Lättnadens suck

Sommaren kom tillbaka, Brittsommar, och jag njuter i fulla drag. Min kondition har fullständigt rasat i botten efter förkylningen så idag kändes det tungt men roligt att gå iväg i lite högre tempo igen. Det var väldigt tyst ute i jämförelse mot de senaste dagarnas ovanliga aktivitet och jag bestämde mig för att spana in förödelsen på kullen som jag älskar så mycket. Det visade sig att det ”bara” var en gallring. Skogen har blivit betydligt glesare, svampen är manglad och mossan uppriven men det är ingenting i jämförelse med hur det kunde ha varit så jag blev ändå betydligt lättare om hjärtat.

Om ett litet tag kommer jag att börja intervallträna där igen. Både mig och hunden. Vidar har förstås redan fått börja, men på en liknande kulle en bit längre bort. Där är branterna brantare och backarna längre så det passar alldeles utmärkt för honom att studsa omkring i.

Men idag räckte det med ett lugnt och stilla tempo med en jämnt ökad puls och andhämtning.

Jag övade på några kameravinklar mot ett stenblock som häver sig ut över backen likt stäven på Titanic över en jättevåg och konstaterar när jag ställde mig längst ut på kanten att jag inte har problem med höjder i alla fall. Det går inte att motstå att höja armarna och låtsas att man tar sats för att kasta sig ut på en flygtur. Vis av erfarenheten prövar jag inte alltför höga höjder längre, det gör alldeles för ont när man landar, men när jag var liten övade jag frenetiskt. En dag skulle jag flyga! Så var det bara…

Man anar lutningen genom att titta på träden bakom Vidar, men bilden gör inte naturen någon rättvisa.

Jag hittade nya svampar, sjönk ner i djupare mossa och drog in den härliga doften av trä och mull så långt ner i lungorna jag kunde.

I den lätta brisen tappar träden sina löv och asparna fäller sina som gyllene regndroppar mot marken. Det är hösten som får mig att tänka på Lothlórien i Sagan om Ringen. Jag fantiserar om att den här världen ger en hint om hur vansinnigt vackert det skulle vara att gå genom därigenom och uppleva den på riktigt. Det har jag fantiserat om sedan jag läste om den förtrollade skogen för första gången när jag var nio år gammal.

Lothlóriens skog är ju såklart hundra gånger vackrare än en solnedgångsdränkt björk vid randen av en tjärn, men den magiska känslan av lycka vägrade lämna mig idag. Min skog får vara kvar ett tag till. Många andra träd har försvunnit på andra platser runt omkring och gläntor som jag suttit i timmar i har försvunnit, men det är en stor tröst att inte allt är borta. Det underbara vädret gjorde gott för själen det också. Honungsvarma ljuset och ljumma vinden. Så ljuvligt!

5 reaktioner till “Lättnadens suck

  1. a beautiful day, you look very good…
    Where does the path you see go?
    What new poems and adventures are you going to look for?
    If you find it, will I see you again?
    it’s probably not, where the road leads, it does not go with chains,
    not nostalgia or memories of the past…
    only with light baggage…
    Evelina flies high…

    a hug from a distance.
    fernando

    Gilla

    1. I don’t know where the paths lead or where the next adventure will take me, but I will always be in the swirling wind amongst the trees, in the bright reflection on the surface of a forest tarn and in the whispers of the forest in an early morning.

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s