Skarpa kontraster

Ibland får jag känslan av att jag måste komma ifatt med att vara ute i skogen om jag inte varit där på ett tag, eller vara i den ännu lite mer intensivt när jag väl är där, som att det går att suga åt sig dofterna genom porerna på något sätt. Idag var en sådan dag. Sol och närapå vindstilla och en iver som klådde både envist kvarhängande förkylning och ryggvärk fick mig att förväntansfullt traska längre bort och uppför fler branter än jag tänkt mig.

Träden har ändrat sig snabbt till en kaskad av färger och det är som att intensiteten nästan tar andan ur en. Som jag har saknat detta!

Min vanliga oförmåga att hålla mig till stigarna blommade ut för fullt när den mer vuxna sidan av mig själv började resonera med den barnsliga sidan om att jag kanske skulle hushålla med energin och inte ta ut mig helt. Den barnsliga sidan vann…

Det finns på tok för mycket fint att titta på och uppleva för att orka tänka på att det kan bli jobbigt att gå sista biten hem och jag fann mig plötsligt klättrandes längs med en brant, mossbelupen vägg av vad jag förmodar är berget som kommer fram i dagen på sina ställen. Som väl var hade jag slarvat bort kopplet en stund tidigare så jag kunde använda båda händerna att stödja mig med.

Väl tillbaka på stigen igen upptäckte jag helt färska älgspår och strax därefter hördes tunga steg inne bland de täta granarna. Jag kunde inte se dem men det lät som två. Vid de tillfällena är jag glad att Vidar är så lyhörd som han är. Det är visserligen inte förrän han fångat upp vittringen av djuren som han blir kollrig, men jag bryter det lätt genom en låg tillsägelse, eller egentligen bara en påminnelse. Inte ens i vintras när en älg brakade iväg bara några meter ifrån oss satte han iväg efter den, fastän att han säkert hade tyckt att det var en fin lekkamrat som ville springa lite tillsammans. Han vet att han inte får och skuttar glatt efter bollen istället.

Vi stannade en lite längre stund vid vattnet idag. Även det är ett ställe som gör mig glad och kvillrig. Där är ljudnivån visserligen ganska hög, men det kan vara fint det också ibland.

Mitt i alla kontraster, från skogen till att jag blev bjuden på mat och jag var så trött att jag nästan somnade vid matbordet ringde telefonen och jag blev hastigt och lustigt medbjuden på konsert bara en kort stund senare. Jag fick kasta mig i bilen och skynda till en plats där vi möttes upp och strax därefter var jag i kulturhuset inne i staden igen, där jag var för inte alls längesedan.

Denna gången var det en av världens främste valthornister som var solist för Mozarts hornkonstert nummer 3 i Ess-dur och i Strauss hornkonstert nummer 1 i Ess-dur. Därefter var det även Tjajkovskijs Mozartiana-svit nr 4 G-dur. Helt underbar musik och jag behövde nog egentligen haft med mig några näsdukar. Inte för att jag fortfarande är lite förkyld utan för att så fort någonting är sådär otroligt vackert så kommer tårarna som ur ett ohejdbart flöde utan att jag hinner reagera.

Tänk att jag skulle få en så härlig söndag! Det är inte varje dag man kastas mellan så stora kontraster. Förmodligen kommer jag att sova en vecka efter det här, men det var det värt. Kultur är som en smekning för själen, likaväl som skogen behövs för att kunna stå ut i städer och byggnader så är konst och musik en annan källa till lycka. Åtminstone för mig. Jag minns så många gånger som jag stått och pratat om någon tavla antingen med konstnären själv eller med någon konstvetare när jag var yngre och sög åt mig deras kunskap och passion för måleriet. Det slog an någonting inom mig som bara ger resonans vid liknande tillfällen. Det spelar egentligen ingen roll om det är måleri, skulptur, foto eller klassisk musik i ett fantastiskt kulturhus eller jazz i en mindre lokal fylld med människor som lika gärna hänger i den mörkare delen som glatt stampar takten till improviserade stycken längst framme vid scenen. Det ger mig en lika stark känsla som jag bär med mig lång tid efteråt. Att bli fullständigt absorberad av skaparkraften och det tätt sammanvävda av färger eller toner är helt och absolut ljuvligt. Så nu ska jag flyta bort en stund på minnet av toner från valthorn och övriga instrument i perfekt harmoni…