Dagar av sol

Förra året var jag djupt förälskad i vintern. Den tog mig ut på äventyr som jag inte visste fanns och timme efter timme gick jag och Vidar i djup snö och skarp sol. Jag fick smörja Vidars öron med solskyddsfaktor för att han inte skulle bränna dem medan jag själv knappt fick några nya fräknar ens. Jag kunde inte få nog av att titta på allt det vackra oavsett om det var dag eller natt och det var inte alls ovanligt att vi gick två mil om dagen.

Då postade jag en del bilder på Facebook, bland annat den nedan, och flera texter, men just denna dröjer fortfarande kvar i minnet.

När du andas kittlas det i min nacke medan dina små iskristaller smälter, virvlar runt mina kinder och smeker dem rodnande. Jag är trollbunden av din skönhet, styrka och motsägelsefulla ömhet. Vackra frost, min gnistrande prins, som klätt träden i vita diamanter.

Det är nog mest saknaden av den känslan som gör mig lite förvirrad och vilse i årets vinter för visst är det många dagar som är helt fantastiskt vackra och fina, men jag blir ändå inte riktigt nöjd, jag önskar mig en lååååång period av snö och riktig vinter, nu är det vinter varannan dag…

Igår var en strålande vacker dag. Den nya snön låg tyst på grenar och träd och isen som lagt sig överallt lekte med solstrålarna och efter ett par kilometer slutade jag sura och njöt i fulla drag.

Det är en speciell vinter och det blir ännu mer tydligt när regnet fryser innan det till slut övergår till snö.

Jag kommer nog aldrig att sluta fascineras av träden. De är fantastiska och jag lär mig fortfarande så mycket om dem och av dem på ett sätt som jag inte trodde var möjligt.

På kvällen kom vinden och svepte fram genom de isklädda grenarna. Tidigare på dagen hade det inte varit några problem att gå, men nu ruskades isen av och föll i ett knivskarpt regn över världen där vinden kunde få fart. Till slut var jag tvungen att ge upp, när jag fick ännu ett vasst rapp över kinden tvärvände jag och gick djupare in bland trädens skuggor. Därinne mellan stadiga stammar kommer vinden inte åt och piskar inte lika vilt i grenarna. Där får isprinsen fortfarande leka ohejdat och skapa nya kristaller, andas mot min panna och skimrande leka tafatt mellan stammarna.

Jo, min sagovärld finns kvar, den är bara en anings längre bort.