Soluppgången var alltför vacker för att jag skulle kunna ta fram kameran. Jag flöt fram på det mjuka ljuset och lät mig förföras av naturens virvlande sånger. Att vara mitt uppe i det vackraste av allt är som att bli trollbunden och hänförd i en vild dans och sedan försiktigt förd tillbaka ned på marken igen där verkligheten tar emot. Att stå där, rufsig i håret och med ett brett flin på läpparna och tänka att det var värt alltihop, även utan en endaste bild, det är det bästa med livet. När det är lite för vackert och lite för bra så kan jag inte ens försöka ta bilder, det är som att naturen måste få vara det enda som sker just då och sådana stunder lever för alltid kvar i mitt hjärta.

Min vapendragare och ständige tokfrans tyckte inte att det var nog med träning igår och det där med vila förstår han sig inte på, så när jag däckade fullständigt av trötthet strax efter lunch tyckte han att jag var tråkigast i hela världen. Att det myllrar av folk i skogen med gevär i händerna har han ingen som helst förståelse för och vill bara fortsätta att gå och gå och gå.

På helgerna försöker jag att hålla mig där jag tror att det är minst risk, men det är inte alls lätt och även om jag har varselkläder på mig så går jag på helspänn ändå. Fast inte just här, vid den vackra tjärnen. Den är bara vilsam att vara vid.

Såhär i kvällen, när alla går till ro, plockar jag fram minnet av soluppgången. Det här är helt klart den vackraste höst jag någonsin upplevt. Färgerna, den klara och höga luften och äventyret med att bara få vara mitt uppe i det. Jag vill aldrig att det ska ta slut! Det trodde jag inte att jag skulle säga i våras när snön smälte bort och jag bara ville att den skulle komma tillbaka igen. Efter att den sista snöhögen runnit iväg i en sorglig liten rännil har jag längtat tillbaka till vintern och det stilla landskapet. Nu vill jag istället stoppa tiden, vara i den här förtrollade världen en stund till och bara njuta.

Sommaren kom tillbaka, Brittsommar, och jag njuter i fulla drag. Min kondition har fullständigt rasat i botten efter förkylningen så idag kändes det tungt men roligt att gå iväg i lite högre tempo igen. Det var väldigt tyst ute i jämförelse mot de senaste dagarnas ovanliga aktivitet och jag bestämde mig för att spana in förödelsen på kullen som jag älskar så mycket. Det visade sig att det ”bara” var en gallring. Skogen har blivit betydligt glesare, svampen är manglad och mossan uppriven men det är ingenting i jämförelse med hur det kunde ha varit så jag blev ändå betydligt lättare om hjärtat.

Om ett litet tag kommer jag att börja intervallträna där igen. Både mig och hunden. Vidar har förstås redan fått börja, men på en liknande kulle en bit längre bort. Där är branterna brantare och backarna längre så det passar alldeles utmärkt för honom att studsa omkring i.

Men idag räckte det med ett lugnt och stilla tempo med en jämnt ökad puls och andhämtning.

Jag övade på några kameravinklar mot ett stenblock som häver sig ut över backen likt stäven på Titanic över en jättevåg och konstaterar när jag ställde mig längst ut på kanten att jag inte har problem med höjder i alla fall. Det går inte att motstå att höja armarna och låtsas att man tar sats för att kasta sig ut på en flygtur. Vis av erfarenheten prövar jag inte alltför höga höjder längre, det gör alldeles för ont när man landar, men när jag var liten övade jag frenetiskt. En dag skulle jag flyga! Så var det bara…

Man anar lutningen genom att titta på träden bakom Vidar, men bilden gör inte naturen någon rättvisa.

Jag hittade nya svampar, sjönk ner i djupare mossa och drog in den härliga doften av trä och mull så långt ner i lungorna jag kunde.

I den lätta brisen tappar träden sina löv och asparna fäller sina som gyllene regndroppar mot marken. Det är hösten som får mig att tänka på Lothlórien i Sagan om Ringen. Jag fantiserar om att den här världen ger en hint om hur vansinnigt vackert det skulle vara att gå genom därigenom och uppleva den på riktigt. Det har jag fantiserat om sedan jag läste om den förtrollade skogen för första gången när jag var nio år gammal.

Lothlóriens skog är ju såklart hundra gånger vackrare än en solnedgångsdränkt björk vid randen av en tjärn, men den magiska känslan av lycka vägrade lämna mig idag. Min skog får vara kvar ett tag till. Många andra träd har försvunnit på andra platser runt omkring och gläntor som jag suttit i timmar i har försvunnit, men det är en stor tröst att inte allt är borta. Det underbara vädret gjorde gott för själen det också. Honungsvarma ljuset och ljumma vinden. Så ljuvligt!

Vinden mojnade idag och molntäcket sprack upp till milda skyar som så småningom drog bort helt. Luften blev ljummen och omfamnande. Om det inte vore för jakten och ljuden från de fallande träden hade jag inte gått in idag. Kanske till och med stannat kvar ute i natten. Det hade varit läge för det igen. Att tända en munter liten eld och mata lågor och sinne med värme och ro.

Istället har jag varit vanligt vardaglig och gjort saker som man måste. Men i tankarna har sagorna spunnit sig starka. Där finns utrymme för sköra möten, starka känslor och det som sker utan att man förstår hur det egentligen händer.

Mina djur har varit lika stillsamt trötta som jag och vaggar mig mot sömnen med sina djupa andetag.

Där dansar mitt hjärta, bland mossiga stenar, sammetsgrå bark och spröda vingslag från korpens svartaste skugga. Där sprakar mitt blod som gnistrande diamanter och sjunger bland djupa rötter och smekande vind. Bland stigar som leder mig stilla. Famnar mig hårt och starkt i flackande stearinljusets sken och bär mig genom natten.

Där, på bädden av skogens mjuka mossa sprakar mitt blod som gnistrande diamanter. Bultar hårt mot timmarnas värmande famn. Hos vindens smekande andetag.

Mitt bland mörkaste nattens ljud lyser månen klart, men utan sin sol vore hon ensam och kall. Där hon nu leker fram pärlor hos spindelvävens daggdroppar med skapandets iver skulle hon vara vilsen utan sitt strålande ljus.

Virvlande, mjuka ljus.

Skogen låter annorlunda idag. Inte bara de tunga dunsarna från stora träd som faller eller de kraftiga vindbyarna. Det är ett annat ljud och en annan atmosfär. Det kan hända att jag är extra på spänn eftersom jag tycker att det är fruktansvärt jobbigt när de avverkar skog och allrahelst skogen där jag tycker om att vara, men jag gissar mer att det beror på att älgjakten började igår. Samma sak skedde förra året. Vidar gick på tårna hela första veckan och skogens större djur började plötsligt röra sig på nya ställen och mycket mer än vanligt. Därför blev jag inte särskilt förvånad när det plötsligt stod en ung älgtjur framför oss och tittade länge innan han försiktigt gick vidare med ljudlösa steg. När vi kom fram till platsen som han stått på kunde man knappt ana att han nyss varit där. Fast Vidars nos missade inte ett endaste doftkorn som dansade kvar i luften efter honom.

Innan vi går ut på den här nyplanteringen tittar jag noga efter om det sitter någon i tornet. Men eftersom jag medvetet dragit ut på tidpunkten för min promenad så har jägaren hunnit ge upp och åka hem när vi väl kommer runt kullen.

Det är inte utan att jag undrade lite hur det gått för dem så när jag såg delar av jaktlaget borta vid gården blev jag sugen på att gå dit och fråga. Men sedan svalde jag den känslan och gick vidare. Vissa jägare är hur rara som helst, vill gärna prata en stund och klappa Vidar medan andra kan vara riktigt beska. Just idag hade jag inte orkat med den senare varianten så jag nöjde mig med att förvissa mig om att de sett åt vilket håll jag gick och såg till att Vidar höll sig närmare mig än vanligt. Eller tja, han såg till det alldeles på egen hand. Han tyckte att det var på tok för mycket knasigheter på gång för att jag skulle gå oskyddad hursomhelst. Min lilla knaslurv.

Så snart första veckan har passerat brukar det lugna ner sig igen, även om helgerna kan vara lite svåra att parera med jägarna. Då försöker jag att hålla mig så långt bort ifrån dem som möjligt men det är inte alltid jag lyckas. Roligast hade jag åt en jägare som jagade råbock precis där jag gick förbi. Han viftade ilsket åt mig att jag skulle försvinna, hur jag nu skulle kunna göra det mitt ute i skogen. Då hade jag just ägnat en halvtimme åt att vara ”försvunnen” åt hans tax som ivrigt for omkring och skällde ända tills ett rådjur kom springandes rakt på mig. Då gav jag upp och gick iväg. I det läget skulle jag vara ivägen hur jag än bar mig åt. Att Vidar inte ens gör en ansats att skälla tillbaka på den andra hunden vet jag inte om det egentligen är bra eller dåligt, men faktum är att han skäller väldigt sällan.

I två dagar har jag gått och kikat upp mot kullen där avverkningsmaskinen piper och tuggar sig fram bland träden. Jag orkar inte med att gå ända fram för att se efter var den är för tillfället utan hoppas istället på att den åtminstone inte ska runda krönet och fortsätta på andra sidan. Just den kullen håller jag annars till väldigt mycket på och det är därifrån de senaste bilderna på svamparna är ifrån. Min egen lilla sagovärld. Jag hoppas innerligt på att den ska få finnas kvar en stund till, om än naggad i kanten.

För två år sedan togs mitt favoritträd ner här strax utanför knuten på huset. Där satt jag minst en halvtimme varje dag, oavsett väder och årstid. Samma dag som trädet försvann fick jag ryggskott och kom inte upp ur sängen. Efter det har jag inte gått dit.

Vidar ser totalt obekymrad ut oavsett om träden ramlar omkring där han brukar gå eller inte, men just här har han som sagt ännu större koll på mig än vanligt. Det kanske bara är vinden som gör det, jag vet inte, men jag är glad att jag har honom.

Ibland får jag känslan av att jag måste komma ifatt med att vara ute i skogen om jag inte varit där på ett tag, eller vara i den ännu lite mer intensivt när jag väl är där, som att det går att suga åt sig dofterna genom porerna på något sätt. Idag var en sådan dag. Sol och närapå vindstilla och en iver som klådde både envist kvarhängande förkylning och ryggvärk fick mig att förväntansfullt traska längre bort och uppför fler branter än jag tänkt mig.

Träden har ändrat sig snabbt till en kaskad av färger och det är som att intensiteten nästan tar andan ur en. Som jag har saknat detta!

Min vanliga oförmåga att hålla mig till stigarna blommade ut för fullt när den mer vuxna sidan av mig själv började resonera med den barnsliga sidan om att jag kanske skulle hushålla med energin och inte ta ut mig helt. Den barnsliga sidan vann…

Det finns på tok för mycket fint att titta på och uppleva för att orka tänka på att det kan bli jobbigt att gå sista biten hem och jag fann mig plötsligt klättrandes längs med en brant, mossbelupen vägg av vad jag förmodar är berget som kommer fram i dagen på sina ställen. Som väl var hade jag slarvat bort kopplet en stund tidigare så jag kunde använda båda händerna att stödja mig med.

Väl tillbaka på stigen igen upptäckte jag helt färska älgspår och strax därefter hördes tunga steg inne bland de täta granarna. Jag kunde inte se dem men det lät som två. Vid de tillfällena är jag glad att Vidar är så lyhörd som han är. Det är visserligen inte förrän han fångat upp vittringen av djuren som han blir kollrig, men jag bryter det lätt genom en låg tillsägelse, eller egentligen bara en påminnelse. Inte ens i vintras när en älg brakade iväg bara några meter ifrån oss satte han iväg efter den, fastän att han säkert hade tyckt att det var en fin lekkamrat som ville springa lite tillsammans. Han vet att han inte får och skuttar glatt efter bollen istället.

Vi stannade en lite längre stund vid vattnet idag. Även det är ett ställe som gör mig glad och kvillrig. Där är ljudnivån visserligen ganska hög, men det kan vara fint det också ibland.

Mitt i alla kontraster, från skogen till att jag blev bjuden på mat och jag var så trött att jag nästan somnade vid matbordet ringde telefonen och jag blev hastigt och lustigt medbjuden på konsert bara en kort stund senare. Jag fick kasta mig i bilen och skynda till en plats där vi möttes upp och strax därefter var jag i kulturhuset inne i staden igen, där jag var för inte alls längesedan.

Denna gången var det en av världens främste valthornister som var solist för Mozarts hornkonstert nummer 3 i Ess-dur och i Strauss hornkonstert nummer 1 i Ess-dur. Därefter var det även Tjajkovskijs Mozartiana-svit nr 4 G-dur. Helt underbar musik och jag behövde nog egentligen haft med mig några näsdukar. Inte för att jag fortfarande är lite förkyld utan för att så fort någonting är sådär otroligt vackert så kommer tårarna som ur ett ohejdbart flöde utan att jag hinner reagera.

Tänk att jag skulle få en så härlig söndag! Det är inte varje dag man kastas mellan så stora kontraster. Förmodligen kommer jag att sova en vecka efter det här, men det var det värt. Kultur är som en smekning för själen, likaväl som skogen behövs för att kunna stå ut i städer och byggnader så är konst och musik en annan källa till lycka. Åtminstone för mig. Jag minns så många gånger som jag stått och pratat om någon tavla antingen med konstnären själv eller med någon konstvetare när jag var yngre och sög åt mig deras kunskap och passion för måleriet. Det slog an någonting inom mig som bara ger resonans vid liknande tillfällen. Det spelar egentligen ingen roll om det är måleri, skulptur, foto eller klassisk musik i ett fantastiskt kulturhus eller jazz i en mindre lokal fylld med människor som lika gärna hänger i den mörkare delen som glatt stampar takten till improviserade stycken längst framme vid scenen. Det ger mig en lika stark känsla som jag bär med mig lång tid efteråt. Att bli fullständigt absorberad av skaparkraften och det tätt sammanvävda av färger eller toner är helt och absolut ljuvligt. Så nu ska jag flyta bort en stund på minnet av toner från valthorn och övriga instrument i perfekt harmoni…

Jag förlorade mig själv i en kaskad av regnbågsfärger i några vattendroppar som plötsligt dök upp i en glänta. Solen bröt fram i samma stund som jag tog steget ut på den mjuka mossan och gräset.

Det är andra svampar som frodas nu, men känslan av sagolikt landskap hänger fortfarande kvar och jag stannade längre i den här gläntan bara för att njuta av solens värmande strålar och luftens stillhet bland träden.

Vidar surade ungefär lika länge eftersom jag sagt åt honom för sjuhundrafemtioelfte gången att han inte fick äta bajs. Det där är något som verkligen tar ner en på jorden igen. Bajs. Han själv blir glad så fort jag kastat bollen mellan trädstammarna medan jag suckar djupt åt det vidriga i hans entusiasm över de där äckliga högarna.

Den här gången orkade jag inte vara arg särskilt länge och jag skrotade runt och repeterade mossor och deras egenskaper bara för att se hur många jag faktiskt kommer ihåg samtidigt som jag plockade trattkantarellerna som jag hittat under tidigare promenader. Det är en speciell känsla att bli blöt och lite sträv om händerna av mossa, jord och bark och dofterna gör att jag helst vill borra ner hela mig och vara där och bara andas en lång stund.

På vägen tillbaka märkte jag att ekorren som hade sina gömmor med mat längs med stigen överlevt sommaren också och suttit och knaprat i sig hasselnötter på sin lilla sten som den använder som matbord.

Vid det laget var Vidar ordentligt trött i kroppen och orkade inte alls hålla samma tempo som igår. Det är inte bara jag som tappat i kondition och muskler den senaste tiden tydligen. Jag såg till att han fick lite backträning igår och gjorde en liknande övning idag. Det var bara det att han inte orkade springa ända upp. Det var tydligen både för brant och för dåligt med hurra-rop, så vi gick till en annan backe.

Betydligt lugnare tempo och flackare lutning och Vidar var kung igen. Det ska bli roligt att bli frisk och börja stärka upp leder, muskler och kondition på oss båda. Det behövs om det ska bli lika mycket snö den här vintern som den förra. Då var vi outtröttliga framåt vårkanten och den enda gången Vidar ledsnade var när jag släpade ut honom på en två kilometer lång sträcka med knädjupt snötäcke. Då kom han på att han kunde åka snålskjuts på mina hälar när jag lyfte fötterna och trampade med stor entusiasm på dem för varje steg. Själv hann jag att recensera tre böcker och fyra filmer i tankarna innan jag flåsande som en blåsbälg klättrade över plogvallen, rasade ner på andra sidan och förundrades över hur det kom sig att jag kommit på idén att jag ens skulle försöka gå just där. Men det är ju ingen mening att ge upp halvvägs, det enda som kan ta sig fram i så mycket snö är väl en bandvagn och det känner jag ingen som har.

Nåja, vi märker väl om det blir mycket snö eller inte. Det känns som att det skulle kunna bli så eftersom det varit flera frostnätter redan, men man vet aldrig.

Den här dagen bjöd i alla fall på hög luft, vansinnigt vackra färger och solglimtar.

Kvällen blev en mjuk avrundning med fint sällskap, mammas kramar och alldeles för mycket äppelpaj. Eller tja, kan det någonsin bli för mycket äppelpaj?

Lite småfnissig travade jag hem en stund senare med pajformen tryckt mot magen, höst och äppelpaj med vaniljsås, det är underbart!

Det är höst på riktigt nu. Luften och ljuset är precis densamma som varje år när det inte längre kommer att komma någon sådan där riktigt varm dag någon mer gång under resten av året. Solsken och härligt väder kommer det alldeles säkert att bli, men inte riktigt varmt.

I ett par dagar har andra varit ute och gått med hunden åt mig och jag förundras över hur annorlunda det är mot när jag flyttade hit och var orolig för hur allting skulle bli. Då var jag rejält förkyld en kort stund på vårvintern och släpade mig utanför dörren med feber och hela huvudet fullt med snor. Då vägrade jag att ge upp och skulle gå ut, det fanns inget annat alternativ.

Vidar rusade lyckligt fram och tillbaka längs med strandkanten den gången medan jag andfått glidit ner på en sten vid vattenbrynet. Han var fortfarande rädd för att bada vilket säkert var tur annars hade jag varit tvungen att torka honom med hårtorken när vi kom hem igen. Jag tror att det var ungefär de korta promenaderna han fick, vilket säkerligen räckte eftersom han var så ung då, men jag ville ju naturligtvis ha gett honom mer stimulans.

Den här gången är det flera som erbjuder sig att gå med honom. Även om vädret inte är det bästa och det snabbt blir mörkt om kvällarna. Jag har sjunkit tillbaka mot kuddarna, dragit filten upp mot hakan och bara njutit.

Fast idag hade jag inget tålamod kvar igen. Det kliar i tänderna av den välbekanta känslan av att väggarna är för mycket väggar och luften är för stillsam. Så med kiropraktorns råd klingande i öronen fnös jag åt hur svårt det ska vara att bli frisk och gick ut. Hon sa att jag skulle ”gå runt kvarteret” och ritade en fyrkant med pekfingret på sitt bord.

Jo tjena, tänkte jag och frustade fram att det inte finns några kvarter ute hos mig. Till slut hade vi förhandlat fram att jag i alla fall inte ska gå någon mil på några dagar till. Därför har jag bara gått en halv mil idag.

Mössa hade varit fint idag, men med dubbla luvor stängde jag ute snålblåsten ganska bra ändå. Jag borrade ner blicken i mossan och sökte efter trattkantareller. Hittade skapligt många men plockade som vanligt inga. Den här hösten har jag fått upp ögonen för så många andra svampar samtidigt som jag gått och tittat efter mina gamla och välkända. De nya är så vackra i sina ibland osannolika färger och ställen de växer på. Vidar däremot är expert på att hitta benrester efter diverse djur. Det är rätt gott om dem på sina ställen. Men han låter dem vara när jag säger till honom.

Jag önskade att jag hade orkat och vågat ta i lite mer i uppförsbacken, springa lika glatt som Vidar upp och nedför kullarna av berggrund som formar landskapet just där. Men det är inte värt all hostan sedan på kvällen så jag höll mig i skinnet.

Resten av kvällen pysslade jag lite till med mitt hem, det är som när jag är ute och går, när jag väl börjat med en idé så rullar det på med nya och ännu fler och sedan gäller det att hålla i hatten så att inte allting har åkt på en omgång från golv till tak. Fast med hostan och den envisa tröttheten blir det förstås inte mycket gjort mer än i tankarna. Det är kanske dags för en riktig gammeldags behandling av förkylning, dunderkurer med honung, ingefära och allt sånt där. Vi får se hur det blir. I morgon kanske. Då blir det en rejäl promenad tänker jag.

Vilket väder tycker du är allra kallast att vara ute i? Är det 25 minusgrader och snöstorm på kalfjället när inga som helst vindtäta kläder är vindtäta längre och isvindarna blåser rakt genom märg och ben eller är det på kräftskivan när solen definitivt gått ner och det istället för den ljumma augustinatten blir tio grader varmt, duggregn och kastvindar och du har tunna finkläder på dig?

Jag har alltid röstat för när det är fyra grader varmt, snålblåst och blötsnön kommer floppandes i stora flak från en blygrå himmel. Då fryser jag som värst.

Fast idag är det också ett såntdär mittemellan-väder. Åtta grader varmt, sol ibland och regn ibland och en isande vind som smyger sig in genom sömmar man inte visste att man hade och lämnar huden stel och utan känsel en bra stund efter att man kommit inomhus igen.

Nä, jag borde inte ha gått på promenad idag heller. Förkylningen ger inte med sig och ryggen bryr sig inte riktigt om vad jag gör för att den ska må bättre. Så jag gick en kort runda. Det var nästan skönt, en stund i alla fall, och trädens färger har blivit fantastiska. Det är alltid lika underbart på hösten när solen börjar bli lite för svag för att orka sig igenom molntäcket ordentligt så räcker det med bara några få strålar för att de gula, röda och orangea färgerna ska lysa upp hela världen.

Jag tänker på hur det var i somras när träden började gulna redan då och om alla hasselbuskar överlevt eller hur det kommer att se ut till våren. Jag tänker på hur allting var förra året vid den här tiden, hur så mycket ställdes på ända och slutligen ledde fram till att jag startade den här bloggen. Tänk att en serie till synes fristående händelser i efterhand kan verka som att någon har planlagt det hela som i vilken roman som helst.

Den här vägen är en sådan väg. Om jag inte valt att gå här så hade jag inte träffat en hel hög med fina människor som lett till att jag träffat ännu fler fina människor som berikar mitt liv på ett sätt som verkar självklart för dem men som jag är tacksam för varje dag.

Under tiden som jag traskar fram längs med vägar och stigar nynnar jag kraxande och förkylningsfalskt på olika låtar, ler åt fler minnen som flyter fram i rytmerna och mitt i en hostattack tänker jag att just nu och just här är jag för första gången i mitt liv på rätt plats vid rätt tillfälle och är på väg mot ett helt underbart äventyr. Det är förmodligen det som sker när man följer sitt hjärta.

Då spelar det inte så stor roll om man blir tvungen att dricka honungsvatten resten av eftermiddagen och ligga och slumra dessemellan för att det egentligen var för tidigt att gå ut. Jag fick en underbar höstpromenad och det kan ingen hosta i världen ta ifrån mig. Så länge hjärtat sjunger kan det inte bli fel.

Det var en underbar förmiddag idag, solen sken och det var krispigt kallt i luften efter nattens frost. Jag var däremot inte hälften så krispig och redan vinterblek och hålögd kikade min spegelbild tillbaka mot mig vid tandborstningen. Jag hasade tillbaka till sängen och tyckte synd om mig själv ett par timmar till. Tänkte på allting som jag missar den här helgen på grund av sjukdom och trasig rygg. Sedan orkade jag inte med mig själv, frågade Vidar om inte han kunde hjälpa mig på med strumporna och fick en ivrig svansviftning till svar innan han sprang och hämtade sin boll. Jag hade redan försökt att få honom att komma och lägga bollen intill mig i sängen så att jag kunde kasta den åt honom men det resulterade bara i att hela hunden hoppade upp så jag slutade med de tafatta försöken. För ett tag sedan när jag försökte lära honom att gå ut i köket på kommando sprang han inte bara ut i köket utan flög även upp på köksbänken i någon slags katapultartad stil för att kunna rymmas under köksskåpen. Jag har sällan skrattat så mycket åt honom som den gången. Klantigt nog hade jag använt samma handrörelse som när jag ber honom att hoppa in i bilen. Vis av erfarenheten ville jag alltså inte försöka mig på att utveckla den nya leken om att bara bollen skulle upp i sängen och inte nödvändigtvis även hunden.

Hursomhelst så fick jag till slut på mig strumporna och ytterkläder och kamera och tänkte åtminstone gå en liten bit in i skogen. Det har inte blivit så mycket variation den senaste veckan så nu var jag laddad för att se lite andra träd.

Det var inte förrän jag slagit in på en mindre skogsväg som jag började argumentera lite med mig själv om jag skulle orka gå hela rundan eller inte. Den är inte jättelång, men i det skicket jag är i nu är det tillräckligt långt in i skogen för att det ska bli besvärligt om orken plötsligt sinar. För min inre syn såg jag med viss galghumor hur jag blev upplockad och lagd som ett bylte över ryggen på en häst som i vilken Clint Eastwood-film som helst för att vilt skumpande transporteras tillbaka till civilisationen.

Så illa skulle det väl ändå inte bli, fnissade jag åt mig själv och traskade vidare i det täta snåret av ljung. Strax därpå började det att regna.

Ett fint flor av droppar fyllde luften och jag blev med ens alldeles lugn. Jag kunde inte gå lika fort som jag brukar, regnet fick mig att kisa och ljungen trasslade sig kring mina ben. Det var inte en dag att effektivt ränna runt bara för att få det gjort och komma tillbaka in i värmen inomhus så fort som möjligt. Därför lyfte jag blicken och stod länge och tittade ut över myrmarken som jag gick längs med kanten på. Vek av från stigen och gick så långt fram jag vågade utan att riskera att sjunka ned i dyn, för nu är det en sankmark igen. I somras var det bara någon slags sprött post-apokalyptiskt och sjukt landskap som jag helst inte ville titta alls på för att slippa påminnas om torkan.

När jag vände mig om för att packa tillbaka kameran i ryggsäcken skuttade Vidar fram och lade sig på kopplet som för att påminna mig om att jag skulle ta med det också. Det fick åka ner i ryggsäcken det också eftersom jag inte var särskilt sugen på att göra om samma fadäs som sist när jag lyckades glömma det tidigt på promenaden. Sedan gick jag helt galet och blev alldeles bubblig av skratt när Vidar återigen tog kommandot och ledde mig tillbaka till rätt stig som en liten studsboll i de höga snåren. Utan honom skulle jag vara mer vilse i tillvaron på mer än ett sätt.

Det blev inte någon kort och snabb runda alls, jag gick surt förbi de första kantarellerna men vid nästa ställe kunde jag inte låta bli att stanna och inte heller vid ett par ställen till och så råkade jag gå in på ett annat ställe där jag trodde att det kanske kunde finnas trattkantareller. Det gjorde det inte, men två och en halv timme senare när vi kommit över krönet på landsvägen och bara hade den lilla nedförsbacken kvar hem till oss sprack molntäcket upp och solen gnistrade i asfalten sådär som den bara gör i slutet av september efter en ridå av fuktigt dis som hängt i luften en hel eftermiddag.

Jag var nöjd, kanske inte mindre förkyld och absolut inte med mindre värk, men med ett hjärta fyllt av vissheten om att jag inte bara mår bättre av att vara ute i skogen, det är en livsnödvändighet jag inte klarar mig utan.

Att rensa kantarellerna blev också något meditativt och mysigt. Som att avsluta det fina i en mjuk och varm famn. Med skorrande röst nynnade jag på några låtar och tänkte att det blev en fin eftermiddag ändå när allt kom omkring.