Lördagseftermiddag

Det var en underbar förmiddag idag, solen sken och det var krispigt kallt i luften efter nattens frost. Jag var däremot inte hälften så krispig och redan vinterblek och hålögd kikade min spegelbild tillbaka mot mig vid tandborstningen. Jag hasade tillbaka till sängen och tyckte synd om mig själv ett par timmar till. Tänkte på allting som jag missar den här helgen på grund av sjukdom och trasig rygg. Sedan orkade jag inte med mig själv, frågade Vidar om inte han kunde hjälpa mig på med strumporna och fick en ivrig svansviftning till svar innan han sprang och hämtade sin boll. Jag hade redan försökt att få honom att komma och lägga bollen intill mig i sängen så att jag kunde kasta den åt honom men det resulterade bara i att hela hunden hoppade upp så jag slutade med de tafatta försöken. För ett tag sedan när jag försökte lära honom att gå ut i köket på kommando sprang han inte bara ut i köket utan flög även upp på köksbänken i någon slags katapultartad stil för att kunna rymmas under köksskåpen. Jag har sällan skrattat så mycket åt honom som den gången. Klantigt nog hade jag använt samma handrörelse som när jag ber honom att hoppa in i bilen. Vis av erfarenheten ville jag alltså inte försöka mig på att utveckla den nya leken om att bara bollen skulle upp i sängen och inte nödvändigtvis även hunden.

Hursomhelst så fick jag till slut på mig strumporna och ytterkläder och kamera och tänkte åtminstone gå en liten bit in i skogen. Det har inte blivit så mycket variation den senaste veckan så nu var jag laddad för att se lite andra träd.

Det var inte förrän jag slagit in på en mindre skogsväg som jag började argumentera lite med mig själv om jag skulle orka gå hela rundan eller inte. Den är inte jättelång, men i det skicket jag är i nu är det tillräckligt långt in i skogen för att det ska bli besvärligt om orken plötsligt sinar. För min inre syn såg jag med viss galghumor hur jag blev upplockad och lagd som ett bylte över ryggen på en häst som i vilken Clint Eastwood-film som helst för att vilt skumpande transporteras tillbaka till civilisationen.

Så illa skulle det väl ändå inte bli, fnissade jag åt mig själv och traskade vidare i det täta snåret av ljung. Strax därpå började det att regna.

Ett fint flor av droppar fyllde luften och jag blev med ens alldeles lugn. Jag kunde inte gå lika fort som jag brukar, regnet fick mig att kisa och ljungen trasslade sig kring mina ben. Det var inte en dag att effektivt ränna runt bara för att få det gjort och komma tillbaka in i värmen inomhus så fort som möjligt. Därför lyfte jag blicken och stod länge och tittade ut över myrmarken som jag gick längs med kanten på. Vek av från stigen och gick så långt fram jag vågade utan att riskera att sjunka ned i dyn, för nu är det en sankmark igen. I somras var det bara någon slags sprött post-apokalyptiskt och sjukt landskap som jag helst inte ville titta alls på för att slippa påminnas om torkan.

När jag vände mig om för att packa tillbaka kameran i ryggsäcken skuttade Vidar fram och lade sig på kopplet som för att påminna mig om att jag skulle ta med det också. Det fick åka ner i ryggsäcken det också eftersom jag inte var särskilt sugen på att göra om samma fadäs som sist när jag lyckades glömma det tidigt på promenaden. Sedan gick jag helt galet och blev alldeles bubblig av skratt när Vidar återigen tog kommandot och ledde mig tillbaka till rätt stig som en liten studsboll i de höga snåren. Utan honom skulle jag vara mer vilse i tillvaron på mer än ett sätt.

Det blev inte någon kort och snabb runda alls, jag gick surt förbi de första kantarellerna men vid nästa ställe kunde jag inte låta bli att stanna och inte heller vid ett par ställen till och så råkade jag gå in på ett annat ställe där jag trodde att det kanske kunde finnas trattkantareller. Det gjorde det inte, men två och en halv timme senare när vi kommit över krönet på landsvägen och bara hade den lilla nedförsbacken kvar hem till oss sprack molntäcket upp och solen gnistrade i asfalten sådär som den bara gör i slutet av september efter en ridå av fuktigt dis som hängt i luften en hel eftermiddag.

Jag var nöjd, kanske inte mindre förkyld och absolut inte med mindre värk, men med ett hjärta fyllt av vissheten om att jag inte bara mår bättre av att vara ute i skogen, det är en livsnödvändighet jag inte klarar mig utan.

Att rensa kantarellerna blev också något meditativt och mysigt. Som att avsluta det fina i en mjuk och varm famn. Med skorrande röst nynnade jag på några låtar och tänkte att det blev en fin eftermiddag ändå när allt kom omkring.

2 reaktioner till “Lördagseftermiddag

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s