig och blev väldigt överraskad av att det dök upp någon med pannlampa och som gick med stora, bestämda kliv. Fast en aning stressat då personen upptäckte att jag slog in på samma stig.

Efter ytterligare ett slag vek spåren av i nittio grader rakt in i skogen. Jag märkte det tydligt eftersom det inte fanns några som helst spår i snön sedan innan, men han hade släckt pannlampan. Jag kunde inte låta bli att skratta lite och hoppades att det inte var för att han var blyg för om han inte visste var han gick så vore risken stor att han gick rakt ner i myren strax intill eller ännu hellre ner i ån en bit bort.

Jag följde inte spåren särskilt långt in. Konstaterade bara att det inte fanns några spår tillbaka ut på stigen igen. Så antingen är det någon som är välbekant med omgivningen eller så har älgarna sällskap lite längre in i buskaget. Jag fnissade bara lite åt det humoristiska i att gå iväg sådär. Lite som jag brukar göra. Fast jag har ingen pannlampa som jag släcker när man behöver den som bäst…

De där båda sötnosarna har jag mött på några kvällar nu. Dels alldeles utanför knuten och som här, ett par kilometer hemifrån. Kalven är lite mer nervös än sin mamma och pös iväg ganska snart efter att jag fått upp kameran. Så jag vände mig om och tittade ut på det lite märkliga som utspelade sig framför mig. Om jag tyckte att dimman gett ett häftigt och hänförande intryck igår så var de smygande och låga molnen nästan obehagligt nära idag. Så lågt har jag aldrig sett dem här omkring förut.

Jag ville bra gärna säga att det var dimma, men den var på tok för tät och rörde sig som moln. Tystnaden och stillheten var kompakt. Inte ens skidåkaren ute på sjön hördes och där man i vanliga fall ser rad efter rad av granar bakom den lilla ön fanns bara de blåa slöjorna.

Egentligen hade det varit skönt om det hade gått att vara kvar i den där stillheten mycket längre än i den ynkliga lilla stund det tar innan det blir helt mörkt. Men det river i mig av otålighet och jag måste gå igen. Stillheten får vara stilla ifred, jag har redan lämnat den.