Inte som vanligt

Skogen låter annorlunda idag. Inte bara de tunga dunsarna från stora träd som faller eller de kraftiga vindbyarna. Det är ett annat ljud och en annan atmosfär. Det kan hända att jag är extra på spänn eftersom jag tycker att det är fruktansvärt jobbigt när de avverkar skog och allrahelst skogen där jag tycker om att vara, men jag gissar mer att det beror på att älgjakten började igår. Samma sak skedde förra året. Vidar gick på tårna hela första veckan och skogens större djur började plötsligt röra sig på nya ställen och mycket mer än vanligt. Därför blev jag inte särskilt förvånad när det plötsligt stod en ung älgtjur framför oss och tittade länge innan han försiktigt gick vidare med ljudlösa steg. När vi kom fram till platsen som han stått på kunde man knappt ana att han nyss varit där. Fast Vidars nos missade inte ett endaste doftkorn som dansade kvar i luften efter honom.

Innan vi går ut på den här nyplanteringen tittar jag noga efter om det sitter någon i tornet. Men eftersom jag medvetet dragit ut på tidpunkten för min promenad så har jägaren hunnit ge upp och åka hem när vi väl kommer runt kullen.

Det är inte utan att jag undrade lite hur det gått för dem så när jag såg delar av jaktlaget borta vid gården blev jag sugen på att gå dit och fråga. Men sedan svalde jag den känslan och gick vidare. Vissa jägare är hur rara som helst, vill gärna prata en stund och klappa Vidar medan andra kan vara riktigt beska. Just idag hade jag inte orkat med den senare varianten så jag nöjde mig med att förvissa mig om att de sett åt vilket håll jag gick och såg till att Vidar höll sig närmare mig än vanligt. Eller tja, han såg till det alldeles på egen hand. Han tyckte att det var på tok för mycket knasigheter på gång för att jag skulle gå oskyddad hursomhelst. Min lilla knaslurv.

Så snart första veckan har passerat brukar det lugna ner sig igen, även om helgerna kan vara lite svåra att parera med jägarna. Då försöker jag att hålla mig så långt bort ifrån dem som möjligt men det är inte alltid jag lyckas. Roligast hade jag åt en jägare som jagade råbock precis där jag gick förbi. Han viftade ilsket åt mig att jag skulle försvinna, hur jag nu skulle kunna göra det mitt ute i skogen. Då hade jag just ägnat en halvtimme åt att vara ”försvunnen” åt hans tax som ivrigt for omkring och skällde ända tills ett rådjur kom springandes rakt på mig. Då gav jag upp och gick iväg. I det läget skulle jag vara ivägen hur jag än bar mig åt. Att Vidar inte ens gör en ansats att skälla tillbaka på den andra hunden vet jag inte om det egentligen är bra eller dåligt, men faktum är att han skäller väldigt sällan.

I två dagar har jag gått och kikat upp mot kullen där avverkningsmaskinen piper och tuggar sig fram bland träden. Jag orkar inte med att gå ända fram för att se efter var den är för tillfället utan hoppas istället på att den åtminstone inte ska runda krönet och fortsätta på andra sidan. Just den kullen håller jag annars till väldigt mycket på och det är därifrån de senaste bilderna på svamparna är ifrån. Min egen lilla sagovärld. Jag hoppas innerligt på att den ska få finnas kvar en stund till, om än naggad i kanten.

För två år sedan togs mitt favoritträd ner här strax utanför knuten på huset. Där satt jag minst en halvtimme varje dag, oavsett väder och årstid. Samma dag som trädet försvann fick jag ryggskott och kom inte upp ur sängen. Efter det har jag inte gått dit.

Vidar ser totalt obekymrad ut oavsett om träden ramlar omkring där han brukar gå eller inte, men just här har han som sagt ännu större koll på mig än vanligt. Det kanske bara är vinden som gör det, jag vet inte, men jag är glad att jag har honom.

4 reaktioner till “Inte som vanligt

  1. hello Evelina, how’s it going?. I see a nice day, I love those cloudy days, and with that special wind that runs…

    personally, I have never understood the famous ”sport hunting”, that sporting has nothing, in my opinion, in short, every madman with his subject…

    very special that story of your tree that was cut, sometimes very special things happen that affect us, be glad to have those feelings, because it shows and is a sign that you are a human being, because today, there are many people who have only form human, but inside they are empty, they are not affect by anything or anyone, they are only psychopaths.

    I hope you are already better in health.
    have a rest and have a nice day tomorrow.
    ¡Stor kram till er!, fernando.

    Gilla

    1. The elk hunt is special because of the fuss it causes each year. It always leaves this country divided in a verbal war with two sides. There are not enough wolf or other big predators to regulate the amount of grassfeeding animals and the hunters are doing that instead. I respect that. But still, it causes a lot of stress for all animals which leaves me wishing that there might be a different way to handle it. But I don’t know.

      I believe that this day will be more of a tea drinking day anyway 😊

      Hugs!!

      Gillad av 1 person

  2. Usch för älgjakten. Jag märkte av den redan i lördags när jag var ute. Dels hörde jag många skott från jägare som förmodligen provsköt sina gevär. Och mötte en jägare som var ute och förberedde.
    Jakten är kanske nödvändig men jag avskyr dem mest för att de trampar runt i mina skogar och förstör mina utflykter och jag verkligen avskyr jakthundar som springer efter en och skäller i skogen!! Jo, man FÅR ha hundar lösa nu men FÅR de springa efter folk inne i skogen och var är husse? 1 km bort? Och ser sin hund på nån radar, men vet egentligen inte alls vad hunden gör 😡 Urk…jag hade förträngt jakten. Jag som tänkte mig ut i helgen. Det är svårt att hitta skogar där det inte pågår jakt.

    Gilla

    1. Jo, jag är inte heller förtjust i älgjakten. Allra jobbigast är faktiskt, precis som du säger, att skogen plötsligt är full med folk som inte brukar vara där.

      Det är också så att för oss vanliga hundägare så får inte hunden springa omkring helt okontrollerat i skog och mark denna tiden på året heller, men det är förmodligen undantaget jakthundar. Förra året hade jag ett par riktigt obehagliga möten med frispringande jakthundar där jag faktiskt blev riktigt rädd att den skulle ge sig på Vidar. Jag förstod att det hade gått på tok när en av jägarna kom tillbaka med bil många timmar senare och letade. Då tog det flera veckor innan jag slappnade av och slutade se mig om över axeln stup i kvarten.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s