Skogsäventyr

Jag förlorade mig själv i en kaskad av regnbågsfärger i några vattendroppar som plötsligt dök upp i en glänta. Solen bröt fram i samma stund som jag tog steget ut på den mjuka mossan och gräset.

Det är andra svampar som frodas nu, men känslan av sagolikt landskap hänger fortfarande kvar och jag stannade längre i den här gläntan bara för att njuta av solens värmande strålar och luftens stillhet bland träden.

Vidar surade ungefär lika länge eftersom jag sagt åt honom för sjuhundrafemtioelfte gången att han inte fick äta bajs. Det där är något som verkligen tar ner en på jorden igen. Bajs. Han själv blir glad så fort jag kastat bollen mellan trädstammarna medan jag suckar djupt åt det vidriga i hans entusiasm över de där äckliga högarna.

Den här gången orkade jag inte vara arg särskilt länge och jag skrotade runt och repeterade mossor och deras egenskaper bara för att se hur många jag faktiskt kommer ihåg samtidigt som jag plockade trattkantarellerna som jag hittat under tidigare promenader. Det är en speciell känsla att bli blöt och lite sträv om händerna av mossa, jord och bark och dofterna gör att jag helst vill borra ner hela mig och vara där och bara andas en lång stund.

På vägen tillbaka märkte jag att ekorren som hade sina gömmor med mat längs med stigen överlevt sommaren också och suttit och knaprat i sig hasselnötter på sin lilla sten som den använder som matbord.

Vid det laget var Vidar ordentligt trött i kroppen och orkade inte alls hålla samma tempo som igår. Det är inte bara jag som tappat i kondition och muskler den senaste tiden tydligen. Jag såg till att han fick lite backträning igår och gjorde en liknande övning idag. Det var bara det att han inte orkade springa ända upp. Det var tydligen både för brant och för dåligt med hurra-rop, så vi gick till en annan backe.

Betydligt lugnare tempo och flackare lutning och Vidar var kung igen. Det ska bli roligt att bli frisk och börja stärka upp leder, muskler och kondition på oss båda. Det behövs om det ska bli lika mycket snö den här vintern som den förra. Då var vi outtröttliga framåt vårkanten och den enda gången Vidar ledsnade var när jag släpade ut honom på en två kilometer lång sträcka med knädjupt snötäcke. Då kom han på att han kunde åka snålskjuts på mina hälar när jag lyfte fötterna och trampade med stor entusiasm på dem för varje steg. Själv hann jag att recensera tre böcker och fyra filmer i tankarna innan jag flåsande som en blåsbälg klättrade över plogvallen, rasade ner på andra sidan och förundrades över hur det kom sig att jag kommit på idén att jag ens skulle försöka gå just där. Men det är ju ingen mening att ge upp halvvägs, det enda som kan ta sig fram i så mycket snö är väl en bandvagn och det känner jag ingen som har.

Nåja, vi märker väl om det blir mycket snö eller inte. Det känns som att det skulle kunna bli så eftersom det varit flera frostnätter redan, men man vet aldrig.

Den här dagen bjöd i alla fall på hög luft, vansinnigt vackra färger och solglimtar.

Kvällen blev en mjuk avrundning med fint sällskap, mammas kramar och alldeles för mycket äppelpaj. Eller tja, kan det någonsin bli för mycket äppelpaj?

Lite småfnissig travade jag hem en stund senare med pajformen tryckt mot magen, höst och äppelpaj med vaniljsås, det är underbart!