Sagolika höst

Soluppgången var alltför vacker för att jag skulle kunna ta fram kameran. Jag flöt fram på det mjuka ljuset och lät mig förföras av naturens virvlande sånger. Att vara mitt uppe i det vackraste av allt är som att bli trollbunden och hänförd i en vild dans och sedan försiktigt förd tillbaka ned på marken igen där verkligheten tar emot. Att stå där, rufsig i håret och med ett brett flin på läpparna och tänka att det var värt alltihop, även utan en endaste bild, det är det bästa med livet. När det är lite för vackert och lite för bra så kan jag inte ens försöka ta bilder, det är som att naturen måste få vara det enda som sker just då och sådana stunder lever för alltid kvar i mitt hjärta.

Min vapendragare och ständige tokfrans tyckte inte att det var nog med träning igår och det där med vila förstår han sig inte på, så när jag däckade fullständigt av trötthet strax efter lunch tyckte han att jag var tråkigast i hela världen. Att det myllrar av folk i skogen med gevär i händerna har han ingen som helst förståelse för och vill bara fortsätta att gå och gå och gå.

På helgerna försöker jag att hålla mig där jag tror att det är minst risk, men det är inte alls lätt och även om jag har varselkläder på mig så går jag på helspänn ändå. Fast inte just här, vid den vackra tjärnen. Den är bara vilsam att vara vid.

Såhär i kvällen, när alla går till ro, plockar jag fram minnet av soluppgången. Det här är helt klart den vackraste höst jag någonsin upplevt. Färgerna, den klara och höga luften och äventyret med att bara få vara mitt uppe i det. Jag vill aldrig att det ska ta slut! Det trodde jag inte att jag skulle säga i våras när snön smälte bort och jag bara ville att den skulle komma tillbaka igen. Efter att den sista snöhögen runnit iväg i en sorglig liten rännil har jag längtat tillbaka till vintern och det stilla landskapet. Nu vill jag istället stoppa tiden, vara i den här förtrollade världen en stund till och bara njuta.