Bara gå lite

Det är höst på riktigt nu. Luften och ljuset är precis densamma som varje år när det inte längre kommer att komma någon sådan där riktigt varm dag någon mer gång under resten av året. Solsken och härligt väder kommer det alldeles säkert att bli, men inte riktigt varmt.

I ett par dagar har andra varit ute och gått med hunden åt mig och jag förundras över hur annorlunda det är mot när jag flyttade hit och var orolig för hur allting skulle bli. Då var jag rejält förkyld en kort stund på vårvintern och släpade mig utanför dörren med feber och hela huvudet fullt med snor. Då vägrade jag att ge upp och skulle gå ut, det fanns inget annat alternativ.

Vidar rusade lyckligt fram och tillbaka längs med strandkanten den gången medan jag andfått glidit ner på en sten vid vattenbrynet. Han var fortfarande rädd för att bada vilket säkert var tur annars hade jag varit tvungen att torka honom med hårtorken när vi kom hem igen. Jag tror att det var ungefär de korta promenaderna han fick, vilket säkerligen räckte eftersom han var så ung då, men jag ville ju naturligtvis ha gett honom mer stimulans.

Den här gången är det flera som erbjuder sig att gå med honom. Även om vädret inte är det bästa och det snabbt blir mörkt om kvällarna. Jag har sjunkit tillbaka mot kuddarna, dragit filten upp mot hakan och bara njutit.

Fast idag hade jag inget tålamod kvar igen. Det kliar i tänderna av den välbekanta känslan av att väggarna är för mycket väggar och luften är för stillsam. Så med kiropraktorns råd klingande i öronen fnös jag åt hur svårt det ska vara att bli frisk och gick ut. Hon sa att jag skulle ”gå runt kvarteret” och ritade en fyrkant med pekfingret på sitt bord.

Jo tjena, tänkte jag och frustade fram att det inte finns några kvarter ute hos mig. Till slut hade vi förhandlat fram att jag i alla fall inte ska gå någon mil på några dagar till. Därför har jag bara gått en halv mil idag.

Mössa hade varit fint idag, men med dubbla luvor stängde jag ute snålblåsten ganska bra ändå. Jag borrade ner blicken i mossan och sökte efter trattkantareller. Hittade skapligt många men plockade som vanligt inga. Den här hösten har jag fått upp ögonen för så många andra svampar samtidigt som jag gått och tittat efter mina gamla och välkända. De nya är så vackra i sina ibland osannolika färger och ställen de växer på. Vidar däremot är expert på att hitta benrester efter diverse djur. Det är rätt gott om dem på sina ställen. Men han låter dem vara när jag säger till honom.

Jag önskade att jag hade orkat och vågat ta i lite mer i uppförsbacken, springa lika glatt som Vidar upp och nedför kullarna av berggrund som formar landskapet just där. Men det är inte värt all hostan sedan på kvällen så jag höll mig i skinnet.

Resten av kvällen pysslade jag lite till med mitt hem, det är som när jag är ute och går, när jag väl börjat med en idé så rullar det på med nya och ännu fler och sedan gäller det att hålla i hatten så att inte allting har åkt på en omgång från golv till tak. Fast med hostan och den envisa tröttheten blir det förstås inte mycket gjort mer än i tankarna. Det är kanske dags för en riktig gammeldags behandling av förkylning, dunderkurer med honung, ingefära och allt sånt där. Vi får se hur det blir. I morgon kanske. Då blir det en rejäl promenad tänker jag.